rätt och fel eller rätt och rätt
Halloj,
Long time no seen. It's been a while since, and so on. Men behovet att få skriva ner sina tankar is still there. With or without audience. Om jag lyssnat på mkt engelska podcasts recently? Well.. :p
En sak har slagit mig lite grann på sista tiden. Det här med att rättfärdiga sina val. Läste detta och även detta som fick mig att fundera ytterligare. Vad är det för handlingar som man gör utefter sin bild av vad som är rätt och fel och hur mycket agerar man efter sina egna behov för att sedan argumentera att de är rätt?
Jag har hört en del personer på olika håll argumentera för sin sak utan att egentligen ha en grund för det - det handlar bara om att göra det bekvämt för sig. Men konsekvensen av det blir ju att man inte behöver ställas till svars för sina handlingar - för så länge man kan argumentera för dem så är de okej.
Det jag har studsat på är att det blir en inkonsekvens. Att man inte orkar fundera på om ens beteenden är "bra eller dåligt" utan man låter det passera med argument som passar in just för tillfället. Egot blir liksom ens måttstock. Och rätt och fel beror på vad man känner för.
Oh well.
Subjektiviteten känns ibland absurd, rent ut sagt.
idéers makt och icke makt
När man följer utrikespolitiken, speciellt utvecklingen i Ukraina, och läser om journalister som mördas i Afghanistan så väcks jag så sjukt mycket ur min dvala. Man får perspektiv och undrar vad ens pytteproblem egentligen har för värde för att ägnas så mycket tid.
Mänskliga rättigheter är inget hugget i sten, något som alla länder måste underordna sig. Det räcker med att säga "Vi vill inte. För vi har vår historiska kultur som vi värderar högre än människors frihet". Konsekvensen blir lite sanktioner men sen får de göra som de vill.
Samtal om värderingar är därför det viktigaste tror jag, om man alls ska kunna påverka här i världen. Och få de värderingar som man anser bäst att bli de dominerande.
Idéer är inga självklarheter. De är "bara" idéer, som får konsekvenser om de får chansen att bli etablerade.
Därför måste man jobba för sina idéer. Och våga utmana det man tror är fel. Annars kommer ens idéer att köras över av dem som tycker motsatsen.
Mänskliga rättigheter är inget hugget i sten, något som alla länder måste underordna sig. Det räcker med att säga "Vi vill inte. För vi har vår historiska kultur som vi värderar högre än människors frihet". Konsekvensen blir lite sanktioner men sen får de göra som de vill.
Samtal om värderingar är därför det viktigaste tror jag, om man alls ska kunna påverka här i världen. Och få de värderingar som man anser bäst att bli de dominerande.
Idéer är inga självklarheter. De är "bara" idéer, som får konsekvenser om de får chansen att bli etablerade.
Därför måste man jobba för sina idéer. Och våga utmana det man tror är fel. Annars kommer ens idéer att köras över av dem som tycker motsatsen.
Emma filosoferar
Vissa saker behöver jag bara ha i livet. Ett av dem är filosofiska och intellektuella samtal. Jag vet att jag kan tjata om detta men jag tycker så himla mycket om det. Det ger en tyngd, en bekräftelse som håller i längden, något som man kan bygga vidare på. Sanningar att förhålla sig till.
Vad jag däremot har insett att jag inte är så är det en pysslig sömmerska (jag har blivit med symaskin) som städar och donar och är allmänt servicevänlig. Hjälpa mig vad jag har haft, och fortfarande har tydligen, en bild av vad en perfekt kvinna är. "Jag måste vara kvinnlig" tänker jag om mig själv.
Och när jag inser detta så är det som att jag inte får vara kvinnlig i något avseende eftersom det bara är reproduktion rätt igenom. Jag måste bli som en man eftersom det är det enda sättet att frigöra mig från det påklistrade kvinnliga som jag inte är.
Men jag har fortfarande ett intresse för bakning, jag tycker att relationer är viktiga och jag bryr mig hellre om hur människor påverkas än vad de faktiskt påverkas av. Jag styrs ibland (lite för) mycket av känslor och jag tycker att samarbete är bättre än att kriga mot varann. Det finns kvinnliga inslag hos mig också.
Det här med att försöka kategorisera in sig i ett fack. Himla jobbigt är det. Kanske ska man bara försöka med att vara som man är.
Vad jag däremot har insett att jag inte är så är det en pysslig sömmerska (jag har blivit med symaskin) som städar och donar och är allmänt servicevänlig. Hjälpa mig vad jag har haft, och fortfarande har tydligen, en bild av vad en perfekt kvinna är. "Jag måste vara kvinnlig" tänker jag om mig själv.
Och när jag inser detta så är det som att jag inte får vara kvinnlig i något avseende eftersom det bara är reproduktion rätt igenom. Jag måste bli som en man eftersom det är det enda sättet att frigöra mig från det påklistrade kvinnliga som jag inte är.
Men jag har fortfarande ett intresse för bakning, jag tycker att relationer är viktiga och jag bryr mig hellre om hur människor påverkas än vad de faktiskt påverkas av. Jag styrs ibland (lite för) mycket av känslor och jag tycker att samarbete är bättre än att kriga mot varann. Det finns kvinnliga inslag hos mig också.
Det här med att försöka kategorisera in sig i ett fack. Himla jobbigt är det. Kanske ska man bara försöka med att vara som man är.
The Butler
Jag såg The Butler i går. Tänkvärd film. Intressant historieskildring. Den handlar om en svart man som jobbat som butler i Vita huset. Det återkommande tankesättet för honom var: "När du serverar ska rummet kännas, tomt."
Filmen gav en närmre blick in i det amerikanska rassamhället och hur starkt rotat det var att färgade inte hade samma rättigheter som vita. Att lagen var emot dem och de skulle bara få finnas i de vitas värld, inte leva i den.
Starkaste scenen för mig var nog när några ungdomar från medborgarrättsrörelsen åkte en Free Rider-buss och stannades av Ku Klux Klan. Bussen brändes av att en man kastade in en brinnande fackla.
Detta hat. Detta brinnande hat. Jag bara, blev så ledsen av det. Och upprörd. Det var så fruktansvärt att se rasismen på så nära håll. Och hur legitimt utbrett det var. Det var ingenting som skulle ifrågasättas. Och om det ifrågasattes blev man misshandlad och riskerade att bli dödad. Fortfarande med lagen på de vitas sida.
Ett citat som fastnade, utan att döma men som ändå var tänkvärt var: "Vi lär oss om Förintelsen och hur fruktansvärt det var, medan vi själva har sysslat med samma sak i 200 år".
Det är hemskt att rasismen fortfarande finns kvar. Och att nazister väljer att demonstrera på Kristallnatten i Stockholm visar att den fortsätter att kämpa för sin överlevnad. Utrotad är vad den borde bli.
Filmen gav en närmre blick in i det amerikanska rassamhället och hur starkt rotat det var att färgade inte hade samma rättigheter som vita. Att lagen var emot dem och de skulle bara få finnas i de vitas värld, inte leva i den.
Starkaste scenen för mig var nog när några ungdomar från medborgarrättsrörelsen åkte en Free Rider-buss och stannades av Ku Klux Klan. Bussen brändes av att en man kastade in en brinnande fackla.
Detta hat. Detta brinnande hat. Jag bara, blev så ledsen av det. Och upprörd. Det var så fruktansvärt att se rasismen på så nära håll. Och hur legitimt utbrett det var. Det var ingenting som skulle ifrågasättas. Och om det ifrågasattes blev man misshandlad och riskerade att bli dödad. Fortfarande med lagen på de vitas sida.
Ett citat som fastnade, utan att döma men som ändå var tänkvärt var: "Vi lär oss om Förintelsen och hur fruktansvärt det var, medan vi själva har sysslat med samma sak i 200 år".
Det är hemskt att rasismen fortfarande finns kvar. Och att nazister väljer att demonstrera på Kristallnatten i Stockholm visar att den fortsätter att kämpa för sin överlevnad. Utrotad är vad den borde bli.
ingen åldersgräns för fixering
Jag hör 75-åriga kvinnor som fortfarande värderar sitt utseende högre än deras personlighet. Jag hör 50-åriga kvinnor prata om bantningskurer och hur sommarkilorna har satt sig på fel ställen. Jag ser mig själv i spegeln och märker hur mycket jag granskar mig själv, från topp till tå.
Jag har funderat på om utseendehetsen någonsin ska upphöra (något jag nästan har tagit för självklart). Om det finns en viss ålder då man bara slutar bry sig och lever livet i stället. Men när pensionärer fortfarande oroar sig över vad andra ska tycka om deras kroppsfigur eller frisyrer, då undrar jag om det överhuvudtaget finns en åldersgräns. Och tänker att, det finns nog ingen.
I stället, handlar det nog om inställning. Det är svårt att sluta bry sig eftersom samhället gärna berättar på olika sätt att utseendet är viktigast. Men jag vill verkligen inte vakna upp som 75-åring och oroa mig för att gäddhänget hänger för mkt, att låren är för tjocka och hujeda mig att de gråvita hårstråna bara blir fler och fler. Livet är ganska mycket mer än att passa in i en skönhetsmall.
Även för en 25-åring.
Funderar
Har ofärdiga tankar. Men i bearbetningsprocesser, när man inser maktstrukturer och människor som alltid kommer att vara i en maktposition i förhållande till sig själv inte kommer att ändra på sig. Lönar det sig då att skylla livets skeenden på dem? Eller ska man i stället göra det man kan för att återfå kontrollen över sitt liv?
Att göra något bra av något dåligt, eller bara försöka förändra. I stället för att bittra. Det kan nog vara något.
I don't care, I love it
Det är något med raka, ärliga, verklighetstrogna påståenden inbäddade i respekt och hoppfullhet. Jag gillar det, skarpt. När man vågar tala om det som andra försöker dölja under fasaden. Just love it. Det är ett slags frihetskänsla för mig.
Typ att man som människa försöker rättfärdiga sig själv genom att hitta på argument att gömma sig bakom, i stället för att se verkligheten som den är.
Eller att människan hela tiden vill ha ut någonting av andra och har svårt att älska utan krav, när det är precis det som vi själva egentligen söker. En vettig människa sa:
"Jag tror att alla tonårstjejer kan känna igen sig i detta: De träffar en kille som charmar dem, är vänlig och visar uppskattning. Tills han märker att de inte tänker ligga med honom (eller så gör de det) sen sticker han. Han ville bara ha någonting av dem, inte ha dem för dem. Grejen är att så funkar alla människor. Vi tänker på vad vi kan få ut av andra."
Men i dessa visa människors budskap finns också möjlighet till befrielse och förlåtelse när man erkänner sina brister. Där både förstånd och hjärta får plats. As I said, just love it.
Haha!
so true
Kanske dags att förändra uppfostringsmetoden från att skydda sina döttrar från farliga områden till att lära sin söner att det är fel att våldta.
det där med sammanhang
Kan tycka att det är lite dumt att det man fick lära sig i skolan om första och andra världskriget var att Hitler var hämndlysten och att judehat är dumt. Båda två saker är ju korrekta men för att förstå varför krigen kom till så måste man ju se till den historiska kontexten. Kan tycka att skolundervisningen bör bli lite bättre där.
Typ undervisa om hur den internationella politiken förändrades från imperialism till att bli till nationsstater, hur olika stater samarbetade för att skapa en maktbalans, hur nationalismen blev ett "motgift" mot socialismen på 1800-talet när konservativa makthavare var rädda att socialismen skulle förstöra nationsgränserna som nyligen hade tagit form. Att första världskriget handlade om en maktkamp som resulterade i ytterligare ett krig mellan europeiska länder och att Tyskland blev missnöjt när de krävdes på skyhöga böter när det var flera länder som varit inblandade i kriget.
Förståelse till varför saker blivit som det blivit och att ingenting är svart eller vitt, kan jag ändå se ha sina fördelar, och inte anta att vissa människor föds dumma och andra goda.
inte mkt kvar
Om tio dagar befinner jag mig i Sverige. Say what? Jo men visst. 4 månader har passerat. Men Madrid är en stad jag kommer att återvända till, that's for sure.
3 tentor avklarade, 3 kvar. Huah. Svenska systemet där alla elever står lika inför kursplaner och tentor görs varje månad i stället för alla samtidigt i slutet av terminen är något jag tackar för. Godtycklighet från lärarsidan i detta land skapar inget annat än orättvisa där allt hänger på turen.
Innan återvändandet till hemlandet väntar i alla fall en kort visit i Barcelona. Det ska bli najs. :) Även om vänner här säger att Madrid är finare så L Ä N G T A R jag efter lite hav och strand.
Men tio dagar alltså. Crazy.
Inte helt ok
Madrid, du vet att jag tycker om dig. Du vet att jag gillar att vandra i dina kvarter, att ta del av din kultur, att tidsrytmen ger utrymme för både studier och socialisering och du vet att jag är tacksam för möjligheten att få lära känna dig under tiden jag är här.
Men det är en sak som gör mig illamående, det blir ett slap in the face och jag vill inte längre vandra i dina kvarter eller ta del av din kultur. Det är den "lagliga" prostitutionen där kvinnorna står på rad och väntar på att bli upplockade. De har kjolar kortare än hotpants, smink för över en veckas användning, höga klackar och.. tomma blickar.
Jag kan inte ta det att människor under kvällen kommer behandla dem som objekt, utan värde, endast till för sexuell tillfredsställelse och samtidigt se ner på dem medan de själva går fria från skuld då de bara behövde få sitt behov tillfredsställt. Jag mår illa. Jag mår verkligen illa över det.
Jag tycker om dig Madrid, men det här är fel. Så fel.
idiotiska system
Det här med kulturkrockar. Det är intressant.
Men är det någonting jag kan tycka är jobbigt och lägger extra mkt press på en som student så är det att här handlar det om man går bra ihop med läraren eller inte om man ska få bra betyg, inte om man gör bra ifrån sig utifrån gemensamma regler.
Som svensk vill jag bara ropa högt: Låt det finnas lika möjlighet för alla! Låt alla vara lika inför systemet. Låt alla ha samma förutsättning så långt det är möjligt. Por favor!
Godtycklighet är inget annat än skit.
Men är det någonting jag kan tycka är jobbigt och lägger extra mkt press på en som student så är det att här handlar det om man går bra ihop med läraren eller inte om man ska få bra betyg, inte om man gör bra ifrån sig utifrån gemensamma regler.
Som svensk vill jag bara ropa högt: Låt det finnas lika möjlighet för alla! Låt alla vara lika inför systemet. Låt alla ha samma förutsättning så långt det är möjligt. Por favor!
Godtycklighet är inget annat än skit.
kl 19.58
Det är jag, Mr Hayek och ett tomt universitetsbibliotek.
en fråga om inställning
I dag är internationella kvinnodagen. På en av mina lektioner i dag frågade läraren om vi hade några tankar om varför kvinnor måste ha en dag att uppmärksammas på.
En kursare sa "Jag är inte för kampen för att kvinnor ska få samma rättigheter som männen för män och kvinnor är olika och är bra på olika saker. Jag lyssnar mer på en man än på en kvinna för jag litar mer på att en man har kompetensen att fatta politiska beslut på ett bättre sätt än en kvinna. Jag vill inte ha en kvinna som leder landet."
Jag protesterade, frågade varför och menade att det handlar om vilken uppfattning man har om vad kvinnor och män klarar av.
Den internationella kvinnodagen finns till just för att sådana tankar som min kursare har ska ställas mot väggen och tåla en diskussion.
Jag har haft många diskussioner med olika sorters människor om feminism, och radikalfeminist är jag inte längre. Jag har insett att både män och kvinnor ska respekteras så som de är, att man inte ska inkräkta på deras identitet, inte heller på deras integritet och inte berätta för dem vad de ska tycka och tänka.
Men jag kan inte ignorera de maktstrukturer jag ser. Jag kan inte. Det är osynliga mönster som man bara märker av om man utsätts för dem.
Kvinnor och män fungerar olika, men barnen har rätt till båda föräldrars uppmärksamhet och både män och kvinnor behövs i den offentliga debatten. Där finns ingen skillnad.
En kursare sa "Jag är inte för kampen för att kvinnor ska få samma rättigheter som männen för män och kvinnor är olika och är bra på olika saker. Jag lyssnar mer på en man än på en kvinna för jag litar mer på att en man har kompetensen att fatta politiska beslut på ett bättre sätt än en kvinna. Jag vill inte ha en kvinna som leder landet."
Jag protesterade, frågade varför och menade att det handlar om vilken uppfattning man har om vad kvinnor och män klarar av.
Den internationella kvinnodagen finns till just för att sådana tankar som min kursare har ska ställas mot väggen och tåla en diskussion.
Jag har haft många diskussioner med olika sorters människor om feminism, och radikalfeminist är jag inte längre. Jag har insett att både män och kvinnor ska respekteras så som de är, att man inte ska inkräkta på deras identitet, inte heller på deras integritet och inte berätta för dem vad de ska tycka och tänka.
Men jag kan inte ignorera de maktstrukturer jag ser. Jag kan inte. Det är osynliga mönster som man bara märker av om man utsätts för dem.
Kvinnor och män fungerar olika, men barnen har rätt till båda föräldrars uppmärksamhet och både män och kvinnor behövs i den offentliga debatten. Där finns ingen skillnad.
Kvinnor ska inte heller behöva objektifieras, fördummas, förlöjligas, hamna i periferin eller diskrimineras pga "fel" kön (inte heller annars för den delen). De ska kunna tas på allvar på samma sätt som män. Det handlar om jämlikhet, equality, igualdad.
Det är en inställningsfråga. Och den är värd att få internationell uppmärksamhet.
