emma

När man tittar på svtdebatt och lyssnar till en tjej som förstorat läpparna "för skojs skull" och gäspar när andra framför sin åsikt om just skönhetsoperationer, antar jag att man har rätt att bli irriterad. Jag tar mig i alla fall rätten att bli det. 

När jag såg programmet var jag på jobbet och började under tiden diskutera det med mina arbetskollegor. Och jag funderade lite kring varför det störde mig att folk tyckte det var allmänt accepterat att skönhetsoperera sig. Och varför man störde sig på sådana som mig som stör sig (ja, jag är en analyserande människa och jag har insett att jag inte har några problem med det).

Det jag konstaterade var att skönhetsoperationer signalerar att man inte duger som man är. Och det tycker inte jag är okej. Speciellt när Jane, aktuell i svts Skönhetsbubblan, ville öppna för debatt om att skära bort sina blygdläppar för att de ansågs för stora. Då reagerade jag instinktivt "lägg ner!" och tänkte genast på mäns förväntningar. Och hur svag man kan vara som tjej att gå med på det. På riktigt. Vi ser ut så här! Deal with it!

"Är man snygg är det lättare att bli framgångsrik" sa en kollega. "Får det dem att känna sig bättre så låt dem göra det."

Jaha? Så för att en industri påverkar ett samhälle att man blir lyckligare av att se ut på ett visst sätt så är det okej? Jag har själv analyserat fram vad det är som gör en tjej vacker rent utseendemässigt, om man ska följa "mallen". Och förstått att jag inte passar in i den för jag saknar en hel del kvalifikationer. Men ska jag acceptera att det gör mig mindre framgångsrik? Ska jag acceptera att jag är mindre värd, har mindre chans, är rent ut sagt oduglig för att jag inte har ett visst utseende? Nej. Vill jag vara med och forma ett sånt samhälle där man förändrar sig för skojs skull men där resultatet blir att alla ser likadana ut? Nej. Det är som när alla skulle blondera sig på 00-talet, för skojs skull.

Man skapar en norm där alla ska vara lika. Jag tycker det är fel, för alla är inte lika. Alla duger faktiskt, precis som de är. Vill folk skönhetsoperera sig, fine. Men jag tycker inte om signalen, eftersom det skapar press och ångest. Fel väg att gå, när man kan må bra och leva i vetskapen att man duger. Precis som den man är.

Det börjar bli läskigt hur allt verkligen ska dokumenteras för att visas upp. Snart gör man väl saker bara för att kunna visa upp något. Jag har skrivit om det tidigare, om personer som lägger upp ultraljudsbilder och andra känsliga situationer, och de senaste månaderna verkar det första nyblivna föräldrar gör vara att visa upp babyn på fb direkt från BB. Andra fotar temuggar, vinkvällar, promenadstråk, träningsoutfits, allt vardagligt och allt festligt.

Det kan vara trevligt. Men ska man någonsin kunna njuta av situationen utan att slänga ut det bara för att få visa upp sig? "Det här är jag. GILLA!!"

Jag tycker det börjar gå överstyr. Det är kul med foton, det är kul med statusuppdateringar, det är kul med kommentarer. Men det är inte längre kul om det blir det mest väsentliga i hela ens tillvaro.

Det här med att vilja förändras. Även om det har nått ens förnuft så hur galet svårt är det inte? Man har informationen, oavsett vilken, svart på vitt: okej, ska det blir någon skillnad här så behöver jag förändras på den och den punkten. Nu vet jag det. Och nu då? Ähum... Jo men jag fortsätter i samma hjulspår, för där känner jag mig ju hemma och även om jag vet att det är tokigt så ja, det är ju bara sådan jag är.

...!!

Bra tänkt. Starkt jobbat. Go Emma. Applåd till dig.

På arbetsförmedlingen kan man uppmuntras till eget företagande, till och med satsa på en internationell karriär inom det. Det får mig att minnas en numera bekant som berättade om en släkting som valde att flytta sin produktion från Kina till Taiwan eftersom kineserna börjat  kräva sin rätt till mer mänskliga arbetsvillkor. Allt för att tjäna sig en lite större hacka och samtidigt få företaget att gå runt.

I kväll diskuterade jag med en arbetskamrat om volontärarbetets betydelse och vad man får ut av det. Vi gled in på samhällsfrågor och vilken skillnad det är beroende på var i världen man bor. Han berättade för mig om en del kinesers arbetsvillkor. Att de jobbar åtta timmar, sover fyra timmar, jobbar åtta timmar, sover fyra timmar, trehundrasextiofem dagar om året, år ut och år in. Är de sjuka blir de av med jobbet. Så de sitter där, med kanske 40 graders feber, och sliter.

För den rika världens skull.

En del av att bli vuxen är nog ändå att inse vilka vägar man kan välja att gå. Att mycket ändå ligger hos sig själv. Men att de vuxna man fick höra talas om när man var liten inte riktigt är främmande varelser som bara fötts till att bli knäppa, att de begår grova brott för att det bara är det de gör. Det finns så mycket, så många faktorer som spelar in. Som gör att man kan förstå deras val utan att tycka att det var bra gjort av dem. Man kan hata deras handlingar men förstå hur de hamnade där de hamnat.

Beteendevetenskap. En nyckel till mycket tror jag.

Okej, helt ärligt. Jag kan förstå varför människor tänker som de gör med tanke på deras bakgrund, situation och hur de fungerar som personer, men när man väljer att flytta problemen ifrån sig, från det man identifierar sig med, till någonting annat eller någon annan, och höjer upp sig själv och trycker ner den andre, då händer det något inom mig. Jag blir så sjukt irriterad, frustrerad och vill bara ropa: MEN TITTA PÅ DIG SJÄLV DÅ!

Som den här texten. När jag hörde om fallet på radion blev jag fruktansvärt arg och förstod inte hur människor är skapta när man på en grupp på ÅTTA män väljer att våldta EN kvinna. Hur kan man ens finna.. EN GNUTTA njutning i det? Hur kan man ens vilja. Det är vidrigt, äckligt, respektlöst och sjukt.

Men så läser man det här inlägget. Reagerar lite på "svensk tvåbarnsmamma" och "afghanska män" och att hon skrivit upp namnen på de åtalade. Helt rätt kan någon tycka. Men så skrollade jag ner lite till kommentarsfältet, läste de första kommentarerna och blev, rädd. För främlingsfientligheten.

Det kanske handlar om okunskap, viljan att "ta hand om sin flock", värna om sin gruppidentitet eller whatever. Men att skylla brottet på deras etnicitet? På deras hemland? På.. någonting som vi själva inte har med att göra? Det är fegt, kanske mänskligt, men inte rätt fokus. Vill man få sin tes bekräftad så hittar man bevis för den, men att den skulle vara sann är en helt annan sak.

Ja, det är åtta afghanska män som står åtalade för en gruppvåldtäkt på en svensk tvåbarnsmamma. Men vad vill man uppnå genom att berätta sådana detaljer? Jo, man vill förflytta problemet till "deras hemland och muslimska kultur". Vi vill inte ta hand om det ens med tång. Vi står helt utanför. För vi, vi är svenskar. Och vi gör inte så. Vi drar bara till Thailand på sexsemster, eller till Medelhavet och festar loss och kanske råkar en tjej haka med upp och vem bryr sig vem som ville vad, vi hade ju kul. Och om vi är lite kåta en eftermiddag kan vi alltid kontakta någon som har en brud som ställer upp för billig penning, eller så drar vi till Tyskland eller Holland för samma sak. Vi har en bättre syn på kvinnor, vi skulle aldrig. Aldrig någonsin.

Visst. Vi säger så.

Läste nyss en artikel i DN (som jag inte hittade på nätet) om ett föräldrapar som nyss fått hem sina surrogattvillingar från Indien. Nu får pappan inte vårdnaden trots att han är biologisk pappa och barnen har nu ingen vårdnadshavare.

Låter helt galet. Men är det bara jag som får tankar på den indiska kvinnan? Kom och tänka på den här texten när jag sökte runt på nätet. Artikeln handlar om en surrogatklinik i just Indien. Kvinnor föder andras barn med anledningen - desperat behov av pengar. Inte för att göra en god gärning, utan för att ha råd att försörja sin egna familj.

En av de intervjuade säger: - Vi måste skära upp våra magar för att få pengar. Det är inget dåligt med det, eller hur?

Ja, det är synd om de par/individer som inte kan få barn. Själv har den biologiska klockan inte direkt börjat ticka hos mig än så vad vet jag. Desperationen kanske blir otroligt stark om det inte blir som man önskar. Men den känslomässiga resan den där indiska kvinnan har fått göra då? Isoleringen från sin familj för att gömma sin gravida mage? Vad är det värt? Nothing. Hon fick ju pengarna, de fick sina barn. Slutet gott, allting gott? 

Hon bar ju två kids i nio månader. Jag skulle i alla fall ha svårt att inte få känslomässiga band. Men den frågan jag ställer mig är nog ändå: Är det okej att västerlänningar tar sig den rätten? Våra behov först, bara man har rätt plånbok? Jag har svårt för det. Jag tycker inte att det är okej att utnyttja någon annans sociala situation för att få det man vill ha. Jag tycker inte att man har den rätten. Så trist att ni fick problem när ni kom tillbaka till Sverige. Men att ni har utnyttjat en person i en utsatt situation talar vi tyst om.

Läser en bok som sätter min stolthet på spel. En del av mig vägrar vara öppen för något annat än det jag så länge stått för, som har gjort mig arg, och.. bitter. Hatet mot patriarkatet. Så starkt. Så sjukt starkt. Kanske rent av svenskt?

Kanske går det att vara feminist utan att vara bitter? Den här boken visar nämligen ett sådant alternativ. Den utgår från ett kristet perspektiv och menar att det som vi kallar maskulina och feminina egenskaper, egentligen är egenskaper som Gud har själv. Som han har lagt i människan, kraftfull och relationsskapande. Man och kvinna.

Det är svårt att ta in när man fått lära sig att det bara är det maskulina som räknas. Orka känna empati, orka gilla relationer, orka... göra sig svag. Men om jag fäller ner ridån, om jag försöker se igenom min bitterhet och min ilska. Och lyssnar till hur jag egentligen fungerar, så finns det en poäng. 

Vill citera lite från boken, bara för att visa vad det är som fastnar hos mig.

"The world is young and completley unstained. Adam is yet in his innocence and full of glory. He walks with God. Nothing stands between them. They share something none of us has ever known, only longed for: an unbroken friendship, untouched by sin. Yet something is not good? Something is missing? What could it possibly be? Eve. Woman. ... Eve is standing right there when God gives the world over to us. She has a vital role to play; she is a partner in this great adventure. All that human beings were intended to do here on earth - all the creativity and exploration, all the battle and rescue and nurture - we were intended to do together."

Det är lätt att vifta bort, "Vem tror på Adam och Eva?" typ. Men. Om det nu skulle vara sant. Om man antar att det skulle vara sant. Att Gud har lagt ner sina egenskaper i mannen och kvinnan. Att bådas egenskaper har lika stort värde, att det är tänkt att man ska göra saker tillsammans, att manligt och kvinnligt är - lika viktiga.

Det går fortfarande att jobba för en mer jämställd värld. Men kanske med ett mindre hat. Och i stället för att män ska bli kvinnor och kvinnor ska bli män, eller att alla ska passas in i samma mall som i "hen", så kan man ju titta på hur verkligheten faktiskt ser ut. Och att det inte behöver vara fel att vara feminin och kvinna.

Just a thought.

Om EU vill främja främlingsfientligheten så har de ju lyckats. Eller så syns det i alla fall igenom i den propagandafilm som nu har stoppats. Blir ärligt talat lite mörkrädd.

Det är så lätt att bli blind ibland. Att glömma bort att det jag tycker och anser inte behöver vara någon annans åsikt, och att det jag tror på inte behöver vara det som faktiskt är. Men det tänker man sällan på just i den stunden.

Men jag tror på det jag tror på. Och jag hoppas på det jag hoppas på. Det får bära eller brista, men jag märker den där skillnaden. Det där som gör att man blir lite starkare. Man får ett annat fokus. Från sig själv. Och som en liten andningssuck, känns det inte lika tungt.

Jag respekterar de som inte håller med mig. Ibland undrar jag lite vad jag själv pysslar med. Men jag väljer. Och jag hoppas att jag väljer rätt.

I put my faith in You. I choose to trust You. I just have to. You're my everything at the moment. My everything.

Att välja en väg för att man inte orkar mer, att anklagandet mot sig själv blir så starkt att något måste hända. Att sedan ifrågasätta det som känns så svårt att ha fattat är en fruktansvärd känsla. Därför måste jag våga lita på att det någonstans blir bra. Att det inte var förgäves. Det får inte vara förgäves.

Jag väljer att lita på att Du leder.

Satte på tv:n i går vid rapportsändningen och hörde ett inslag om hur romer utesluts från samhällen runt om i Europa och bor i husvagnar och att barnen inte har rätt att gå i skolan. SÅNT KAN GÖRA MIG GALEN!

Jag förstår bara inte hur man kan bli så blind. Hur man gör allt för att behålla, vad säger man, "rätt" gener inom ett visst område. Jag tycker att kunskapen, forskningen, UPPLYSNINGEN(!) borde ha gett resultat i synen på människor. Eller människan. Det sitter inte i huden, det sitter inte i historien, det sitter inte i kulturen. Såklart man präglas av sin omgivning men sitter det någonstans så är det i individen. Jag är inte per automatik likadan som någon annan svensk, eller någon annan med mindre pigment i huden eller brunt hår. Det kan finnas likheter, men om en brunett började stjäla betyder det inte att alla brunetter har en fallenhet för det.

Jag vill typ krama om alla romska barn som inte får lära sig läsa och skriva, som tvingas växa upp i en husvagn med lerpölar som trädgård. Jag tror inte att de föds till tjuvar, och om de nu skulle bli det, så är knappast omgivningens icke tilltro till dessa barn någon hjälp på vägen.

Döm dem inte bara för att du är rädd om din identitet.

Skidor, långpromenader, grillning vid en sjö. Att ha nära till naturen, gosh vad underbart det måste vara att bo så. Inget konstgjort, inget konstruerat, bara naturligt och fridfullt. Har man bara fantasin kan man aktivera sig utan att betala dyra pengar för det. Tyvärr tycks bil vara ett måste.

Men jag tackar för några fina dagar i Värmland. Det var skönt med lite miljöombyte. Karlstad är faktiskt en fin stad, tillräckligt stor för att vara liten. :)

Blev så otroligt glad när vi drog mot slalombacken. Hade inte åkt på åtta år så det tog några åk innan man kom i form igen. Naturen alltså, så sjukt mycket bättre än gym och caféer.

Alla ska väl ha en åsikt en dag som denna. Sverige har fått en prinsessa och visst är det fint och gulligt. Ibland skulle det faktiskt vara skönt att vara en person som inte funderade så mycket och va nöjd med saker som det var. Som inte ifrågasatte och inte hade några önskemål att omgivningen skulle förändras. 

Men nu är jag inte sån. Och jag kan inte glädjas att vi har fått en ny kronprinsessa. Jag ser ingen anledning till att fortsätta monarki om man bortser från "det fungerar ju bra och det är trevligt". Inte vet jag hur det skulle bli med en president, men flickebarnet kommer inte få ha något politisk  inflytande, hon kommer bli granskad under hela sitt liv, tvingas till att ständigt ha ett leende på läpparna i offentliga sammanhang och visa upp Sverige genom att klippa invigningsband, besöka skolor eller annat vad de nu har för sig. Eller så gör hon en Madeleine och flyr landet.

Och skattebetalarna kommer att försörja henne. För det fungerar och det är trevligt.

För att dra en parallell var det kanske trevligt för hemmafruar att stå vid spisen, passa ungar och bli försörjd av en man som tackades genom en god måltid. Eller att låta sina barn bli bortgifta för att släkter skulle kopplas samman och som tack fick de gåvor för att klara sig bra. För att det har fungerat och är trevligt.

Traditioner är inte alltid av godo. Speciellt när det inkräktar en människas liv så starkt utan att hon själv får välja.