emma

Om man ändå inte var så tudelad.
1. Jag är uppvuxen nära en storstad = bortskämd med att ha saker och ting nära. Men jag tycker att naturen är det bästa i hela världen och mår som bäst när jag bara har en massa träd omkring mig (gärna vatten med i och för sig). 
2. Jag är uppvuxen i Sverige med allt vad det innebär och har dessvärre insett mina behov som inte kan tillfredställas i länder som Bolivia. Ändå saknar jag deras inställning till livet, deras gästvänlighet och kärlek till andra människor som Sverige inte är ens i närheten av.
3. Det är tryggt att bo där man vuxit upp men come on. Vallentuna for the rest of my life?

Men men. Det är väl i utmaningar som man utvecklas. 

Jag förstår bara inte varför svenskar(/stockholmare?) kan kännas så kalla. Jag kan kännas kall. För det är ju så det är här. Vi bryr oss bara om vårt eget. Vi lever efter almanackan och efter makt. Makt över våra liv, gärna alla andra runt omkring oss också. Hörde av en bekant för bara ett litet tag sen "Jag ska aldrig vara underställd någon. Det finns ingen anledning till det."

Stockholm i mitt hjärta? Jag börjar tveka helt ärligt.