det där med värderingar
Det är lätt att tycka. Men hur okej är det att uttrycka sin åsikt? Man måste visa respekt för människor som väljer att fatta beslut i svåra situationer som man utifrån kanske inte kan förstå alls. Att omyndigförklara människor är kanske inte det lämpligaste om man råkar vara av en annan åsikt.
Men sen får man fråga sig vilket samhälle man vill leva i. Och vilken inriktning man vill gå mot. Visar man sig själv respekt om man godtar andras inställning som man egentligen inte håller med om? Var slutar respekten för andra och var börjar åsikts- och yttrandefriheten?
Men vissa saker kan jag bara inte acceptera. Bland annat i etiska dilemman där utgången blir egoism och man struntar i hur andra parter påverkas av situationen. Där ens önskemål värderas högre än andras och konsekvenserna kan bli riktigt tunga. Eller i situationer där maktmissbruk är ett faktum.
Jag tillhör ju generationen där ens önskemål ska gå först. Passar människor, omständigheter, miljö eller något annat som kan påverka, inte in i min föreställningsvärld eller plan blir jag fullständigt frustrerad och arg över att det inte blir som JAG vill. Jag har vuxit upp med bilden att jag kan bli vad jag vill i hela världen, jag har all potential att lyckas och JAG! har makten över mitt liv och JAG! bestämmer över hur det ska se ut.
Men slap in my face! när verkligheten knackar på dörren.
Man (jag) har tvingats tänka om i nästan varje ny situation där andra personer är inblandade. Min egoism känns helt plötsligt som en stor börda och jag kan skämmas över hur egocentrerad jag är ibland.
Mina värderingar prövas och de håller inte alltid. Det är sorgligt hur inpräntat det sitter i mig, när jag i förståndet kan tänka mer objektivt och konstatera att jag egentligen vill tycka annorlunda.
Jag hoppas att samhället kan bli mindre egoistiskt. Jag hoppas att jag kan bli mindre egoistisk. För värderingar styr beslut. Beslut som kan skada mer än det hjälper.
Men sen får man fråga sig vilket samhälle man vill leva i. Och vilken inriktning man vill gå mot. Visar man sig själv respekt om man godtar andras inställning som man egentligen inte håller med om? Var slutar respekten för andra och var börjar åsikts- och yttrandefriheten?
Men vissa saker kan jag bara inte acceptera. Bland annat i etiska dilemman där utgången blir egoism och man struntar i hur andra parter påverkas av situationen. Där ens önskemål värderas högre än andras och konsekvenserna kan bli riktigt tunga. Eller i situationer där maktmissbruk är ett faktum.
Jag tillhör ju generationen där ens önskemål ska gå först. Passar människor, omständigheter, miljö eller något annat som kan påverka, inte in i min föreställningsvärld eller plan blir jag fullständigt frustrerad och arg över att det inte blir som JAG vill. Jag har vuxit upp med bilden att jag kan bli vad jag vill i hela världen, jag har all potential att lyckas och JAG! har makten över mitt liv och JAG! bestämmer över hur det ska se ut.
Men slap in my face! när verkligheten knackar på dörren.
Man (jag) har tvingats tänka om i nästan varje ny situation där andra personer är inblandade. Min egoism känns helt plötsligt som en stor börda och jag kan skämmas över hur egocentrerad jag är ibland.
Mina värderingar prövas och de håller inte alltid. Det är sorgligt hur inpräntat det sitter i mig, när jag i förståndet kan tänka mer objektivt och konstatera att jag egentligen vill tycka annorlunda.
Jag hoppas att samhället kan bli mindre egoistiskt. Jag hoppas att jag kan bli mindre egoistisk. För värderingar styr beslut. Beslut som kan skada mer än det hjälper.
Kommentarer
Trackback
