Dag 15 - Mina drömmar
Men hej luddigt ämne, hej ämne där definitionen hela tiden ändras och innehållet förnyas. Men vi gör ett försök (internet funkar btw i dag men vet inte när det slutar fungera. ni märker när det upphör :p).
Minns att när jag gick i femte klass så skulle vi skriva våra framtidsdrömmar i en pratbubbla och sätta upp på väggen tillsammans med ett kort på en. När man är 11, vad vet man då? Jag visste i alla fall inte mycket och hade inte riktigt funderat kring det där med framtid än. Så jag skrev lite om det jag visste om vuxenlivet, jag visste redan då mallen som samhället ville att man skulle följa och skrev ner den. Sen kom jag till yrke och visste inte riktigt, men jag gillade ju att skriva så jag fick bli journalist. Andra klasskompisar skrev om utbildningar i USA, resa runt jorden och bli stormrika. Sånt funderade inte jag på, jag ville bara få en fin familj och må bra.
Sen har man ju formats lite grann och förstått att det samhället vill är kanske inte det jag vill. Och jag måste inte följa den där mallen utan livet får rulla på lite som det vill.
Mina drömmar i dag är fortfarande att göra någonting som får mig att må bra. Jag vill trivas med det jag gör, annars känns det inte lönt. Blir jag stormrik på köpet så är det ju ett stort plus, men verkligen inte mitt mål. Dock är ju politik ett intresse och skulle det va nåt konkret man måste skriva här så ere antingen redigerare, politisk reporter eller pyssla med EU-frågor som tankarna snurrar kring at the moment.
Sedan jag kom hit till Bolivia har reslusten ökat markant. Tänk så mycket det finns att se. Jag vill se mera. Kanske inte världen runt men Kina hade vart trevligt, Frankrike, Grekland och USA skulle inte heller va helt fel. Men jag måste inte befinna mig på en och samma plats i åtta månader, som här.
Sen hoppas man ju att man nån gång hittar nån som får en att må bra. Som man vill vara med under en lång period. Som man kan leva livet med. Det vore trevligt.
Minns att när jag gick i femte klass så skulle vi skriva våra framtidsdrömmar i en pratbubbla och sätta upp på väggen tillsammans med ett kort på en. När man är 11, vad vet man då? Jag visste i alla fall inte mycket och hade inte riktigt funderat kring det där med framtid än. Så jag skrev lite om det jag visste om vuxenlivet, jag visste redan då mallen som samhället ville att man skulle följa och skrev ner den. Sen kom jag till yrke och visste inte riktigt, men jag gillade ju att skriva så jag fick bli journalist. Andra klasskompisar skrev om utbildningar i USA, resa runt jorden och bli stormrika. Sånt funderade inte jag på, jag ville bara få en fin familj och må bra.
Sen har man ju formats lite grann och förstått att det samhället vill är kanske inte det jag vill. Och jag måste inte följa den där mallen utan livet får rulla på lite som det vill.
Mina drömmar i dag är fortfarande att göra någonting som får mig att må bra. Jag vill trivas med det jag gör, annars känns det inte lönt. Blir jag stormrik på köpet så är det ju ett stort plus, men verkligen inte mitt mål. Dock är ju politik ett intresse och skulle det va nåt konkret man måste skriva här så ere antingen redigerare, politisk reporter eller pyssla med EU-frågor som tankarna snurrar kring at the moment.
Sedan jag kom hit till Bolivia har reslusten ökat markant. Tänk så mycket det finns att se. Jag vill se mera. Kanske inte världen runt men Kina hade vart trevligt, Frankrike, Grekland och USA skulle inte heller va helt fel. Men jag måste inte befinna mig på en och samma plats i åtta månader, som här.
Sen hoppas man ju att man nån gång hittar nån som får en att må bra. Som man vill vara med under en lång period. Som man kan leva livet med. Det vore trevligt.
Kommentarer
Trackback
