emma

Alarmet på mobilen pep 05.30 och jag hade sovit ungefär tre timmar. Solen hade inte helt börjat visa sig än men det var ändå inte helt kolsvart. Det var dagen den 14 september 2010 och det var dags att ta sig till Arlanda för att flyga hit, till Bolivia. I sista sekund slängde jag ner hundnallen Ludde i resväskan som en liten trygghet om jag skulle känna mig ensam på andra sidan jorden, vi käkade frukost, gjorde alla morgonrutiner, packade ner det sista och sen satte vi oss i bilen; jag, Nina, Julia och mams och paps. Jag tittade mot huset och sa "vi ses i jul" utan att veta att den här morgonen var den sista gången jag var inne i det huset.

För grejen är att jag inte kom hem nu i jul. Jag valde att stanna här. Och när jag kommer hem har päronen flyttat. Från. Mitt. Barndomshem. Hejdå rum. Hejdå komma nerför trappan på julaftonsmorgon och se pappa stå och laga frukost (de ska bo i en enplansvilla). Hejdå barndomsminnen. Hejdå fina altan och mysiga trädgård. Hejdå smålandsvägen. Nice knowing you.

God Jul! Merry Christmas! Feliz Navidad!

Ville bara börja med det. Sitter och lyssnar på lite julmusik för att få lite julstämning, men tittar man ut skiner solen och det är väl kanske 25 grader plus och löven är så gröna som de kan vara. Men jag sitter julklädd och snart ere Kalle Anka och sen ska vi öppna lite paket.

Vill bara citera vad pappa sa via skype nyss: "Jo, det är viktigt att stå med båda fötterna djupt nere i gyttjan". Han är så skön. :)

I alla fall. Mina ambitioner.

Jag har ambitionen att känna mig självständig så att jag kan känna mig och vara stabil genom olika situationer, att jobba mig uppåt inom ett yrke där jag trivs, hitta en lgh i den stad jag vill bo i och hela tiden förbättra min relation till Gud. Ambitionen att hela tiden lära mig nya saker, att utvecklas och försöka sätta mig själv i periferin och låta andra saker vara viktigare än jag, mig och mitt.

Men ambitioner är bara ambitioner och ingenting som säger att jag kommer att lyckas. Men man kan alltid sträva efter det.

Mitt liv i Sverige. Eller snarare mer människorna som inkluderas i mitt liv, och svensk natur och svensk mat. Tryggheten att kunna äta det man vill utan att riskera att bli sjuk. Lingonsylt kan jag sakna ihjäl mig på. Å vad jag ska äta havregrynsgröt med lingonsylt och mjölk när jag kommer hem. Och potatismos med köttbullar och lingonsylt till. Lingon finns inte här. Det är lite trist.

Men även om jag saknar mitt liv i Sverige så är jag otroligt glad över att få vara här. Jag ångrar inte en sekund att jag åkte. Har börjat leva in lite i kulturen och lever mer för dagen. Det är rätt skönt att inte vara så mycket slav under almanackan, även om det tar tid att vänja sig.

Imorgon kommer jag sakna mammas julskinka. Knäckebröd saknar jag också, btw. Och bregott.

Alla kan tyckas prata om sina smulturonställen men jag har faktiskt ingen speciell. Ett är i och för sig garanterat och egentligen har jag inget belägg för det, men jag trivs där; allén i Åkeshovsparken i Bromma. Och innan sjön tycktes börja växa igen så älskade jag att gå runt den och njuta av naturen och vattnet. Vaxholm har också sina fina platser där jag och syster hängde en del i somras, Göteborgs skärgård är det inte heller något fel på med alla dess klippor. Min favoritplats är nog nära havet eller nära vatten och grön natur. Där trivs jag (under min korkek).

Vad är jag inte rädd för? Fick en kommentar häromdagen "mina vänner som är kontrollfreaks skulle tycka att du är för mycket."

Tackar för den.

Men det är väl lite så. Tyvärr. Men jag jobbar på det. Att släppa kontrollen. Att bli mindre rädd och låta livet gå som det gör. Men det är svårt med en hel del erfarenheter där man har trott gott men det blivit fel. En rädsla är att lita på något som inte håller. En annan är höjdrädsla. Jag har haft svårt att acceptera det men that's reality. Höga höjder och jag får svindel.

anblick och det kändes bra i magen. Det var ett fint första möte. Men med tiden insåg jag att hur mycket jag än ville så trodde jag inte på det. Det gick liksom inte. Vi gick inte. Det första intrycket är inte allt, hur bra det än kan kännas.

Oj. Serious stuff. Saknad kan få mig att gråta. När livet känns orättvist kan jag gråta. När nära sviker en får mig att gråta. Att känna mig ensam och övergiven kan få mig att gråta. Det är inte ofta men ibland har jag gråtit för att jag har känt mig lycklig. Det finns nog inget specifikt som får mig att gråta. Jag är rätt känslig. :p

Kramar. Det finns visserligen mycket som får mig att må bättre, men jag gillar kramar. De visar på omtanke, kärlek, en hint om att man finns där.

En tjej i min gymnasieklass analyserade mig ett tag när hon tyckte att jag kramades för mycket att jag hade fått för lite kärlek hemma. Eller vad det nu kunde tänkas vara för fel på mig. För kramas, sånt gör man ju inte.

Jo, jag gör. Jag vill krama dem som jag tycker om (och gärna få kramar av dem som jag tycker om ;)). För det får mig att må bättre.

Haha. Det här kan bli roligt. Mycket upprör mig. Små som stora saker. But to be honest. Det som får mitt innersta att skaka, kroppen att bli rastlös och mina öron att koka är när människor behandlas fel. När människor inte får den respekt de förtjänar, när de trampas på, förnedras, kränks, spottas på. Det får mig att bli riktigt upprörd. När orätten sitter på rättens plats.

Maktmissbruk med andra ord. På alla plan.

Tänk dig en varm sommarmorgon och vattnet kokar på spisen. Kaffebryggaren fylls på med äkta svenskt kaffepulver och vattnet får rinna i. Du tar din maracetas/baguette och rykande kaffekopp och sätter dig i solen och njuter. En sådan morgon var det i dag. Underbart.

Har jag hunnit vara sjuk två ggr och innan månaden är slut har jag väl knaprat i mig minst 50 piller av olika slag. Spännande.

Jag har praktiserat i kyrkan och umgåtts med mellanstadiekids, tagit kort och lekt tunnelkull. Syster har fyllt år och på det har hon även fått min dubbelsäng så nu är den ett minne blott, sort of.

Sommaren har kommit igång här i Cochabamba, vi har lussat för några från centret, sjungit för barnen på kyrkogården och storbakat inför fredag när vi ska ha julbord med våra pastorer.

Det händer grejer hära. :p Till och med när man är sjuk.

Glad Lucia på er. Ikväll ska vi lussa för några barn på ett barnhem. Jag tänkte va tomtenisse. För er som bryr er.

Men for real. Hur mycket ska man behöva gräva i det förflutna? Det finns massor av saker jag ångrar, men som jag inte har någon lust att berätta om här. Men en sak kan jag fortfarande ångra:

Att jag åkte till Frizon -06.

Den erfarenheten ändrade min mentalitet så kolossalt att jag fortfarande kan undra hur jag skulle ha tänkt och resonerat om jag inte hade varit med om det jag var med om den där kvällen.

Dock har även den erfarenheten format mig och kan väl ändå säga att jag på något sätt är på väg att släppa även det. Men om det är något jag skulle göra om så skulle det vara att inte åka dit den gången. Bara för att se hur jag skulle ha varit utan den erfarenheten.

Återigen, min minnesbank är ju som den är. Men jag minns när jag fyllde 11. Det behövde kanske inte vara just födelsedagen, men bara det att det kröp upp nånting nytt i sängen som inte hade varit på med på mina födelsedagar tidigare. Vi hade precis köpt en hund. En bichon frisé. Och jag var så lycklig (borde kanske skrivit om det i mitt favoritminne..) för att hon fanns till. Och hon var vår. En egen hund. Äntligen.


Det är inte Ronja på bilden men så här såg hon ut på min 11e födelsedag. :) Miss her.

Men hjälp. Nu pratar vi mig, med en mindre bra fungerande minnesbank, men nu får vi väl ta och gräva lite.

Ett av dem är i alla fall Gotland sommaren -06. Jag och systeryster bestämde hastigt och lustigt att ta fyra dagars semester i Visby utan att inte riktigt veta vad vi skulle göra där. Och det blev en av de bästa semestrarna jag varit på. Vi hade så himla kul. Och träffade människor som gjorde de fyra dagarna så himla mycket bättre än vad de kanske skulle blivit annars. Vi hittade på saker hela tiden och haha, minns när vi gick runt nästan hela ringmuren (långt gick vi i alla fall) för att vi inte riktigt visste vart vi var. Konstiga män i tobaksaffärer, minitältet "med fyra våningar", försöken att ta oss från campingen in till stan på kvällarna och ett gott skratt till och från när människor vi hängde med gjorde eller sa knäppa saker. Ett roligt minne, kanske inte favorit nummer ett men det var en härlig semester från början till slut. :)


Systeryster och jag i Visby -06

Jag vill inte vara sjuk meeeer!! Magontet kan du inte bara försvinna och gå och dö eller något. Pallar inte mer. Knappt att jag orkar sitta upp, men är så sjukt uttråkad så måste göra nånting. Typ blogga onödiga inlägg.

Skrattade lite för mig själv när jag läste vad dagens ämne handlade om. Min första kyss. Hehe, den var allt annat än romantisk och så långt ifrån hollywood-kyssar man kan komma. Vet inte hur intressant sånt här är att veta egentligen. Men minns att det var sommaren mellan sexan och sjuan och vi var några stycken som tältade en natt. Att tälta var ju lika med att vara vaken hela natten och hitta på så många hyss som möjligt så när vi kommit tillbaka in i tältet igen så kunde man ju inte sova. Nä, det fick bli sanning eller konsekvens-leken. Well. Ni ser redan här var det kommer att sluta.

Nån gång valde jag sanning, och en av mina barndomsvänner frågade mig; har du kysst någon nån gång? "nej" svarade jag lite blygt, för det fanns ju äldre killar med i tältet. Inte långt därefter valde jag konsekvens och en annan barndomskompis sa "kyss honom" och pekade på en av killarna. Well... jag skrattade till och visste inte riktigt om hon menade allvar, men tydligen. Alla väntade spänt. Och jaha.. en kyss då. Haha! Å så fel det blev och å så dumt det blev. Att kyssas på beställning framför publik utan att riktigt veta hur man gjorde va ingen höjdare.

Så det kan gå va.

By the way, tittade på lite bilder i morse eftersom jag är så otroligt uttråkad och insåg att jag visst saknar Stockholm lite grann. En stad vid vattnet. Lovely.

Men hej luddigt ämne, hej ämne där definitionen hela tiden ändras och innehållet förnyas. Men vi gör ett försök (internet funkar btw i dag men vet inte när det slutar fungera. ni märker när det upphör :p).

Minns att när jag gick i femte klass så skulle vi skriva våra framtidsdrömmar i en pratbubbla och sätta upp på väggen tillsammans med ett kort på en. När man är 11, vad vet man då? Jag visste i alla fall inte mycket och hade inte riktigt funderat kring det där med framtid än. Så jag skrev lite om det jag visste om vuxenlivet, jag visste redan då mallen som samhället ville att man skulle följa och skrev ner den. Sen kom jag till yrke och visste inte riktigt, men jag gillade ju att skriva så jag fick bli journalist. Andra klasskompisar skrev om utbildningar i USA, resa runt jorden och bli stormrika. Sånt funderade inte jag på, jag ville bara få en fin familj och må bra.

Sen har man ju formats lite grann och förstått att det samhället vill är kanske inte det jag vill. Och jag måste inte följa den där mallen utan livet får rulla på lite som det vill.

Mina drömmar i dag är fortfarande att göra någonting som får mig att må bra. Jag vill trivas med det jag gör, annars känns det inte lönt. Blir jag stormrik på köpet så är det ju ett stort plus, men verkligen inte mitt mål. Dock är ju politik ett intresse och skulle det va nåt konkret man måste skriva här så ere antingen redigerare, politisk reporter eller pyssla med EU-frågor som tankarna snurrar kring at the moment.

Sedan jag kom hit till Bolivia har reslusten ökat markant. Tänk så mycket det finns att se. Jag vill se mera. Kanske inte världen runt men Kina hade vart trevligt, Frankrike, Grekland och USA skulle inte heller va helt fel. Men jag måste inte befinna mig på en och samma plats i åtta månader, som här.

Sen hoppas man ju att man nån gång hittar nån som får en att må bra. Som man vill vara med under en lång period. Som man kan leva livet med. Det vore trevligt.

Ett rött nattlinne. Är sjuk, igen.

Internet kanske slutar fungera imorgon så jag kanske inte kan fortsätta förrän det tas upp igen. Just so you know.

Har precis börjat och vi började med en (visserligen först en lektion med Sverige och Filippinerna) smockfull planering för dagen men vi har knappt gjort hälften av det vi sa. Vi är för anpassade till kulturen. :p Sen kommer veckan se ungefär likadan ut som den brukar. Imorgon är det lektioner med barnen, sen ska vi dock på julmarknad (det är sommar och vi ska julpynta, jo för det känns naturligt) och sen ska jag prata med systeryster som fyller år. :) (och prata me ellish, om tid finns) Onsdag är det också lektioner med barnen och torsdag är det hembesök. På fredag är vi lediga och då ska vi ha storbak och baka baka baka hela dagen. Inför Lucia och inför en middag tillsammans med pastorerna nästa vecka (vi får jullov om två veckor, helt sinnes vad tiden går fort). På lördagmorgon bär det av till kyrkogården för att hjälpa barn som jobbar där med sina skoluppgifter och på kvällen är det ungdomsgudstjänst och på söndag är det morgongudstjänst och kvällsgudstjänst. That's my week. :p Sort of.

Har jag at the moment:

- Plånbok
- Svensk-spanskt lexikon
- Kamera
- Mp3
- Pappersnäsdukar
- Medicin (tillfälligt)
- Solglasögon

Klockan har passerat tolv och jag borde egentligen sova. Men är man inte trött så är man inte. Trots att man ska upp om fyra timmar för att vandra uppför ett berg. Men det ska vi väl klara ändå, right? :p

I alla fall. Dagens ämne (gårddagens) handlar om mina syskon. Finns mycket att säga om dem :p men ska fatta mig kort.

Jag har fyra äldre syskon, tre bröder och en syster. Marcus 37, Henrik 34, Bobby 28 och Nathalie snart 26. Vi är alla fem väldigt olika individer men jag finner mig se en del likheter ändå. ;) På ett eller annat sätt är vi präglade av samma uppfostran och grundvärderingarna är desamma (även om det kan komma i olika uttryck ;)). Tyvärr har det blivit så att vi inte ses så ofta, främst på grund av att vi bor på olika ställen i Sverige (at the moment, världen) men sen är också livsstilarna rätt olika.

När jag va liten blev Marcus och Henrik ibland ändå mer som extraföräldrar än som syskon till mig eftersom åldersskillnaden var så stor, men det va kul att följa med dem till kvarnis eller spela spel vill jag minnas. Eller åka på skidläger tillsammans. :) Bobby och jag kunde sitta och garva för ingenting och slänga tidningar omkring oss och säga Gögögö för att sedan bara titta på varann som om vi va knäppa i huvudet (det va vi också). Jag gillade att skallas med honom också, även om jag varje gång insåg hur ont det gjorde. Natta är den av syskonen som jag har hängt mest med under hela mitt liv, hon har alltid varit den jag sett upp till och hon är nog den som har format mig mest. Jag hade aldrig varit den jag är i dag om det inte vore för henne (om det nu är något positivt ;)).

Vilket som så älskar jag mina syskon väldigt mycket och är väldigt tacksam för dem. Att mamma och pappa valde att ta hand om två fosterbarn är bland de bästa beslut de kan ha tagit. I alla fall för mig. Alla fyra har sin beskärda del i hur jag har blivit den jag är och de kommer fortsätta vara med och forma mig. I am the lillasyster you know. Jag kommer aldrig bli vuxen. Typ.