en liten påminnelse
Satt och tittade på Agenda på svtplay och kollade på avsnittet där Mona Sahlin och Maud Olofsson pratade om svårigheten att vara kvinnlig politiker på toppnivå. Och jag blev påmind om mina tidigare, ganska offensiva, feministiska åsikter och ilskan mot patriarkatet. Men efter uttröttande diskussioner om just jämställdhet det senaste året har jag dock blivit mindre arg och någonstans accepterat att det finns två sidor av samma mynt.
Det jag kan konstatera är i alla fall, efter att ha lyssnat på dem, att könsroller är ett faktum. Att kvinnor bedöms just för att de är kvinnor, oavsett kompetens. Mansnormen dominerar i maktpositioner och en statsministerpost måste innehas av en person som kan likna en landsfader. "Det är väldigt svårt att nå upp till det som kvinna" sa Mona Sahlin.
Really?
Sen reagerade jag på det Maud Olofsson sa, som jag ändå tycker borde vara förlegat: "Man beskrivs som att man inte behärskar området. Jag kan inte fordonsindustrin för jag är kvinna. Jag förstår inte energipolitiken för jag är kvinna.".
Där fångade hon något. Något som var en av anledningarna till att jag började kalla mig feminist. Det där sjuka med att kvinnor tycks födas med en diskborste i handen och att män föds med verktyg.
Det är väl erfarenheter och intresse som ska avgöra hur kompetent man är? För annars är det nämligen precis sådana där förväntningar som skapar könsroller. Det som placerar in oss i fack. Där kvinnor per automatik inte kan något om motorer och där män är inkompetenta på hushållsarbete.
Igen blir jag påmind om varför jag blev feminist.
Det jag kan konstatera är i alla fall, efter att ha lyssnat på dem, att könsroller är ett faktum. Att kvinnor bedöms just för att de är kvinnor, oavsett kompetens. Mansnormen dominerar i maktpositioner och en statsministerpost måste innehas av en person som kan likna en landsfader. "Det är väldigt svårt att nå upp till det som kvinna" sa Mona Sahlin.
Really?
Sen reagerade jag på det Maud Olofsson sa, som jag ändå tycker borde vara förlegat: "Man beskrivs som att man inte behärskar området. Jag kan inte fordonsindustrin för jag är kvinna. Jag förstår inte energipolitiken för jag är kvinna.".
Där fångade hon något. Något som var en av anledningarna till att jag började kalla mig feminist. Det där sjuka med att kvinnor tycks födas med en diskborste i handen och att män föds med verktyg.
Det är väl erfarenheter och intresse som ska avgöra hur kompetent man är? För annars är det nämligen precis sådana där förväntningar som skapar könsroller. Det som placerar in oss i fack. Där kvinnor per automatik inte kan något om motorer och där män är inkompetenta på hushållsarbete.
Igen blir jag påmind om varför jag blev feminist.
you get what you ask for
Kan ändå tycka att det är fascinerande att titta tillbaka på det år som har gått sedan man satte sig på planet till Bolivia. Jag vet att flera av oss som åkte fortfarande längtar tillbaka till den tiden som var och det var en fantastisk upplevelse, no doubt about that. Men så kommer jag att tänka på syftet till varför jag valde att åka. Det var inte för att se en annan kultur, det var inte för att lära mig ett annat språk, det var inte för att åka på äventyr eller knyta kontakter. Utan det var för att förbättra relationen till Gud.
För det var verkligen kaos. Ska inte gå in på detaljer här men kan väl säga att det hade varit fyra år av kamp (dramaqueen I know, men kan inte hitta ett bättre ord för det) som jag hade försökt få bukt på problemen men inte lyckats. Men så tänkte jag: Det är nu eller aldrig. Stanna eller gå.
Sedan var allt som hände i Bolivia inte alltid helt glasklart och det fanns många om och men när jag brottades med problemen. Men när jag kom hem märkte jag att något hade hänt. I det stora hela kändes det som att jag hade tagit ett myrsteg men i jämförelse med hur det var förra sommaren var det ett jättekliv: min bild av Gud hade förändrats och ångesten jag hade haft var borta.
Det är kanske svårt att förstå min poäng eller min resa när jag inte berättar allt, men jag gick alltså från att tro att allt var kört till att få ett hopp. Jag fick en framtidstro.
Visst finns det fortfarande knutar som behöver lösas upp men även nu sen jag kom hem märker jag att Han levererar. Det är häftigt och det är på riktigt. Han bryr sig liksom.
Jak 4:8 "Närma er Gud, och han ska närma sig er"
För det var verkligen kaos. Ska inte gå in på detaljer här men kan väl säga att det hade varit fyra år av kamp (dramaqueen I know, men kan inte hitta ett bättre ord för det) som jag hade försökt få bukt på problemen men inte lyckats. Men så tänkte jag: Det är nu eller aldrig. Stanna eller gå.
Sedan var allt som hände i Bolivia inte alltid helt glasklart och det fanns många om och men när jag brottades med problemen. Men när jag kom hem märkte jag att något hade hänt. I det stora hela kändes det som att jag hade tagit ett myrsteg men i jämförelse med hur det var förra sommaren var det ett jättekliv: min bild av Gud hade förändrats och ångesten jag hade haft var borta.
Det är kanske svårt att förstå min poäng eller min resa när jag inte berättar allt, men jag gick alltså från att tro att allt var kört till att få ett hopp. Jag fick en framtidstro.
Visst finns det fortfarande knutar som behöver lösas upp men även nu sen jag kom hem märker jag att Han levererar. Det är häftigt och det är på riktigt. Han bryr sig liksom.
Jak 4:8 "Närma er Gud, och han ska närma sig er"
likgiltighetstecken
Likgiltighet kan vara det värsta som finns. Och det hemska är att jag kan känna mig drabbad av den. Jag har liksom slutat orka bry mig. Människor får väl göra va katten de vill med sina liv, de har säkert sina förklarliga skäl. Men när man tittar på svenska hollywoodfruar och ser en av dem totalt köra över sin dotter i bestämmande och levererar henne som en produkt snarare än att fråga vad sin dotter egentligen vill, och inse att jag inte blir mer upprörd än att jag suckar, börjar jag bli rädd för mig själv. Eller när jag läser om Sigtunafallet eller vad man ska kalla det och inte alls upprörs lika mycket som när Arbogamorden hände reagerar jag över hur lite jag orkar bry mig.
Nu ska man kanske inte jämföra engagemanget för hur en mamma uppfostrar sin dotter och en mamma som dödar sina två barn men oavsett skala så tycker jag att de båda mammorna resonerar helt sjukt. Men det är som att jag har gett upp. Min enda reaktion blir en suck.
Vem/vad tog bort mitt engagemang? Give it back to me. I miss it.
Nu ska man kanske inte jämföra engagemanget för hur en mamma uppfostrar sin dotter och en mamma som dödar sina två barn men oavsett skala så tycker jag att de båda mammorna resonerar helt sjukt. Men det är som att jag har gett upp. Min enda reaktion blir en suck.
Vem/vad tog bort mitt engagemang? Give it back to me. I miss it.
just deal with it
Det där med att våga ta steget. Släppa tryggheten och våga. Helt ärligt tror jag att det är en nödvändighet för att överhuvudtaget kunna ta sig någonstans. Vi kör på den här terminen, men sen. Sen får det banne mig vara slut på velandet.
en liten önskan
Det finns en liten önskan i mig. Som riktas mot mig själv liksom till den kyrkokultur som jag är uppvuxen i. Det är en större och djupare tillit till Gud än det som jag kan märka finns. Jag är minst lika skeptisk och har ofta väldigt svårt för att bara lägga saker i Guds hand och lämna det där. Men det finns en önskan. Att inse att det inte hänger på oss, att vi inte måste hitta på alla dessa aktiviteter för att få icke kristna att ta del av kristen tro. Att alla dessa förbud och syndakataloger ska få mindre fokus och att det Gud har gjort för oss är det som ska uppmärksammas. Jag har en önskan att kristna i Sverige ska se bortom den svenska kyrkokulturen, se bortom det trevliga och sociala och allt annat som vilken annan förening som helst kan skapa. Att fokus ska vara på det Jesus gjorde och på vem Gud är. I en sån gemenskap vill jag vistas i, inte i någon där fikat, innebandyn, rök- och alkoholförbudet eller diskussioner om abort och homosexualitet står högst på agendan.
Nu fick jag det sagt.
Nu fick jag det sagt.
dags att klippa navelsträngen?
Om man ändå inte var så tudelad.
1. Jag är uppvuxen nära en storstad = bortskämd med att ha saker och ting nära. Men jag tycker att naturen är det bästa i hela världen och mår som bäst när jag bara har en massa träd omkring mig (gärna vatten med i och för sig).
2. Jag är uppvuxen i Sverige med allt vad det innebär och har dessvärre insett mina behov som inte kan tillfredställas i länder som Bolivia. Ändå saknar jag deras inställning till livet, deras gästvänlighet och kärlek till andra människor som Sverige inte är ens i närheten av.
3. Det är tryggt att bo där man vuxit upp men come on. Vallentuna for the rest of my life?
Men men. Det är väl i utmaningar som man utvecklas.
Jag förstår bara inte varför svenskar(/stockholmare?) kan kännas så kalla. Jag kan kännas kall. För det är ju så det är här. Vi bryr oss bara om vårt eget. Vi lever efter almanackan och efter makt. Makt över våra liv, gärna alla andra runt omkring oss också. Hörde av en bekant för bara ett litet tag sen "Jag ska aldrig vara underställd någon. Det finns ingen anledning till det."
Stockholm i mitt hjärta? Jag börjar tveka helt ärligt.
1. Jag är uppvuxen nära en storstad = bortskämd med att ha saker och ting nära. Men jag tycker att naturen är det bästa i hela världen och mår som bäst när jag bara har en massa träd omkring mig (gärna vatten med i och för sig).
2. Jag är uppvuxen i Sverige med allt vad det innebär och har dessvärre insett mina behov som inte kan tillfredställas i länder som Bolivia. Ändå saknar jag deras inställning till livet, deras gästvänlighet och kärlek till andra människor som Sverige inte är ens i närheten av.
3. Det är tryggt att bo där man vuxit upp men come on. Vallentuna for the rest of my life?
Men men. Det är väl i utmaningar som man utvecklas.
Jag förstår bara inte varför svenskar(/stockholmare?) kan kännas så kalla. Jag kan kännas kall. För det är ju så det är här. Vi bryr oss bara om vårt eget. Vi lever efter almanackan och efter makt. Makt över våra liv, gärna alla andra runt omkring oss också. Hörde av en bekant för bara ett litet tag sen "Jag ska aldrig vara underställd någon. Det finns ingen anledning till det."
Stockholm i mitt hjärta? Jag börjar tveka helt ärligt.
me against the giants
Om man fick strypa en operatör så skulle det nog vara tele2. Men what to do. Livsstilen i dagens Sverige gör att internet är ett måste för att få tag på information. Som i verkligheten betyder att man måste knyta sig an till ett företag för att få tillgång till det. I det här fallet har jag, tyvärr, valt att vända mig till tele2.
Anledningen till att jag är något irriterad är att jag beställde internet för över en månad sedan och kommer inte att få det förrän om tre veckor, eftersom tele2 glömt att uppdatera sitt system så att min folkbokföringsadress inte har ändrats. Det har resulterat till en mindre trevlig räkning, men utan en produktleverans till rätt adress (räkningen skickade de rätt, men inte produkten *stön!*).
Om man nu skulle vilja säga upp ett abonnemang så fick jag höra av en arbetskamrat att det var möjligt. Hon hade tänkt avsluta sitt mobilabonemang för att hon tröttnat på sin iphone men enligt tele2 skulle det kosta 10 000 kronor(!!).
Be careful before you choose.
Dessa jätteföretag asså. Idiotiskt att man måste bli beroende av dem för att få tillgång till det man vill ha. Man måste binda upp sig, betala en fet summa och gå efter deras villkor eftersom man, vet inte om man ska kalla det idiotiskt eller bara lathet (behöver inte vara en motsättning dem emellan), inte läser igenom allmännvillkoren i deras papper för att det är i storlek 2.
Sen kan csn slänga sig i väggen också. Det där med processer och byråkrati ska inte behöva vara så krångligt som det i verkligheten blir. Ge mig pengarna bara. Måste varje tjänsteman överallt godkänna innan det kan bli ett klubbslag?
Måttligt glad at the moment.
