that's what i call love
Såg en film igår, inte hela men halva typ. Kom hem efter jobbet och tvn va på. Såg en stark scen. Filmen hette North Country och är baserad på en verklig händelse. Huvudrollen är en kvinna som vid flertal tillfällen har blivit våldtagen, varav en gjort henne gravid. Sonen har fått veta hur han kom till och är arg för att hon ljugit för honom.
När de sitter på trappan och pratar berättar hon att hon från början inte ville ha honom. Att han bara påminde henne om den fruktansvärda händelsen. Att när han låg i hennes mage var han bara en sak för henne, inget barn. Och hon ville bara att saken skulle försvinna. Hon ville inte påminnas. Men en kväll kände hon hur han sparkade. Och hon kände att han va hennes, han var inte längre en del av det hemska som hänt.
"Du har ingenting att göra med den fruktansvärda händelsen. Du är min son och jag älskar dig."
Starkt.
no shortcuts
Att våga tro. Att kunna tro.
Man lär sig. Kanske.
allt har sin tid?
Att kunna sätta ord på känslor. Ibland önskar jag att jag hade talang för att måla. Då kunde man via bilder förmedla vad man ville få fram. Men icke. Ord var det. Ord som ännu inte vill formuleras. Tålamod? Eh, vad för något?
Men i alla fall, dagen till ära. Tog på mig hemmafrurollen på riktigt att förutom plocka undan kläder, diska, tvätta och stryka även baka kladdkakemuffins. Tänkte då att om smeten läggs i muffinsformar kanske det till och med skulle kunna bota min käre mors kladdkakeskräck. Och tänka sig. Hon smakade och gav godkänt. Hurray.
jag ska åka!
det här är för övrigt en fin låt.
you've got a friend
Utgifter som dimper ner som ett brev på posten (när jag som minst ha råd) står någon annan för. Högst ovan med sån här tur. Men desto mer tacksam. :)
bra samtal
Mer snälla människor till kundservice tack. Har pratat med två idag och en av dem ville till och med veta varför jag ringde och tyckte att en viss resa lät jättespännande. Kul med samtal som inte bara handlar om försäkringar. Två av fem samtal avklarade. Hoppas de resterande är lika vänliga.
Är för övrigt fortfarande ovan vid att vara ledig utan att behöva känna pluggstress. Även det gillas. Att vara helt ledig alltså.
tid
Att bara få vara. Typ bäst.
i'm a new fan
Hur orkar heltidsarbetande ensamstående småbarnsföräldrar som ibland behöver två jobb överhuvudtaget? Jag förstår inte. De måste va bland de starkaste människorna som finns. Så mycket energi som krävs. Så mycket tid och pengar och ork och.. överlevnadsinstinkt! Känner mig så sjukt bortskämd. Efter en jobbig dag på jobbet har jag möjligheten att slänga mig på soffan och vila tills jag orkar stiga upp igen. Jag måste inte passa tider, jag måste inte (än så länge) oroa mig alltför mycket för ekonomin och inte heller visa (i alla fall inte jättemycket) hänsyn till andra som ska komma före mitt eget välbefinnande. Än så länge har jag något som kallas egentid. En dyrbar tid.
Och dessa människor ser samhället ofta ner på och mer och mer stör detta mig. Jobbet inom hemtjänsten får mig väl att vakna upp. Eller så har jag bara mindre energi och tackar för att jag inte behöver slita sönder min kropp mer än nödvändigt.
Beundrar dem i alla fall.
tusse då
- Med gamla människor som inte klarar av att ta hand om sig själva.
- Är det därför du är så snäll?
- För att jag jobbar med gamla?
- Mmm.
- Var inte jag snäll innan jag började med det?
- Hehe, joo.
Jag smälter.
Mindre bra dag slutade med bra dag. Barn kan verkligen muntra upp en. <3
odefinierad känsla
Tänk att ett enda litet beslut, eller inte ens ett beslut, mer en tanke. Bara en uppriktig tankemening och det ger konsekvenser som är helt utanför min låda. Klagar inte, fascineras mest. Men tycker det är.. a, intressant? märkligt? lustigt? *letar ord*
Att bara låta det vara som det är. Och så bara, händer saker.
*letar fortfarande efter ordet*
Men vill mest bara säga tack. Tack Gud.
