emma

Något jag har haft svårt för under en längre tid är hur man prackas på åsiktspaket för att man identifierar sig med en viss typ av grupptillhörighet. Varför ska man behöva köpa allt som majoriteten i den gruppen tycks stå för med hull och hår? Eller det som fördomarna talar?

I kristna sammanhang kan jag i alla fall uppleva detta. Och jag tror inte att de är ensamma om detta, utan att det är mänskligt att kategorisera och förvänta sig saker. Men jag tror verkligen på vikten av att kunna komma fram till sina slutsatser själv. Låta det sjunka in och ta det i sin egen takt. Sluta svälja kameler och representera något man egentligen inte har tänkt igenom. Utan i egen. takt.

Lyssnade på en uppenbart tänkande predikant i dag. Verklighetsförankrad och genomtänkt predikan. Ödmjuk men ifrågasättande. Och jag tyckte mig blir ännu mer beslutsam om att det är viktigt att få bolla sina egna tankar. Det man står för är ju det man faktiskt ska stå för och tro på. På egen hand.

Autopiloten kan behöva pausas ibland. För att avsätta lite tid för reflektion. Som ett uttryck jag hörde för inte så länge sedan: För att få en smak av sanning.

Tycker lite synd om mina nya kollegor som hela tiden får höra mig berätta anektdoter från min Bolivia-resa, att till och med jag börjar känna att det är tjatigt. Men jag hittar hela tiden kopplingar, saker jag såg och insåg som jag vill dela med mig av. Tiden där gav mig så otroligt mycket.

Någonting jag funderat lite över på sista tiden, som jag också kom och tänka på när jag läste Dygdens glädje, är det där med ansvar. När vi ibland åkte till kyrkans lokaler i Cochabamba och hjälpte barn med läxor så fick till och med fyraåringar hjälpa till att städa klassrummet. De lärde sig ansvar, tidigt. Medan jag själv på sin höjd har behövt städa mitt rum och stryka min tvätt. That's it. Sen är jag lillasyster också och har väl halkat lite på bananskal ibland, men i alla fall. Jag tror ju inte att allt bara är mina föräldrars fel. :p

Kanske är det en blandning av en önskan hos mig själv att kunna ta mer ansvar och erfarenheter från bland annat vården, där sjukfrånvaron är skyhög vid fint väder, som får mig att fundera. Hur kan man tycka att man har rätt att vara ledig när man känner för det? Hur kan man anse sig ha rätt till god ekonomi om man inte är beredd att jobba för den? Hur kan man tycka att man har rätt att leva livet på någon annans bekostnad och utan att behöva lyfta ett finger?

Jag tror det handlar om brist på undervisning av ansvar. För det är knappast en mänsklig rättighet att leva så. Vi behöver inte kämpa för vår egen överlevnad längre så därför verkar det liksom fallit bort från den svenska uppfostran. Vi verkar tro att alla tjänster kan köpas för pengar – så varför anstränga sig i onödan.

Men hade jag kunnat ta hälften av det ansvar jag såg tilldelas bolivianarna hade jag vart sjukt duktig på ansvar. Jag hade velat äga den kunskapen. Och jag tror att arbetsmoralen skulle bli bättre om vi fick lära oss vad ansvar faktiskt är.

Jag läser en bok med kanske världens (i mina öron) tråkigaste titel: Dygdens glädje.

Men den är intressant. Och så är den rätt liten. Snart utläst och lämnar efter sig en hel del tankar.

Johan Wennström är lika gammal som mig och har skrivit boken. Titeln säger väl ganska mycket men det han menar är att dygder har en poäng och att det kan öka människans välbefinnande – och att det är något som borde uppmärksammas.

Wennström har lyckats sätta ord på saker jag tänkt och känt men som ingen riktigt orkat lyssna på. Inte ens jag själv. Men han fick igång någonting hos mig. Jag kunde rätt snabbt relatera till hans beskrivningar om den moderna västerländska kulturen och jag blev häpen när jag kunde koppla ihop de destruktiva känslor jag kan känna med vad för slags personer/produkter ett sådant samhälle skapar. Att jag kanske bara är en av många som känner likadant. Han skriver om vår moderna kultur som hela tiden strävar framåt och att den på så sätt blir ihålig. Det blir inget igenkännande och vi får ingen grund att stå på. Han beskriver hur jagfixeringen isolerar oss och hur kulturen höjer upp det dystra, negativa, provokativa och nästan hatiska inställning till det som en gång var normer som byggde upp de tidigare generationernas samhällen. Nu vill vi vara vulgära och det enda som har något värde är det som provocerar. Han menar att det negativa har blivit vårt mål.

Detta kopplar Wennström ihop med den psykiska ohälsan i det västerländska samhället. Han raserar den romantiska bilden av depression och argumenterar med olika forskningsstudier att det inte är något annat än destruktivt både ur individ- och samhällssynpunkt. Och under hela boken skriver han om den positiva psykologin, och att det kan vara en motsats till den negativa spiral vi hamnat i. Att vi kan ta reda på vad som får en människa att må bra och finna mening i livet, i stället för att fokusera på allt elände överallt.

Recensioner har skrivits om boken att den inte är som recensenterna förväntade sig att den skulle vara. Men från mitt perspektiv, som inte hade några förväntningar alls (och som inte är så aktiv i samhällsdebatten) så tar den upp jätteintressanta saker. Det destruktiva och provokativa behöver inte vara eftersträvnadsvärt. Jagfixeringen och vardagens mest bistra stunder behöver inte ta all fokus. Att sträva efter att må bra och vara en god medmänniska kan helt klart vara värd sin dygdansträngning om det kan fylla livet med ett bättre och mer meningsfullt innehåll.