emma

Det är helt galet vad tiden går snabbt. Jag hinner inte med. Jag. hinner. inte. med. Fick de sista schemalagda veckorna av vår kursföreståndare nyligen. Tittade igenom det nu. Snart är det konsert (om tre veckor) och efter det är det bara en månad kvar tills vi åker hem. Hem till hem. Hur är hemma? Jag har typ glömt bort. Kommer jag längta iväg när jag bara hunnit vara hemma en vecka eller hur kommer det att bli? Spännande tider väntar. Men det är så galet. Det är så snart. Hej. då. Bolivia?

Jag gillar att gräva i större frågor för det är så lätt att allt vänds upp och ner. Jag har börjat bli härdad nu att den verklighetsuppfattning jag tidigare haft inte behöver vara den sanna utan det är dit jag har nått hittills och jag kommer troligtvis att fortsätta utveckla den så länge jag får leva.

Jag har slängt ut frågan till några stycken om hur många himlar Bibeln säger att det finns, eftersom det står olika i olika översättningar och sånt. Men fick höra en teori i dag att det troligtvis finns tre; den fysiska, andevärlden och den himmel som Gud finns i. Och. Att Satan befinner sig här, i den fysiska atmosfären (troligtvis inte begränsad och befinner sig nog i andevärlden också), att hans anhängare och Guds änglar befinner sig i den andliga och att Gud har sin egna himmel, vad jag förstod.

Men liksom. Helvetet finns inte än, enligt denna tolkning. Helvetet är en plats som kommer att finnas, men just nu är det jordelivet där Satan har störst makt.

Det finns liksom inget helvete. För mig är det en fascinerande tanke. Bibeln talar liksom inte om att Satan befinner sig under vår jord och partajar all night long. Han är inte en liten röd gubbe med eldgaffel. Han är det onda som pågår i vår värld just nu.

Det finns inget helvete än.

Fascinerad.

Fick denna uppmuntrande rad av en kompis som jag skulle vilja dela med mig av. :)

"När jag står i slutet av mina möjligheter, står Gud i början av sina."
- Martin Luther

När jag var liten skrev jag en berättelse som handlade om några som hette Mia och Markus. Berättelsen tog aldrig slut, för jag kunde inte hitta någon bra avslutning. I mellanstadiet någon gång, när jag tittade mycket på svenska såpor som Skilda världar, Nya tider, Rederiet och annat så tänkte jag att jag skulle kunna bli manusförfattare till såpoperor. Då handlade det bara om fantasi och så behövde man inte komma på något slut. Serien skulle ju ändå pågå i all oändlighet. Jättebra tyckte jag. Då kunde jag ju både skriva och slippa ansvaret att knyta ihop säcken.

X antal år senare sitter jag med artiklar som fortfarande inte får några bra avrundningar, ihopknytna säckar eller avslutar den röda tråden på ett snyggt sätt. Hur gör man? Jag blir ju inget annat än klyschig bland alla dessa valmöjligheter av avslut.

"Påbörja aldrig något som du inte kan avsluta" är ju ett citat som jag kanske ska ta del av. :p

ska jag definitivt få i mig något liknande det här:

I vissa kretsar verkar det vara en dålig sak att ifrågasätta. Det är fel att inte tycka "som man ska" eller att "inte förstå det som är så självklart". Jag kommer nog aldrig förstå det. Kanske platsar jag inte i de kretsarna då, men då får jag väl byta krets. Hur ska man förstå allt när det man får höra eller läsa om beskrivs på ett sätt som jag inte kan relatera till, som jag inte kan koppla logiken i eller där en känsla i mig säger att det där verkar inte riktigt stämma. Eller hur går det ihop med den där andra grejen.

Som exempel så håller vi på med ett grupparbete nu och ska undersöka hur vår praktikförsamling är uppbyggd och fungerar. Så när jag ställde några "varför"-frågor till pastorn så sa han till slut efter ett svar till min praktikkamrat "nu kommer Emma säkert att fråga efter anledningen till varför vi gjorde detta", lite skämtsamt som att "den här tjejen nöjer sig inte med ett enkelt svar".

Visst ska man kanske inte dissekera alla frågor tills man inte längre vet vad det var man ville ha svar på, och att jag kanske ibland bör nöja mig med "det är bara så"-svar. Men ibland är det som att det är fel att ifrågasätta Guds ord, det är fel att fråga när man inte förstår, man ska bara tro. Tro så löser sig allt. Punkt.

Nä. Kan inte. Går inte. Bygg inte hus på en sandig strand. Bygg inte hus på grus. Kanske verkar det okej men en dag du ångrar dig, du måste bygga huset en gång till..

Jag vill bygga mitt hus på ett berg. På en stadig grund som inte rubbar sig. För när stormen kommer och piskar på, vill jag ha frid i huset ändå.

Det gör ont i hjärtat att träffa tonåringar som jobbar på en kyrkogård tio timmar om dagen och som går i skolan på kvällen men som fortfarande inte kan läsa och skriva. Det gör så ont att se, även om de säger att de trivs med sitt jobb så vill de nog inte rensa gravar eller tvätta bilar under resten av sina liv. Speciellt en som jag träffade i dag som vill bli polis, men hur är utsikterna för det om han varken kan läsa eller skriva och är 13 år?

Verklighetsuppfattningar är intressanta. Uppfattningar om människor är också intressant. Speciellt när ens egna bilder rivs ner och man står där lite på bar gärning och inser att "jag hade visst fel".

Jag har nog haft en glorifierad bild av kristna människor. Jag hade en väldigt osund självbild ett tag när jag som liten fick uppfattningen att kristna var lite bättre än de där som levde utanför kyrkan, och eftersom jag växte upp i en kristen familj så.. a, you do the math. Men även när jag insåg att jag var på samma plan som alla andra så fortsatte min bild av gruppen kristna att ändå vara som en förebildsgrupp, nästan lite perfekta människor, eller som i alla fall strävade efter ett moraliskt liv.

Men jag inser ju, 23 år gammal, att så är ju inte fallet (inte i den svenska kulturen i alla fall). Att höra om ungdomar som drar till kristna festivaler för att bli av med oskulden, att sexorgier uppstår på stora kyrkläger eller att även kristna människor snackar skit får mig ju att inse att det finns knäppgökar även i den kategorin.

Dock tycker jag att man som kristen har ett ansvar men ribban sänks ändå lite. Jag inser att kristna inte är perfekta och att den prestation jag känt av så länge kanske inte är så viktig ändå. Återigen bekräftas det att relationen inte handlar om att aldrig göra fel utan att det handlar om Guds villkorslösa kärlek, att Han börjar där vi står och vill forma oss till att bli en bättre och bättre version av oss själva.

Ibland är humorn inte jättehög. Inte en regnig lördag.

Kan inte nog påpeka hur viktigt jag tycker att tid är. Predikaren 3:1-8 är något jag mer och mer tror på. Saker och ting är inte svart eller vitt, på eller av, utan det handlar om en process. Utveckling. Som tar tid.

Pratade lite med en kompis ikväll om synen på relationer i Sverige. Han var upprörd över att det numera finns reklam som uppmuntrar människor att vara otrogna. Och han sa en mycket intressant sak:

"Visst om folk vill rusa in i förhållanden men då får de allt ta sitt ansvar. Inte gå och vara otrogna så fort känslorna har svalnat. Människor i Sverige vill ha saker nu! nu! nu! De är för otåliga och väljer att vara otrogna när förhållandet är knaggligt och struntar i att ta sitt ansvar. Gör slut då om du inte trivs längre."

Gillar analysen. Att snabbt rusa in i förhållandet för att samhället säger att du ska ha ett förhållande leder till otålighet när förhållandet sviktar vilket lättare leder till otrohet eftersom förhållandet inte började från rätt utångspunkt. Att inte vänta tills det känns rätt med en person utan bara ta första bästa gör människor mer benägna till otrohet eftersom det främst är närheten de söker, inte personen de blir tillsammans med.

Jag tänker så här: Det krävs tid för att mogna och att bygga en stadig grund. Därför tror jag på att saker och ting har sin tid.

Ibland. Så längtar jag hem. Till mitt liv. Till mina vänner. Till familjen. Till den plats jag kallar hemma. Där valfriheten är större och där jag känner kulturen (och håller med den till större del). Där jag kan dricka kranvatten, duscha i varmvatten, ha lingonsylt i min gröt, äta grönsaker utan att riskera parasiter i magen, där människor har respekt för tid och där jag får ha mitt eget space, min egen tid, utan att ständigt behöva visa hänsyn för andras viljor. Ibland vill jag bara krama om min syster, kunna gå skogspromenader, leka med syskonbarn, sitta i kungsträdgården och dricka riktigt kaffe eller bara få andas ren luft.

Hemkommen från Chile. 18 timmar i buss är inget jag rekommenderar, även om säterna är sjukt sköna. Men en skön vecka med innehåll som sol och bad och surfing är inget jag klagar på. Jag försökte tjata till mig lite paragliding men ingen ville lägga några pengar på det så det får bli här i Bolivia i stället. Men det hade vart så sjukt najs att börja uppe bland de höga sanddynerna och ha Stilla havet som utsikt när man gled neråt. Men men, maybe another time.

Det va dock sjukt najs att prova på surfing. Jag lyckades stå på brädan och hänga med vågen nästan in till land på första försöket. Dock va jag lite chicken under tiden eftersom det var samma dag som jordbävningen hade skett i Japan och en tsunamivåg befarades komma in mot Chile senare på kvällen. Man märkte att vattnet var lite oroligare än vanligt så jag satsade väl kanske inte fullt ut. Men nästa gång det blir tillfälle så. :)

På tal om tsunamin så fick vi ta oss till ett evakueringsområde på kvällen sen, eftersom hostelet ligger två min från stranden. Men det verkade inte som att det var något så vi gick tillbaka efter två timmar. Halv tre på natten frågade en av de anställda varför vi inte gick och la oss. Då hade jag och Ninish somnat i soffan framför nyheterna. Tydligen var det inte längre någon fara. Tack och lov.

På tal om någonting helt annat. Jag vet inte riktigt om jag klarar av dessa unga människor (här kommer alla fördomar på en och samma gång) som ska vara så hippa och trendiga och verka jättemogna och tycka att de har hittat personen i sitt liv och gifter sig så himla tidigt och samtidigt är så bergsövertygade om att det är Gud som lett dem dit. Fine, jag säger inte att jag har rätt, jag säger inte att det inte kommer bli bra. Men jag tror verkligen inte på det. Jag gör inte det. Jag tror på tid. Jag tror på en stadig och stabil grund. Och jag tror inte att den kan byggas upp på bara några månader.

Men som min rumskamrat sa häromdagen "När Emma tycker någonting så kan hon inte hålla det för sig själv. Hon bara måste dela med sig av det."

Det stämmer. :p

Jag gillar fredagarna här. För då kan man vakna och snabbt inse att "I dag är jag ledig. Jag behöver inte göra ett dyft" Sen gör man en massa dyft i alla fall, men känslan. Gillar den.

Det drar i mig, rycker i mig, men jag biter ihop. That's non of my buisness, jag kan bara ha en åsikt, men ibland väljer människor i min bekantskapskrets att leva sina liv på ett sätt som jag inte riktigt förstår mig på. Det är inte alltid destruktivt, för det kan ju bli bra, men jag tror liksom inte på det. Man kan ju inte bestämma över människor men ibland kunde man önska att människor tänkte efter en gång till.

För varför denna brådska? Varför inte bara njuta av det som pågår just nu? Det handlar liksom inte om småsaker. Det handlar om ... ett livslångt val. Men. Jag kniper igen. Människor i min omgivning vet min åsikt och jag måste lära mig att alla människor inte tycker som jag. :p