just do something
På arbetsförmedlingen kan man uppmuntras till eget företagande, till och med satsa på en internationell karriär inom det. Det får mig att minnas en numera bekant som berättade om en släkting som valde att flytta sin produktion från Kina till Taiwan eftersom kineserna börjat kräva sin rätt till mer mänskliga arbetsvillkor. Allt för att tjäna sig en lite större hacka och samtidigt få företaget att gå runt.
I kväll diskuterade jag med en arbetskamrat om volontärarbetets betydelse och vad man får ut av det. Vi gled in på samhällsfrågor och vilken skillnad det är beroende på var i världen man bor. Han berättade för mig om en del kinesers arbetsvillkor. Att de jobbar åtta timmar, sover fyra timmar, jobbar åtta timmar, sover fyra timmar, trehundrasextiofem dagar om året, år ut och år in. Är de sjuka blir de av med jobbet. Så de sitter där, med kanske 40 graders feber, och sliter.
För den rika världens skull.
I kväll diskuterade jag med en arbetskamrat om volontärarbetets betydelse och vad man får ut av det. Vi gled in på samhällsfrågor och vilken skillnad det är beroende på var i världen man bor. Han berättade för mig om en del kinesers arbetsvillkor. Att de jobbar åtta timmar, sover fyra timmar, jobbar åtta timmar, sover fyra timmar, trehundrasextiofem dagar om året, år ut och år in. Är de sjuka blir de av med jobbet. Så de sitter där, med kanske 40 graders feber, och sliter.
För den rika världens skull.
Har beställt en bok, Dygdens glädje, efter att ha blivit tipsad om den. Den ska handla om västvärldens befolkning som blir alltmer deprimerad trots bästa livsstilen ever. Får se om jag tillhör den skaran. Men på riktigt. Vad sysslar vi med? Vad är vi en del av? Varför bryr vi oss inte mer? Varför nöjer vi oss med att vi själva ska ha det bra? Varför förtjänar vi det bättre än någon annan?
Vi gör ju inte det. Vi har för sjutton en skyldighet att anstränga oss. Att bry oss.
För den fattiga världens skull.
Vi gör ju inte det. Vi har för sjutton en skyldighet att anstränga oss. Att bry oss.
För den fattiga världens skull.
små aha-upplevelser
En del av att bli vuxen är nog ändå att inse vilka vägar man kan välja att gå. Att mycket ändå ligger hos sig själv. Men att de vuxna man fick höra talas om när man var liten inte riktigt är främmande varelser som bara fötts till att bli knäppa, att de begår grova brott för att det bara är det de gör. Det finns så mycket, så många faktorer som spelar in. Som gör att man kan förstå deras val utan att tycka att det var bra gjort av dem. Man kan hata deras handlingar men förstå hur de hamnade där de hamnat.
Beteendevetenskap. En nyckel till mycket tror jag.
Beteendevetenskap. En nyckel till mycket tror jag.
men vi då?
Okej, helt ärligt. Jag kan förstå varför människor tänker som de gör med tanke på deras bakgrund, situation och hur de fungerar som personer, men när man väljer att flytta problemen ifrån sig, från det man identifierar sig med, till någonting annat eller någon annan, och höjer upp sig själv och trycker ner den andre, då händer det något inom mig. Jag blir så sjukt irriterad, frustrerad och vill bara ropa: MEN TITTA PÅ DIG SJÄLV DÅ!
Som den här texten. När jag hörde om fallet på radion blev jag fruktansvärt arg och förstod inte hur människor är skapta när man på en grupp på ÅTTA män väljer att våldta EN kvinna. Hur kan man ens finna.. EN GNUTTA njutning i det? Hur kan man ens vilja. Det är vidrigt, äckligt, respektlöst och sjukt.
Men så läser man det här inlägget. Reagerar lite på "svensk tvåbarnsmamma" och "afghanska män" och att hon skrivit upp namnen på de åtalade. Helt rätt kan någon tycka. Men så skrollade jag ner lite till kommentarsfältet, läste de första kommentarerna och blev, rädd. För främlingsfientligheten.
Det kanske handlar om okunskap, viljan att "ta hand om sin flock", värna om sin gruppidentitet eller whatever. Men att skylla brottet på deras etnicitet? På deras hemland? På.. någonting som vi själva inte har med att göra? Det är fegt, kanske mänskligt, men inte rätt fokus. Vill man få sin tes bekräftad så hittar man bevis för den, men att den skulle vara sann är en helt annan sak.
Ja, det är åtta afghanska män som står åtalade för en gruppvåldtäkt på en svensk tvåbarnsmamma. Men vad vill man uppnå genom att berätta sådana detaljer? Jo, man vill förflytta problemet till "deras hemland och muslimska kultur". Vi vill inte ta hand om det ens med tång. Vi står helt utanför. För vi, vi är svenskar. Och vi gör inte så. Vi drar bara till Thailand på sexsemster, eller till Medelhavet och festar loss och kanske råkar en tjej haka med upp och vem bryr sig vem som ville vad, vi hade ju kul. Och om vi är lite kåta en eftermiddag kan vi alltid kontakta någon som har en brud som ställer upp för billig penning, eller så drar vi till Tyskland eller Holland för samma sak. Vi har en bättre syn på kvinnor, vi skulle aldrig. Aldrig någonsin.
Visst. Vi säger så.
Som den här texten. När jag hörde om fallet på radion blev jag fruktansvärt arg och förstod inte hur människor är skapta när man på en grupp på ÅTTA män väljer att våldta EN kvinna. Hur kan man ens finna.. EN GNUTTA njutning i det? Hur kan man ens vilja. Det är vidrigt, äckligt, respektlöst och sjukt.
Men så läser man det här inlägget. Reagerar lite på "svensk tvåbarnsmamma" och "afghanska män" och att hon skrivit upp namnen på de åtalade. Helt rätt kan någon tycka. Men så skrollade jag ner lite till kommentarsfältet, läste de första kommentarerna och blev, rädd. För främlingsfientligheten.
Det kanske handlar om okunskap, viljan att "ta hand om sin flock", värna om sin gruppidentitet eller whatever. Men att skylla brottet på deras etnicitet? På deras hemland? På.. någonting som vi själva inte har med att göra? Det är fegt, kanske mänskligt, men inte rätt fokus. Vill man få sin tes bekräftad så hittar man bevis för den, men att den skulle vara sann är en helt annan sak.
Ja, det är åtta afghanska män som står åtalade för en gruppvåldtäkt på en svensk tvåbarnsmamma. Men vad vill man uppnå genom att berätta sådana detaljer? Jo, man vill förflytta problemet till "deras hemland och muslimska kultur". Vi vill inte ta hand om det ens med tång. Vi står helt utanför. För vi, vi är svenskar. Och vi gör inte så. Vi drar bara till Thailand på sexsemster, eller till Medelhavet och festar loss och kanske råkar en tjej haka med upp och vem bryr sig vem som ville vad, vi hade ju kul. Och om vi är lite kåta en eftermiddag kan vi alltid kontakta någon som har en brud som ställer upp för billig penning, eller så drar vi till Tyskland eller Holland för samma sak. Vi har en bättre syn på kvinnor, vi skulle aldrig. Aldrig någonsin.
Visst. Vi säger så.
vem har rätten
Läste nyss en artikel i DN (som jag inte hittade på nätet) om ett föräldrapar som nyss fått hem sina surrogattvillingar från Indien. Nu får pappan inte vårdnaden trots att han är biologisk pappa och barnen har nu ingen vårdnadshavare.
Låter helt galet. Men är det bara jag som får tankar på den indiska kvinnan? Kom och tänka på den här texten när jag sökte runt på nätet. Artikeln handlar om en surrogatklinik i just Indien. Kvinnor föder andras barn med anledningen - desperat behov av pengar. Inte för att göra en god gärning, utan för att ha råd att försörja sin egna familj.
En av de intervjuade säger: - Vi måste skära upp våra magar för att få pengar. Det är inget dåligt med det, eller hur?
Ja, det är synd om de par/individer som inte kan få barn. Själv har den biologiska klockan inte direkt börjat ticka hos mig än så vad vet jag. Desperationen kanske blir otroligt stark om det inte blir som man önskar. Men den känslomässiga resan den där indiska kvinnan har fått göra då? Isoleringen från sin familj för att gömma sin gravida mage? Vad är det värt? Nothing. Hon fick ju pengarna, de fick sina barn. Slutet gott, allting gott?
Hon bar ju två kids i nio månader. Jag skulle i alla fall ha svårt att inte få känslomässiga band. Men den frågan jag ställer mig är nog ändå: Är det okej att västerlänningar tar sig den rätten? Våra behov först, bara man har rätt plånbok? Jag har svårt för det. Jag tycker inte att det är okej att utnyttja någon annans sociala situation för att få det man vill ha. Jag tycker inte att man har den rätten. Så trist att ni fick problem när ni kom tillbaka till Sverige. Men att ni har utnyttjat en person i en utsatt situation talar vi tyst om.
Låter helt galet. Men är det bara jag som får tankar på den indiska kvinnan? Kom och tänka på den här texten när jag sökte runt på nätet. Artikeln handlar om en surrogatklinik i just Indien. Kvinnor föder andras barn med anledningen - desperat behov av pengar. Inte för att göra en god gärning, utan för att ha råd att försörja sin egna familj.
En av de intervjuade säger: - Vi måste skära upp våra magar för att få pengar. Det är inget dåligt med det, eller hur?
Ja, det är synd om de par/individer som inte kan få barn. Själv har den biologiska klockan inte direkt börjat ticka hos mig än så vad vet jag. Desperationen kanske blir otroligt stark om det inte blir som man önskar. Men den känslomässiga resan den där indiska kvinnan har fått göra då? Isoleringen från sin familj för att gömma sin gravida mage? Vad är det värt? Nothing. Hon fick ju pengarna, de fick sina barn. Slutet gott, allting gott?
Hon bar ju två kids i nio månader. Jag skulle i alla fall ha svårt att inte få känslomässiga band. Men den frågan jag ställer mig är nog ändå: Är det okej att västerlänningar tar sig den rätten? Våra behov först, bara man har rätt plånbok? Jag har svårt för det. Jag tycker inte att det är okej att utnyttja någon annans sociala situation för att få det man vill ha. Jag tycker inte att man har den rätten. Så trist att ni fick problem när ni kom tillbaka till Sverige. Men att ni har utnyttjat en person i en utsatt situation talar vi tyst om.
det där med att ändra tankebanor
Läser en bok som sätter min stolthet på spel. En del av mig vägrar vara öppen för något annat än det jag så länge stått för, som har gjort mig arg, och.. bitter. Hatet mot patriarkatet. Så starkt. Så sjukt starkt. Kanske rent av svenskt?
Kanske går det att vara feminist utan att vara bitter? Den här boken visar nämligen ett sådant alternativ. Den utgår från ett kristet perspektiv och menar att det som vi kallar maskulina och feminina egenskaper, egentligen är egenskaper som Gud har själv. Som han har lagt i människan, kraftfull och relationsskapande. Man och kvinna.
Det är svårt att ta in när man fått lära sig att det bara är det maskulina som räknas. Orka känna empati, orka gilla relationer, orka... göra sig svag. Men om jag fäller ner ridån, om jag försöker se igenom min bitterhet och min ilska. Och lyssnar till hur jag egentligen fungerar, så finns det en poäng.
Vill citera lite från boken, bara för att visa vad det är som fastnar hos mig.
"The world is young and completley unstained. Adam is yet in his innocence and full of glory. He walks with God. Nothing stands between them. They share something none of us has ever known, only longed for: an unbroken friendship, untouched by sin. Yet something is not good? Something is missing? What could it possibly be? Eve. Woman. ... Eve is standing right there when God gives the world over to us. She has a vital role to play; she is a partner in this great adventure. All that human beings were intended to do here on earth - all the creativity and exploration, all the battle and rescue and nurture - we were intended to do together."
Det är lätt att vifta bort, "Vem tror på Adam och Eva?" typ. Men. Om det nu skulle vara sant. Om man antar att det skulle vara sant. Att Gud har lagt ner sina egenskaper i mannen och kvinnan. Att bådas egenskaper har lika stort värde, att det är tänkt att man ska göra saker tillsammans, att manligt och kvinnligt är - lika viktiga.
Det går fortfarande att jobba för en mer jämställd värld. Men kanske med ett mindre hat. Och i stället för att män ska bli kvinnor och kvinnor ska bli män, eller att alla ska passas in i samma mall som i "hen", så kan man ju titta på hur verkligheten faktiskt ser ut. Och att det inte behöver vara fel att vara feminin och kvinna.
Just a thought.
Kanske går det att vara feminist utan att vara bitter? Den här boken visar nämligen ett sådant alternativ. Den utgår från ett kristet perspektiv och menar att det som vi kallar maskulina och feminina egenskaper, egentligen är egenskaper som Gud har själv. Som han har lagt i människan, kraftfull och relationsskapande. Man och kvinna.
Det är svårt att ta in när man fått lära sig att det bara är det maskulina som räknas. Orka känna empati, orka gilla relationer, orka... göra sig svag. Men om jag fäller ner ridån, om jag försöker se igenom min bitterhet och min ilska. Och lyssnar till hur jag egentligen fungerar, så finns det en poäng.
Vill citera lite från boken, bara för att visa vad det är som fastnar hos mig.
"The world is young and completley unstained. Adam is yet in his innocence and full of glory. He walks with God. Nothing stands between them. They share something none of us has ever known, only longed for: an unbroken friendship, untouched by sin. Yet something is not good? Something is missing? What could it possibly be? Eve. Woman. ... Eve is standing right there when God gives the world over to us. She has a vital role to play; she is a partner in this great adventure. All that human beings were intended to do here on earth - all the creativity and exploration, all the battle and rescue and nurture - we were intended to do together."
Det är lätt att vifta bort, "Vem tror på Adam och Eva?" typ. Men. Om det nu skulle vara sant. Om man antar att det skulle vara sant. Att Gud har lagt ner sina egenskaper i mannen och kvinnan. Att bådas egenskaper har lika stort värde, att det är tänkt att man ska göra saker tillsammans, att manligt och kvinnligt är - lika viktiga.
Det går fortfarande att jobba för en mer jämställd värld. Men kanske med ett mindre hat. Och i stället för att män ska bli kvinnor och kvinnor ska bli män, eller att alla ska passas in i samma mall som i "hen", så kan man ju titta på hur verkligheten faktiskt ser ut. Och att det inte behöver vara fel att vara feminin och kvinna.
Just a thought.
eh...
Om EU vill främja främlingsfientligheten så har de ju lyckats. Eller så syns det i alla fall igenom i den propagandafilm som nu har stoppats. Blir ärligt talat lite mörkrädd.
when i'm weak, you're strong
Det är så lätt att bli blind ibland. Att glömma bort att det jag tycker och anser inte behöver vara någon annans åsikt, och att det jag tror på inte behöver vara det som faktiskt är. Men det tänker man sällan på just i den stunden.
Men jag tror på det jag tror på. Och jag hoppas på det jag hoppas på. Det får bära eller brista, men jag märker den där skillnaden. Det där som gör att man blir lite starkare. Man får ett annat fokus. Från sig själv. Och som en liten andningssuck, känns det inte lika tungt.
Jag respekterar de som inte håller med mig. Ibland undrar jag lite vad jag själv pysslar med. Men jag väljer. Och jag hoppas att jag väljer rätt.
Men jag tror på det jag tror på. Och jag hoppas på det jag hoppas på. Det får bära eller brista, men jag märker den där skillnaden. Det där som gör att man blir lite starkare. Man får ett annat fokus. Från sig själv. Och som en liten andningssuck, känns det inte lika tungt.
Jag respekterar de som inte håller med mig. Ibland undrar jag lite vad jag själv pysslar med. Men jag väljer. Och jag hoppas att jag väljer rätt.
when everything just falls..
I put my faith in You. I choose to trust You. I just have to. You're my everything at the moment. My everything.
Att välja en väg för att man inte orkar mer, att anklagandet mot sig själv blir så starkt att något måste hända. Att sedan ifrågasätta det som känns så svårt att ha fattat är en fruktansvärd känsla. Därför måste jag våga lita på att det någonstans blir bra. Att det inte var förgäves. Det får inte vara förgäves.
Jag väljer att lita på att Du leder.
Att välja en väg för att man inte orkar mer, att anklagandet mot sig själv blir så starkt att något måste hända. Att sedan ifrågasätta det som känns så svårt att ha fattat är en fruktansvärd känsla. Därför måste jag våga lita på att det någonstans blir bra. Att det inte var förgäves. Det får inte vara förgäves.
Jag väljer att lita på att Du leder.
