emma

Det töar. Värsta vädret. Slask. Äckligt. Tö.

Inte har jag hunnit rulla runt i snön ordentligt den här vintern heller. Har det ens varit någon? Men nästa säsong, banne mig. Ska jag till fjällen och åka backe upp och backe ner. Och halvt slå ihjäl mig. Det var ju så längesen menar jag.

Så mycket energi som måste ut.

Kan kanske inte riktigt stå för det senaste inlägget. Det är fortfarande fint att inse att det finns andra perspektiv men nu när jag har läst lite till så var det mer att makthavarna var lite skraja för folket och vågade inte mycket annat än att ge ifrån sig makten lite grann. Och ger man lillfingret... :P

Gillar för övrigt att läsa om kvinnokamp. Kamp överhuvudtaget. Rätten till självständighet.

Det är lite kul att läsa om argumenten som finns för att kvinnan ska återgå till hemmen. Vi har blivit för dominanta, det har gått överstyr. Stackars männen, de måste också få en chans. Kvinnorna bör backa och bli hemmafruar som det var på den gamla goda tiden.

Läskigt hur mycket politik styr över människors inställningar.

är segern över sig själv.

Faktiskt.

Att inse att man kan ha fel.

Har smått börjat läsa om svensk politisk historia. Snark tänker du. Men I like. Och jag kan inte låta bli att bli imponerad över de år som demokratin har utvecklats till det bättre, att makten har kommit närme folket. Inte bara för att det vi tar som självklart idag gick igenom utan för att de som hade makten faktiskt valde att ge ifrån sig den.

Att adeln valde att minska sin makt i med tvåkammarriksdagen och att männen valde att låta kvinnor få vara med och bestämma över samhället. Jag tycker det är stort. Att inse att det man är uppvuxen med, att sin kultur, sitt tankesätt, sin livsstil, inte behöver vara det bästa.

Att ta beslut att lämna ifrån sig makten för att samhället ska bli bättre. Det är inget annat än fint. För dessa människor var bara barn av sin tid.

När man har diskuterat vad som är norm och vad som är normalt har det sällan funnits något svar varifrån det kommer. I alla fall för min del.

Men... Som i de flesta tecknade serier var det precis som att en glödlampa blinkade till ovanför mitt huvud, om inte i mitt huvud, när jag läste om Iris Marion Young och hennes teorier.

Den dominerande kulturen som råder i ett samhälle har tagit patent på normer. Det som är normalt i den kulturen används som måttstock för alla andra grupper. Och håller man inte måttet så blir man avvikande och känner sig malplacerad. Det skapas ett självhat eftersom man tvingas vara någon annan än den man är, samtidigt som man blir påmind om att man aldrig kommer att tillhöra normen och man förstår inte varför.

"Varför är jag inte som jag borde vara?"

För att den dominerande gruppen bara är en social grupp som alla andra. Det finns ingen universell normal norm.

Utekväll igår. Hej dans. Hej tequila. Hej krogkväll efter ett mycket långt uppehåll. Det var trevligt. (Alltid lika spännande att se desperationen i människors ögon när klockan närmar sig tre) Schlagerdansgolvet slutade med bugg. Sånt funkar också. Kände mig inte alls tantig när vi vrålade "jag vill vara din Margareta". Men det var kul. :)

Åter till skolböckerna. Som ger mig fett dåligt samvete. Inte bara för att det där med att plugga inte är den starkaste sidan hos mig utan för vad texterna säger.

Att västvärlden övergick till industrisamhälle hade aldrig blivit av utan kolonialismen. Utan slavar ingen välfärd. Well, bring it on dåligt samvete.

Men sen kommer vi ju till de där filosofiska resonemangen om vad som är rättvisa, vad är jämlikhet och vilket är det som är eftersträvnadsvärt. Fast vilket som, så känns det så stört att maten på bordet och vattnet i kranen tas så mycket för givet. Vad är det som säger att du förtjänar maten på bordet när minst 50 000 personer dör varje dag i brist på näring. Jordens resurser är väl allas resurser?

Pengar ger makt (över andra människor). Men om ekonomin faller totalt så minskar makten och fler människor får chansen att ta del av resurserna. Då blir maten på bordet inte lika självklar längre. Men det behöver vi ju inte bry oss om. Vi har ju det så bra, i vårt välfärdssamhälle. Och exploateringen i tredje världen är ju så långt bort så det har inte vi med att göra...

Eftersom det är statsvetenskap jag läser för tillfället så ja, det kommer kanske bli lite mycket politikinlägg här. Och kanske lite flummiga eftersom jag helt ärligt inte vet vart jag står någonstans i den rödgrönblålila röran som även kan kallas rikspartier.

Men vad jag har börjat förstå så bildas partier av egenintressen. Det där med allmänintresse är ju bara att sluta tro på. För på något sätt är det ändå vi-och-dom-tänk. Vi mot dem. Rika mot fattiga. Fattiga mot rika. Majoritet mot minoritet och vice versa. Alltid finns det någon syndabock och alltid finns det någon att hata, att vara arg på, eller att skita i och istället utnyttja.

Och jag blir så less.

För systemen i sig går att vara irriterad på, frustrerad över och vilja bli av med. Men i stället blir man arg på människorna som upprätthåller systemen. Man nedvärderar människor som inte kan rå för att de är uppfostrade i en viss kultur. Och även om andra personer tycker att det är fel att ha dessa värderingar så kan det faktiskt vara svårt för en del människor att ge upp sin identitet och ursprung för att det, enligt det politiskt korrekta sättet att tänka, är FEL.

Patriarkatet är, enligt min mening, helt sjuk och jag kan nog kalla mig feminist, men inte går jag och är pissed off på nutida medelålders män. Det är inte DERAS fel att samhället ser ut så, det är för att systemet är uppbyggt så.

Även om en människa är uppvuxen i en dominerande kultur eller en avvikande kultur så är hon ändå värd respekt. Utan vi-och-dom-tänk. Utan att bli nedvärderad för att vara rik, fattig, svart, vit eller whatever. Lika värd. Oavsett kultur.

Men den vita medelålders heterosexuella mannen får ingen respekt. Den dominerande kulturen får ingen respekt. Och det stör mig. För då omfattar inte jämlikhet alla. Bara de som har varit förtryckta. Vi mot dem. Revolution. Grupptillhörigheten blir viktigare än helhetsperspektivet.

Radikala åsikter provocerar vilket skapar diskussion. Sånt gillar jag. Otippat? Kanske inte.

Om staten äger medborgarens kropp genom att medborgaren måste vara på plats på sitt arbete för att kunna tjäna pengar och överleva. Vad är det då som säger att kroppen är något privat? Var går gränsen mellan offentligt och privat då? Finns den ens?

Och om inget längre är privat så glider frågan in på prostitution. Varför kan inte hela kroppen utnyttjas av staten? När vi ändå är igång liksom.

No offence, men ärligt börjar jag bli allvarligt irriterad på krigsrubriker när det handlar om fjantsaker i en del tidningar. Bara för att dessa nyhetsmedier inte har mycket att rapportera måste de fylla tidningen med opropotioneligt stora bilder och rubriker större än artikeln självt.

(Ska nog sluta läsa dessa tidningar)

Jag hoppas inte, som vissa politiska teoretiker genom åren resonerat, att människor är så dumma i huvudet att de exempelvis då i det här fallet inte ser anledningen bakom de stora rubrikerna. Jag hoppas, och vill tro, att människor är smartare än så.

Well, nu ska det pluggas lite feminism och mångkulturalism. Emma njuter.

Politiskt korrekthet. Dagens mest eftersträvande livsstil. För visst måste vi tycka, tänka och bete oss politiskt korrekt? Jag har hamnat i fällan och det suger.

För att höra att folk är omoraliska i tv som tycker att lögner är bättre än sanningar (om det är så att sanningen skadar mer) fick mig att känna mig som en överklassdam som drack te och satte i halsen. För jag som vanlig människa får kanske säga nån vit lögn då och då, men de, de som är offentliga personer. Ska de säga att det är mer rätt att ljuga än att tala sanning?

Vi förväntar oss så himla mycket av en del personer att vi glömmer att de är människor. Vi glömmer att vi är människor. När sanningen kommer fram så är det ändå skönt att tänka att nä, jag behöver inte vara politiskt korrekt. Jag får ha mina egna åsikter, jag får tycka och säga precis vad jag vill. Det är det som är åsiktsfrihet och det är jag så himla tacksam för.

Tyck som du vill och stå upp för det. Det det inte alla som får göra. (ursäkta min politiska korrekthet. can't help it, i'm stuck)

Som journalist förstår man kanske inte alltid vilken makt man har. Eller i alla fall inte som redigerare. När det till exempel står med jordens största rubrikstext över ett uppslag "DE VILL BYTA UT HONOM" som handlar om Göran Hägglund är det inte svårt att dra slutsatsen, utan att läsa hela artikeln, att Hägglund är dålig och att partiet är missnöjd med sin ledare.

Dock visar sedan konkurrenstidningen att flera inom partiet är nöjda med sin partiledare, med inte lika full stor rubrik.

Det var bara ett exempel.

Eftersom man har fått en liten inblick i tidningsvärlden så har i alla fall inte jag förstått förrän nu att min rubriksättning kan ses som en absolut sanning i en annan människas ögon. Lite läskigt ändå. Att förtroendet är så stort, och det är kanske lätt att missbruka det. Eller inte tänka på det alls.

Noll mening med inlägget, mer än att man kanske inte ska ta alla nyheter på blodigt allvar. Det är ändå människor bakom dataskärmarna, som inte alltid har all fakta framför sig.

"Man kan inte hindra att småfåglarna flyger över huvudet. Men man kan hindra att de bygger bo i håret."

Ett litet sent nyårslöfte:
Jag ska sluta skylla ifrån mig