en annan typ av filosofi
Folk som känner mig vet att mycket av min egna tid går åt till att tänka. Men det fascinerar mig varje gång vilken makt filosofi har över människor, och att påhoppen man kan känna ibland beror på att man har just olika livsfilosofier. Rätt eller fel attityd, men inställningar och föreställningar börjar alltid i tankebanorna.
Den senaste tiden har jag, ganska ofrivilligt, dragits in i religionsdiskussioner. Det räcker med att berätta om min tid i Bolivia, att jag tror på Gud eller bara att jag är uppvuxen med kristna föräldrar. Kanske är det de andra personernas sökande eller så vill de helt enkelt konvertera mig till deras livsfilosofi eftersom det jag tycks stå för är korståg och häxjakt. Eller så är jag abort- och homosexuellmotståndare, eller bara någon som blint går efter andras föreställningar och "vägrar inse verkligheten".
Snarare är det väl att dessa personer inte har fattat kärnan med kristendomen och vad den går ut på, men det kan vara ganska påfrestande att hela tiden behöva gå i försvarsställning. Det är liksom inte jag som ska frälsa, det är inte min uppgift.
Men någonting jag hör oavsett bekantskapskrets och livsfilosofi eller trosuppfattning är mantrat: det löser sig, det gör det alltid.
Som ateist borde det inte gå ihop med sin övriga livsåskådning. Deras erfarenheter kan säga att det alltid har visat sig finnas en utväg. Men ingenting kan stödja att dessa erfarenheter händer igen, eftersom det bygger på slump. Överlevnadsstrategin håller inte när det gäller boende, jobb eller relationer. Överlevnadsstrategin, som jag har förstått det, handlar om att själva livet ska överleva. Människan ska som art överleva. Det kan människan göra under väldigt hårda förhållanden, utan att saker ska behöva lösa sig.
Men av någon anledning är det det som håller modet uppe. "Det löser sig alltid". Och visst tycks det göra det, som om det skedde systematiskt och inte slumpmässigt. För plötsligt öppnar sig en dörr, en annan stängs men så öppnar sig en ytterligare.
Som arbetssökande märker jag att när det känns som mest kört tycks dörrar öppnas. Och jag tror att det ligger mer bakom än att jag försöker slappna av och låter slumpen avgöra.
Den senaste tiden har jag, ganska ofrivilligt, dragits in i religionsdiskussioner. Det räcker med att berätta om min tid i Bolivia, att jag tror på Gud eller bara att jag är uppvuxen med kristna föräldrar. Kanske är det de andra personernas sökande eller så vill de helt enkelt konvertera mig till deras livsfilosofi eftersom det jag tycks stå för är korståg och häxjakt. Eller så är jag abort- och homosexuellmotståndare, eller bara någon som blint går efter andras föreställningar och "vägrar inse verkligheten".
Snarare är det väl att dessa personer inte har fattat kärnan med kristendomen och vad den går ut på, men det kan vara ganska påfrestande att hela tiden behöva gå i försvarsställning. Det är liksom inte jag som ska frälsa, det är inte min uppgift.
Men någonting jag hör oavsett bekantskapskrets och livsfilosofi eller trosuppfattning är mantrat: det löser sig, det gör det alltid.
Som ateist borde det inte gå ihop med sin övriga livsåskådning. Deras erfarenheter kan säga att det alltid har visat sig finnas en utväg. Men ingenting kan stödja att dessa erfarenheter händer igen, eftersom det bygger på slump. Överlevnadsstrategin håller inte när det gäller boende, jobb eller relationer. Överlevnadsstrategin, som jag har förstått det, handlar om att själva livet ska överleva. Människan ska som art överleva. Det kan människan göra under väldigt hårda förhållanden, utan att saker ska behöva lösa sig.
Men av någon anledning är det det som håller modet uppe. "Det löser sig alltid". Och visst tycks det göra det, som om det skedde systematiskt och inte slumpmässigt. För plötsligt öppnar sig en dörr, en annan stängs men så öppnar sig en ytterligare.
Som arbetssökande märker jag att när det känns som mest kört tycks dörrar öppnas. Och jag tror att det ligger mer bakom än att jag försöker slappna av och låter slumpen avgöra.
det där med integritet
Första gången jag såg en ultraljuds-bild på Facebook hajade jag till och undrade hur katten personen tänkte. Hur kan man exploatera ett litet foster så där? Och tänk om. personen i fråga skulle få. missfall? Kul att berätta det för hela ens fb-värld, och vad vill personen egentligen med att lägga upp en bild på ett ännu ofött barn? Det är något privat. Något otroligt känsligt. Anser jag.
Det finns ju en skvallerådra inom alla människor och man vill ju gärna se nya bilder på människors livssituationer och vi uppmuntras ju till och med till det. Inte minst av fb själv.
Men hur bra är det? Och hur bra mår man av det?
Funderade lite över detta förra veckan (visserligen angående något helt annat men), bara för att man får göra någonting, betyder det att det är okej då? Många frågor, men jag tror ändå att integritet är viktigt. Man blir väldigt skör i offentligt ljus när det handlar om känsliga områden där det finns en risk att det kan bli fel.
Jag håller med den tillfälliga kulturredaktören i Fokus som i senaste numret skriver: "Vad hände med devisen: Gärna personligt, men inte privat?"
Hon skriver visserligen om ett annat ämne men det handlar också om integritet och hur mycket som ska lämnas ut till offentligheten. Jag kan förstå att det kan kännas viktigt att berätta för hela världen om underverket som växer inuti en, men varför utsätta sig för ett sådant utlämnande och bjuda in till en sådan intimitet när risken finns att det fortfarande ofödda barnet kan förbli - ofött?
Det finns ju en skvallerådra inom alla människor och man vill ju gärna se nya bilder på människors livssituationer och vi uppmuntras ju till och med till det. Inte minst av fb själv.
Men hur bra är det? Och hur bra mår man av det?
Funderade lite över detta förra veckan (visserligen angående något helt annat men), bara för att man får göra någonting, betyder det att det är okej då? Många frågor, men jag tror ändå att integritet är viktigt. Man blir väldigt skör i offentligt ljus när det handlar om känsliga områden där det finns en risk att det kan bli fel.
Jag håller med den tillfälliga kulturredaktören i Fokus som i senaste numret skriver: "Vad hände med devisen: Gärna personligt, men inte privat?"
Hon skriver visserligen om ett annat ämne men det handlar också om integritet och hur mycket som ska lämnas ut till offentligheten. Jag kan förstå att det kan kännas viktigt att berätta för hela världen om underverket som växer inuti en, men varför utsätta sig för ett sådant utlämnande och bjuda in till en sådan intimitet när risken finns att det fortfarande ofödda barnet kan förbli - ofött?
tänkvärt
Läste denna text och trots att jag inte alls har samma bakgrund eller erfarenheter på samma sätt så kände jag så otroligt mycket igen mig. På vilket sätt bjuder jag inte på här, men jag tänkte sno citatet han använde som jag verkligen tror är på riktigt:
The greatest single cause of atheism in the world today
Is christians who acknowledge Jesus with their lips
Then walk out the door and deny him by their lifestyle.
That is what an unbelieving world simply finds unbelievable.
- D.C. Talk
Jag har sett verklig kristen livsstil och jag har sett falsk kristen livsstil. Och det gör en enorm skillnad för omgivningen. Det senare ger dubbla budskap och det ger icke troende vatten på sin kvarn att människan inte behöver Gud för att vara god. Kanske är inte jag den som ska tala, men jag tror verkligen att mycket ligger i det. Antingen är man med eller så är man inte det. Det finns väl en anledning till att mellanläget anses vara det värsta läget av alla.
The greatest single cause of atheism in the world today
Is christians who acknowledge Jesus with their lips
Then walk out the door and deny him by their lifestyle.
That is what an unbelieving world simply finds unbelievable.
- D.C. Talk
Jag har sett verklig kristen livsstil och jag har sett falsk kristen livsstil. Och det gör en enorm skillnad för omgivningen. Det senare ger dubbla budskap och det ger icke troende vatten på sin kvarn att människan inte behöver Gud för att vara god. Kanske är inte jag den som ska tala, men jag tror verkligen att mycket ligger i det. Antingen är man med eller så är man inte det. Det finns väl en anledning till att mellanläget anses vara det värsta läget av alla.
jag letar efter dig
med eld i mitt hjärta..
fin låt. skulle med vilja få den där elden och få den besvarad
fin låt. skulle med vilja få den där elden och få den besvarad
