en annan typ av filosofi
Folk som känner mig vet att mycket av min egna tid går åt till att tänka. Men det fascinerar mig varje gång vilken makt filosofi har över människor, och att påhoppen man kan känna ibland beror på att man har just olika livsfilosofier. Rätt eller fel attityd, men inställningar och föreställningar börjar alltid i tankebanorna.
Den senaste tiden har jag, ganska ofrivilligt, dragits in i religionsdiskussioner. Det räcker med att berätta om min tid i Bolivia, att jag tror på Gud eller bara att jag är uppvuxen med kristna föräldrar. Kanske är det de andra personernas sökande eller så vill de helt enkelt konvertera mig till deras livsfilosofi eftersom det jag tycks stå för är korståg och häxjakt. Eller så är jag abort- och homosexuellmotståndare, eller bara någon som blint går efter andras föreställningar och "vägrar inse verkligheten".
Snarare är det väl att dessa personer inte har fattat kärnan med kristendomen och vad den går ut på, men det kan vara ganska påfrestande att hela tiden behöva gå i försvarsställning. Det är liksom inte jag som ska frälsa, det är inte min uppgift.
Men någonting jag hör oavsett bekantskapskrets och livsfilosofi eller trosuppfattning är mantrat: det löser sig, det gör det alltid.
Som ateist borde det inte gå ihop med sin övriga livsåskådning. Deras erfarenheter kan säga att det alltid har visat sig finnas en utväg. Men ingenting kan stödja att dessa erfarenheter händer igen, eftersom det bygger på slump. Överlevnadsstrategin håller inte när det gäller boende, jobb eller relationer. Överlevnadsstrategin, som jag har förstått det, handlar om att själva livet ska överleva. Människan ska som art överleva. Det kan människan göra under väldigt hårda förhållanden, utan att saker ska behöva lösa sig.
Men av någon anledning är det det som håller modet uppe. "Det löser sig alltid". Och visst tycks det göra det, som om det skedde systematiskt och inte slumpmässigt. För plötsligt öppnar sig en dörr, en annan stängs men så öppnar sig en ytterligare.
Som arbetssökande märker jag att när det känns som mest kört tycks dörrar öppnas. Och jag tror att det ligger mer bakom än att jag försöker slappna av och låter slumpen avgöra.
Den senaste tiden har jag, ganska ofrivilligt, dragits in i religionsdiskussioner. Det räcker med att berätta om min tid i Bolivia, att jag tror på Gud eller bara att jag är uppvuxen med kristna föräldrar. Kanske är det de andra personernas sökande eller så vill de helt enkelt konvertera mig till deras livsfilosofi eftersom det jag tycks stå för är korståg och häxjakt. Eller så är jag abort- och homosexuellmotståndare, eller bara någon som blint går efter andras föreställningar och "vägrar inse verkligheten".
Snarare är det väl att dessa personer inte har fattat kärnan med kristendomen och vad den går ut på, men det kan vara ganska påfrestande att hela tiden behöva gå i försvarsställning. Det är liksom inte jag som ska frälsa, det är inte min uppgift.
Men någonting jag hör oavsett bekantskapskrets och livsfilosofi eller trosuppfattning är mantrat: det löser sig, det gör det alltid.
Som ateist borde det inte gå ihop med sin övriga livsåskådning. Deras erfarenheter kan säga att det alltid har visat sig finnas en utväg. Men ingenting kan stödja att dessa erfarenheter händer igen, eftersom det bygger på slump. Överlevnadsstrategin håller inte när det gäller boende, jobb eller relationer. Överlevnadsstrategin, som jag har förstått det, handlar om att själva livet ska överleva. Människan ska som art överleva. Det kan människan göra under väldigt hårda förhållanden, utan att saker ska behöva lösa sig.
Men av någon anledning är det det som håller modet uppe. "Det löser sig alltid". Och visst tycks det göra det, som om det skedde systematiskt och inte slumpmässigt. För plötsligt öppnar sig en dörr, en annan stängs men så öppnar sig en ytterligare.
Som arbetssökande märker jag att när det känns som mest kört tycks dörrar öppnas. Och jag tror att det ligger mer bakom än att jag försöker slappna av och låter slumpen avgöra.
Kommentarer
Trackback
