du är du och du duger
När man tittar på svtdebatt och lyssnar till en tjej som förstorat läpparna "för skojs skull" och gäspar när andra framför sin åsikt om just skönhetsoperationer, antar jag att man har rätt att bli irriterad. Jag tar mig i alla fall rätten att bli det.
När jag såg programmet var jag på jobbet och började under tiden diskutera det med mina arbetskollegor. Och jag funderade lite kring varför det störde mig att folk tyckte det var allmänt accepterat att skönhetsoperera sig. Och varför man störde sig på sådana som mig som stör sig (ja, jag är en analyserande människa och jag har insett att jag inte har några problem med det).
Det jag konstaterade var att skönhetsoperationer signalerar att man inte duger som man är. Och det tycker inte jag är okej. Speciellt när Jane, aktuell i svts Skönhetsbubblan, ville öppna för debatt om att skära bort sina blygdläppar för att de ansågs för stora. Då reagerade jag instinktivt "lägg ner!" och tänkte genast på mäns förväntningar. Och hur svag man kan vara som tjej att gå med på det. På riktigt. Vi ser ut så här! Deal with it!
"Är man snygg är det lättare att bli framgångsrik" sa en kollega. "Får det dem att känna sig bättre så låt dem göra det."
Jaha? Så för att en industri påverkar ett samhälle att man blir lyckligare av att se ut på ett visst sätt så är det okej? Jag har själv analyserat fram vad det är som gör en tjej vacker rent utseendemässigt, om man ska följa "mallen". Och förstått att jag inte passar in i den för jag saknar en hel del kvalifikationer. Men ska jag acceptera att det gör mig mindre framgångsrik? Ska jag acceptera att jag är mindre värd, har mindre chans, är rent ut sagt oduglig för att jag inte har ett visst utseende? Nej. Vill jag vara med och forma ett sånt samhälle där man förändrar sig för skojs skull men där resultatet blir att alla ser likadana ut? Nej. Det är som när alla skulle blondera sig på 00-talet, för skojs skull.
Man skapar en norm där alla ska vara lika. Jag tycker det är fel, för alla är inte lika. Alla duger faktiskt, precis som de är. Vill folk skönhetsoperera sig, fine. Men jag tycker inte om signalen, eftersom det skapar press och ångest. Fel väg att gå, när man kan må bra och leva i vetskapen att man duger. Precis som den man är.
När jag såg programmet var jag på jobbet och började under tiden diskutera det med mina arbetskollegor. Och jag funderade lite kring varför det störde mig att folk tyckte det var allmänt accepterat att skönhetsoperera sig. Och varför man störde sig på sådana som mig som stör sig (ja, jag är en analyserande människa och jag har insett att jag inte har några problem med det).
Det jag konstaterade var att skönhetsoperationer signalerar att man inte duger som man är. Och det tycker inte jag är okej. Speciellt när Jane, aktuell i svts Skönhetsbubblan, ville öppna för debatt om att skära bort sina blygdläppar för att de ansågs för stora. Då reagerade jag instinktivt "lägg ner!" och tänkte genast på mäns förväntningar. Och hur svag man kan vara som tjej att gå med på det. På riktigt. Vi ser ut så här! Deal with it!
"Är man snygg är det lättare att bli framgångsrik" sa en kollega. "Får det dem att känna sig bättre så låt dem göra det."
Jaha? Så för att en industri påverkar ett samhälle att man blir lyckligare av att se ut på ett visst sätt så är det okej? Jag har själv analyserat fram vad det är som gör en tjej vacker rent utseendemässigt, om man ska följa "mallen". Och förstått att jag inte passar in i den för jag saknar en hel del kvalifikationer. Men ska jag acceptera att det gör mig mindre framgångsrik? Ska jag acceptera att jag är mindre värd, har mindre chans, är rent ut sagt oduglig för att jag inte har ett visst utseende? Nej. Vill jag vara med och forma ett sånt samhälle där man förändrar sig för skojs skull men där resultatet blir att alla ser likadana ut? Nej. Det är som när alla skulle blondera sig på 00-talet, för skojs skull.
Man skapar en norm där alla ska vara lika. Jag tycker det är fel, för alla är inte lika. Alla duger faktiskt, precis som de är. Vill folk skönhetsoperera sig, fine. Men jag tycker inte om signalen, eftersom det skapar press och ångest. Fel väg att gå, när man kan må bra och leva i vetskapen att man duger. Precis som den man är.
klick klick
Det börjar bli läskigt hur allt verkligen ska dokumenteras för att visas upp. Snart gör man väl saker bara för att kunna visa upp något. Jag har skrivit om det tidigare, om personer som lägger upp ultraljudsbilder och andra känsliga situationer, och de senaste månaderna verkar det första nyblivna föräldrar gör vara att visa upp babyn på fb direkt från BB. Andra fotar temuggar, vinkvällar, promenadstråk, träningsoutfits, allt vardagligt och allt festligt.
Det kan vara trevligt. Men ska man någonsin kunna njuta av situationen utan att slänga ut det bara för att få visa upp sig? "Det här är jag. GILLA!!"
Jag tycker det börjar gå överstyr. Det är kul med foton, det är kul med statusuppdateringar, det är kul med kommentarer. Men det är inte längre kul om det blir det mest väsentliga i hela ens tillvaro.
Det kan vara trevligt. Men ska man någonsin kunna njuta av situationen utan att slänga ut det bara för att få visa upp sig? "Det här är jag. GILLA!!"
Jag tycker det börjar gå överstyr. Det är kul med foton, det är kul med statusuppdateringar, det är kul med kommentarer. Men det är inte längre kul om det blir det mest väsentliga i hela ens tillvaro.
wuää (uttryck när saker inte går som man vill)
Det här med att vilja förändras. Även om det har nått ens förnuft så hur galet svårt är det inte? Man har informationen, oavsett vilken, svart på vitt: okej, ska det blir någon skillnad här så behöver jag förändras på den och den punkten. Nu vet jag det. Och nu då? Ähum... Jo men jag fortsätter i samma hjulspår, för där känner jag mig ju hemma och även om jag vet att det är tokigt så ja, det är ju bara sådan jag är.
...!!
Bra tänkt. Starkt jobbat. Go Emma. Applåd till dig.
...!!
Bra tänkt. Starkt jobbat. Go Emma. Applåd till dig.
