ingen åldersgräns för fixering
Jag hör 75-åriga kvinnor som fortfarande värderar sitt utseende högre än deras personlighet. Jag hör 50-åriga kvinnor prata om bantningskurer och hur sommarkilorna har satt sig på fel ställen. Jag ser mig själv i spegeln och märker hur mycket jag granskar mig själv, från topp till tå.
Jag har funderat på om utseendehetsen någonsin ska upphöra (något jag nästan har tagit för självklart). Om det finns en viss ålder då man bara slutar bry sig och lever livet i stället. Men när pensionärer fortfarande oroar sig över vad andra ska tycka om deras kroppsfigur eller frisyrer, då undrar jag om det överhuvudtaget finns en åldersgräns. Och tänker att, det finns nog ingen.
I stället, handlar det nog om inställning. Det är svårt att sluta bry sig eftersom samhället gärna berättar på olika sätt att utseendet är viktigast. Men jag vill verkligen inte vakna upp som 75-åring och oroa mig för att gäddhänget hänger för mkt, att låren är för tjocka och hujeda mig att de gråvita hårstråna bara blir fler och fler. Livet är ganska mycket mer än att passa in i en skönhetsmall.
Även för en 25-åring.
Funderar
Har ofärdiga tankar. Men i bearbetningsprocesser, när man inser maktstrukturer och människor som alltid kommer att vara i en maktposition i förhållande till sig själv inte kommer att ändra på sig. Lönar det sig då att skylla livets skeenden på dem? Eller ska man i stället göra det man kan för att återfå kontrollen över sitt liv?
Att göra något bra av något dåligt, eller bara försöka förändra. I stället för att bittra. Det kan nog vara något.
