emma

Sol, värme, skön atmosfär, skratt med roligt umgänge, disku.. resonemang menar jag ju, ordvitsar och tralande i taxibilar. Det är lite av charmen med vistelsen i Cochabamba. Börjar mer och mer komma in i församlingen, hitta min plats i praktiken, lära känna stan bättre (dvs mitt lokalsinne ligger inte på lika mycket minus längre) och sammanhållningen i gruppen blir starkare. Det liksom, ger en trivselkänsla. Jag tänker njuta av de resterande månaderna nu, speciellt memorera bergen som finns vilket väderstreck man än tittar åt och turistmarknaden och fruktstånden. Jag är bara så. nöjd. just. nu.

Abre mis ojos oh Christo.
Abre mis ojos Señor.
Yo quiero verte.

Då får man inte längre diskutera. I alla fall om bossen får bestämma. :p Tydligen har ordet enligt honom en negativ klang, så nu blir det i stället resonera. Eller ventilera (fast enligt mig har ventilera nästan en mer negativ klang än diskutera, men what do i know :p).

Vem bryr sig? :p

Fast definitionsfrågor är intressanta, och viktigt att komma ihåg. Återigen, ord är mer än tre bokstäver. ;)

I dag har vi vart vid ett hotell som hade pool, men det va svajnkallt så alla badade inte. Men jag trotsade kylan och dök i men fy katten, det va kallt. Det hölls en vigsel lite senare där och en kille längst fram stod och fotade med mobilen hela tiden. Det sänkte romantiken lite kan jag tycka. Men brudparet såg lyckliga ut i alla fall. :)

Ikväll har vi suttit och diskut... sorry, resonerat, kring olika ämnen som rör Bibeln och kristendomen. Me like. Speciellt när det blir lite laddade ämnen och tabun som får, ventileras. ;) Tackar för detta.


Lunch på hotellet


Vigseln vid hotellet

Trådlöst internet igen. Alla sprang till sina datorer och loggade in på Facebook. I'm one of them. Gosh alltså. Hur nätberoende är man inte egentligen. Så äckligt sjukt. Ska nog ta och läsa lite bok i stället, men man ville ju ändå känna den där lilla befrielsen att det går att koppla upp sig lite när man vill.

Har ju suttit en timme nu och väntat på att kaffet ska bli klart. Vi måste skaffa oss en kaffebryggare som inte bara droppar ner kaffet i kannan utan faktiskt rinner.



Lyckades träna ett pass idag utan att få ont i knät. Framsteg. :)

Nu har vi för övrigt ändrat schemat för praktiken, jag byter ut lärarstämpeln till informatör/översättare. I'm not complaining. Det kan nog bli bra det här. :)

By the way blir det kanske Hillsong-konsert i Santa Cruz senare i vår. Vore inte helt fel om det slog in heller. :)

Nos vemos

Det ar val anda sjalvaste. Jag ska alltid hamna i diskussioner i grupper dar jag alltid ar ensam om mitt perspektiv. Det ar ratt intressant att konstatera. Vilka personer jag an pratar med sa ere som att ingen har lust att forsoka forsta hur jag resonerar (nu pratar jag mer generellt om gruppdiskussioner snarare an face-to-face-diskussioner). I gymnasiet lyckades jag, pa journalistutbildningen lyckades jag, pa universitetet lyckades jag och bland mina kurskamrater har lyckas jag. Spelar liksom ingen roll om vi har lika eller olika bakgrund, ar lika gamla eller inte, ar av samma kon, politisk asikt eller whatever. Jag lyckas alltid ha ett annat perspektiv an resten av gruppen. Spannande.

Varfor far man inte san har utbildning hemma? Varfor far man inte reda pa sant har som ar sa grundlaggande for manniskors liv? Varfor pratas det inte mer om kommunikation, relationer och hur det paverkar hela ens liv? Under de har tva dagarna (two more to go) sa har jag fatt ut sa mycket som jag inte fatt ut pa flera ar. Dessutom haller jag pa och laser en bok om liknande amne sa det har blir dubbelt upp. :)

Tex att din relation till dina foraldrar ar avgorande for vilken annan relation du har med nagon annan i ditt liv.

Att nar karleken kommer in i hjartat forsvinner radslan och sjalen far frid

Och att nar sjalen far frid finns det inte langre nagot behov av begar som i langden aldrig mattas

Grym undervisning. Grym!

Seminarie om familjerelationer idag. Hade noll forvantningar och var nastan lite negativ installd for jag fattade inte helt varfor vi skulle ga pa det. Men det var jattebra.

Vi fick se en undervisning dar en man berattade om vikten av uppmuntran. Att foraldrar, utan att de vet om det, kan saga saker utan att forsta att de sarar. Detta galler alla relationer och senare under dagen overgick det till kommunikation inom aktenskapet. Han sa att det finns tva olika nivaer inom kommunikation: 1. kommunikation som handlar om olika amnen - topics. 2. relationell kommunkation - meddelanden som vi sander ivag och som ger signaler som vi inte alltid ar medvetna om.

Den sista nivan ar den viktigaste av de tva. Undervisningens budskap var att det inte spelar nagon roll vem det ar som har ratt i en diskussion, for det ligger pa topics-nivan. Det som spelar roll ar hur den ena far den andre att kanna sig.

Han namnde en man som ville gora sin fru glad och som bestamde sig for att kora henne till hennes favoritglasskiosk. Och nar hon sa att hon ville ha en banana split reagerade han over att priset var sa hogt. Hon tolkade det som att hon inte var vard mer an vad banana spliten kostade och tyckte att han var otroligt sjalvisk och bara tankte pa pengar. Han protesterade och tog upp massa andra saker som han tankte pa forutom pengar. Det han inte fattade var att han hade sarat henne. Han tyckte ju bara att glassen hade blivit dyrare an sist de var dar.

Grejen ar att det oftast inte ar nagon part som vill borja braka och att det ar dit man far forsoka na. "Varfor reagerade du sa och varfor reagerade jag sa dar?"

Sen horde jag nagra bra citat som jag garna vill dela med mig av:
"Hedra personer for sin position, inte for sin karaktar"
"The key to unlock anything is forgiveness"

Vi ska ha tre dagar till med sadan har undervisning. Ska bli spannande.

Jag tror verkligen på det där med ärlighet. Kanske inte dumt ärlig, som jag kan va duktig på ibland. Men att faktiskt vara ärlig för att kunna utvecklas. Att gå runt å va rädd för saker är inte jättekul, men om man liksom är ärlig och försöker ta tag i det så blir det så mycket bättre. "Freedom isn't free" som man säger i Team America. ;)

Jag kan ju verkligen sakna svensk mat. Svensk frukost, fika (spec mammas kakor och bullar), husmanskost, svenskt godis, lingonsylt. Börjar dock gilla maten här mer och mer men det är liksom ingenting i jämförelse. Imorgon kommer dock Annie med bland annat CHOCKLAD! och lingongrova från Sverige. Hjälp vad jag ska njuta. Jag saknar digistivekex by the way. Digistivekex med brieost. Och salami och lönnebergaskinka och västgötaklosterost och bregott och arla mellanmjölk. Man vet inte vad man har förrän man är ifrån det.

Hoppade hopprep med barnen på CDI (<-- ett projekt kyrkan har) idag. Hej noll kondis. Men det va kul. Och jag börjar kunna ha längre konversationer med dem på spanska nu. :) Jag förstår liksom vad de säger och de förstår mig. :) De pratar fortfarande lite snabbt ibland för att jag ska fatta allt eller säger orden på ett sätt att jag inte hör att det är just det ordet :p men det blir bättre och bättre. Kommer sakna spanskan när jag kommer hem. Får se till att inte tappa den.

By the way är det kul när det går bra för folk omkring en. :)

Jag har ju en tendens att tänka väldigt många led innan jag börjar berätta hur jag tänker. Detta kan vara förvirrande för de flesta. Men jag kan skriva lite ord som nyss gick igenom min hjärna: vill läsa bloggar -> intresse -> politik -> checkar in bloggtoppen -> kollar beskrivningar -> konstaterar att toppen består av sverigedemokrater eller motståndare till den politiska korrektheten -> ställer sig frågan om svenskar vill frigöra sig från den politiska korrektheten och därför valt att ansluta sig till sverigedemokraterna.

Här, där jag befinner mig, har jag knappt tänkt på den politiska korrektheten sedan vi åkte från Sverige. Jag har nästan glömt bort att den finns. Är den verkligen ett så stort problem? Jag vill minnas att jag har stört mig jättemycket på den, att man måste vara på ett visst sätt och bete sig på ett visst sätt för att vara accepterad. Men här, är det som bortblåst.

Man är den man är, punkt.

Vad vill jag med detta blogginlägg? Inget spec. Inte mer än att det jag lär mig mer och mer genom diskussioner är att det mesta bara handlar om inställning. Inställningar som inte är gjutet i sten utan som går att ändra på (min poäng här är att andras inställning inte är förmer än din). Men pressen kanske är för stor. Vad vet jag.

Man måste i alla fall inte vara sverigedemokrat för att vara den man är och tycka som man gör. Om nu svaret på min fråga skulle lyda ja.

Jag läste nånstans i nån artikel att när man börjar leva i det förflutna har man slutat leva. Så det bör vara adelante, som man säger här, om man ska leva. Men ibland måste man tillåta sig själv att vara lite nostalgisk. Sitter at the moment och chattar med en kompis från Kagge. Kaggeholms folkhögskola. Visst lovade jag mig själv att aldrig mer bo kollektivt (vilket jag gör nu, se där, livet går oftast inte dit man tänkt) men vilka människor som ändå bodde där. Som man fick kontakt med. Som blev nära vänner och andra som man glidit ifrån eller på ett eller annat sätt kommit bort från. Men det var en fin tid. Då jag mer och mer fick lära känna Ellas humor och lära känna henne som person, diskussioner i tv-rummet, cp-trucken med Victoria och han som satte sin frysta mat på en tallrik i köket och trodde att den skulle tina lagom fram till middag, UB40, Idolkvällarna, Desperate Housewifes, alla skratt och gråt och allt liftande när bussen inte ville gå. Allén fram till slottet och sjön att sätta sig vid och se ut över vattnet.

Det var en fin tid. Värd att minnas.

Hemkommen från Paraguay. Fortfarande skittrött. Vi åkte faktiskt buss längre tid än vi hade semester. 36 timmar dit, 36 timmar hem. Okej då, lika länge satt vi i buss som vi var i Asuncion. Sträckan mellan Älmhult och Stockholm kommer vara en barnlek när jag kommer hem (om jag hittar en lgh i huvudstaden förstås..). 5 timmar är nada. Nada. Kom igen efter 36 timmar skumpande på dåliga vägar instängd i ett hörn med en fullgubbe som medresenär och snubben framför i princip hade sitt säte i mitt knä. Jag gör inte om såna bussträckor. Om jag inte är tvungen. Dock känns det bra att ha den erfarenheten, så man inte gör om samma misstag igen. ;)

Kameran blev jag av med också, någon liten tonårsgrabb ryckte den ur min hand när vi skulle ner och checka floden (ja jag saknar vatten). Men det går väl att ersätta, minnerna som bilderna kunde bevarat kommer ju blekna med tiden, men det är inte hela världen.

Dock var det ju tokvarmt (40 grader!) och vi glassade vid hotellets pool under större delen av vår vistelse, vi shoppade lite och åt tokgod mat på en restaurang som jag inte minns namnet på though, men det kändes nästan som att man va hemma i Sverige. Fantastiskt gott.

Inser ju bara mer och mer hur gärna jag vill ha en hund. Va i kyrkan i dag (vi skulle planera men planering är ju inte alltid sydamerikanernas starka sida ;)) så jag lekte lite med de två hundarna som en familj i församlingen har. Ville kidnappa dem. I alla fall den lille svartlurviga valpen som inte ville sluta nafsa. Toksöt. Den lutade sig mot min axel när jag bar upp den och slickade sig om nosen. Vill. Ha.

Snart ska vi ha film-och-svulla-i-oss-onyttigheter-kväll. Det är inte ofta vi alla är på samma plats samtidigt så man får passa på när det väl händer. :)

Det verkar bli Paraguay i stallet. Men tar ingenting for givet forran vi sitter pa den bussen och kliver av i huvudstaden Asunción. Det ar tydligen bara tva timmar till vattenfallen darifran som jag vill se sa forhoppningsvis far jag min vilja igenom! :) Smanojd over det.

Det blev en tripp till Santa Cruz igen men den har gangen har det gatt battre. Nu slipper vi i alla fall sova pa det dar hostelet och slippa hora tuppen som gal halva natten sist. Frukosten blev battre och vi gick runt lite pa en turistmarknad i stallet for att forsoka hitta oppna butiker.

Paraguay va inte riktigt det land jag trodde att jag skulle besoka under min vistelse i Sydamerika, men det kan nog bli bra det ocksa. :) Kanske blir det lite Brasilien ocksa om det inte ar alltfor dyrt. Men som en viss manniska skrev i ett roligt mail i gar "man ska val inte tillbringa sitt liv i en buss". :p Fast det ar vart det om man far se lite kust. Hjalp vad jag saknar havet.

Aven om planeringen typ ar lika med noll sa ar det lite kul att vara pa resande fot utan att veta vilken destination man ar pa vag till. ;)

Gott nytt år!

For some reason kan jag inte låta bli att dra på smilbanden när jag tänker att vi gått in i 2011. Det finns lite förväntningar i luften som jag inte riktigt kan ta på, men det kan bli ett bra år. Jag tror det.

Var btw och lallade runt på turistmarknaden i går utanför posten och hittade en intressant bok: "When God's people let you down" av Jeff VanVonderen. Den handlar om vilka misstag som görs bland kristna och vilka djupa sår det kan leda till i människors liv. Det kan bli spännande läsning, eller så slutar jag läsa efter några kapitel.

Första dagen på året innehöll mestadels en födelsedagsmiddag för bröderna Pablo och Joel. De är inte tvillingar men fyller ändå år på samma dag. Bra tajmat där parents. Det smälldes över 3000 smällare också (inser att det där är en boything, eller så är det bara jag som inte blir överexalterad över smattrande smällare). Vi såg även quechuakvinnor (läs indiankvinnor) gunga på en fetinggunga för att ta ner korgar som satt högt upp på stolpar. Deras (sjukt) långa flätor flög i luften som långa snören. Det såg lite häftigt ut. :)

På månda drar vi förhoppningsvis till Argentina. Det blir nog najsish. :)

Nos vemos