mjaae..jag passar nog
Det är bebisbilder, gravida magar och ultraljudsbilder i alla dess former och storlekar som tycks överta hela mitt news feed på facebook. Det allra märkligaste är fortfarande ändå att mammorna är i min egen ålder men även yngre, och alla tycks de älska sin situation (liksom deras omgivning med tanke på alla tusen kommentarer som bilderna får). Och tanken slår mig. Vill jag också det där?
Svaret blir ganska snabbt: nej. Det finns ingen dragning någonstans inom mig som säger "vad jag längtar efter barn". Jag ser bara sömnlösa nätter, ekonomiska svårigheter, begränsning och ett otroligt ansvar för en annan människas liv. Kan inte se det där romantiska, mysiga, fina med att få barn. Jag önskar absolut andra lycka till, men för egen del så har jag det nog rätt bra nu som jag har det.
Analysemma I know. Men jag kan tycka att det är intressant för egen del när man har vuxit upp med en mamma som dör så fort hon ser ett knyte och som inte vill annat än att kidnappa det innan någon annan märker. Men varken gener eller miljö har påverkat mig tillräckligt mycket där för att jag ska ha tagit efter.
Däremot. En hund hade inte varit så tokigt. :)
Svaret blir ganska snabbt: nej. Det finns ingen dragning någonstans inom mig som säger "vad jag längtar efter barn". Jag ser bara sömnlösa nätter, ekonomiska svårigheter, begränsning och ett otroligt ansvar för en annan människas liv. Kan inte se det där romantiska, mysiga, fina med att få barn. Jag önskar absolut andra lycka till, men för egen del så har jag det nog rätt bra nu som jag har det.
Analysemma I know. Men jag kan tycka att det är intressant för egen del när man har vuxit upp med en mamma som dör så fort hon ser ett knyte och som inte vill annat än att kidnappa det innan någon annan märker. Men varken gener eller miljö har påverkat mig tillräckligt mycket där för att jag ska ha tagit efter.
Däremot. En hund hade inte varit så tokigt. :)
har jag fel?
Man vill ju så gärna tro att sin egna världsbild och sina egna värderingar är de riktigt sanna. Man (jag dårå) har så svårt att se världen ur ett annat perspektiv som känns helt främmande och fundera: "tänk om det här är rätt sätt att tänka". Jag försöker vara öppen för sånt, även i det lilla (har exempelvis provat om jag gillar öl x antal ggr, men icke. liksom oliver, kaviar, chic lit-böcker, skräckfilmer and so on), men hur mycket jag än vrider och vänder - kan inte. Det går inte. Jag är fast.
Smaklökar och kultur är väl å andra sidan inte samma sak och det senare går ju att anpassa, dock till en viss grad vill jag hävda.
Grundvärderingar som man växer upp med, som man bygger sitt liv på, som formar hela ens identitet, sitter som gjutet i sten. Gjutet. Vad händer om jag har osunda värderingar, illusionerad bild av verkligheten, blandar ihop rätt och fel? Det är (för mig i alla fall) sjukt svårt att ändra det som sitter så djupt, även om jag intellektuellt skulle dra en annan slutsats.
Funderar nämligen lite över det jämställdhet-tänk man är uppvuxen med. Själv är jag otroligt nöjd med den, trivs med den och mår bra av den. Men, för nåt slags skojs skull, ställer jag mig frågan ifall det skulle vara fel tänk. Liksom behovet av egentid och min okränkbara självständighet. Tänk om det skulle vara fel sätt att leva. Att det gör mig mer olycklig än om jag skulle prioriterat och tänkt annorlunda.
Intellektuellt sett ogillar jag nämligen att jag verkar vara något av en socialdarwinist (västvärlden har kommit mycket längre än alla andra kulturer) och har tidigare varit otroligt duktig på att döma alla andra som inte lever efter den kultur som jag är uppvuxen med.
Det är rätt intressant kan jag tycka. Troligtvis är det inte så lätt att ändra en människas perspektiv enbart genom argumentering. Kulturen påverkar big time.
Smaklökar och kultur är väl å andra sidan inte samma sak och det senare går ju att anpassa, dock till en viss grad vill jag hävda.
Grundvärderingar som man växer upp med, som man bygger sitt liv på, som formar hela ens identitet, sitter som gjutet i sten. Gjutet. Vad händer om jag har osunda värderingar, illusionerad bild av verkligheten, blandar ihop rätt och fel? Det är (för mig i alla fall) sjukt svårt att ändra det som sitter så djupt, även om jag intellektuellt skulle dra en annan slutsats.
Funderar nämligen lite över det jämställdhet-tänk man är uppvuxen med. Själv är jag otroligt nöjd med den, trivs med den och mår bra av den. Men, för nåt slags skojs skull, ställer jag mig frågan ifall det skulle vara fel tänk. Liksom behovet av egentid och min okränkbara självständighet. Tänk om det skulle vara fel sätt att leva. Att det gör mig mer olycklig än om jag skulle prioriterat och tänkt annorlunda.
Intellektuellt sett ogillar jag nämligen att jag verkar vara något av en socialdarwinist (västvärlden har kommit mycket längre än alla andra kulturer) och har tidigare varit otroligt duktig på att döma alla andra som inte lever efter den kultur som jag är uppvuxen med.
Det är rätt intressant kan jag tycka. Troligtvis är det inte så lätt att ändra en människas perspektiv enbart genom argumentering. Kulturen påverkar big time.
man missar det självklara
La mig nyss i en abortdiskussion, eller snarare ett samtal, på Facebook om en kvinna som ångrade sin sena abort. Klickade på länken som min vän hade och läste berättelsen om kvinnans val men även kommentarerna efteråt. Med tanke på det abortseminarium jag var på under Almedalsveckan i Visby så sitter argumenten för och emot fortfarande färska i huvudet, och hela dilemmat med abort har på något sätt fångat mitt intresse.
Om man börjar med att bortse från vems rättigheter som har företräde så läste jag som sagt kommentarerna till den text som det handlade om. Och förutom författarinnan så fanns det åtminstone en till som hade gjort abort av samma anledning - på grund av omgivningens påtryckningar.
Pojkvän, familj, vänner. Ingen hade frågat de gravida kvinnorna om deras åsikter, utan bara uteslutit det ena av alternativen och bestämt deras och barnens öde utan någon som helst hänsyn till de mest inblandade parter. Det reagerade jag starkast på och allt snack om fri abort är inte hållbart så länge kvinnan själv vill fortsätta graviditeten.
Abortlagstiftningen är till för kvinnans rätt att avsluta sin graviditet. Inte omgivningens.
Man kan ha sina åsikter om abort är rätt eller fel, men om fri abort ska vara ett alternativ ska det vara för den som det berör, inte ses som en självklarhet bland dem som ska finnas till som stöttepelare no matter what.
Om man börjar med att bortse från vems rättigheter som har företräde så läste jag som sagt kommentarerna till den text som det handlade om. Och förutom författarinnan så fanns det åtminstone en till som hade gjort abort av samma anledning - på grund av omgivningens påtryckningar.
Pojkvän, familj, vänner. Ingen hade frågat de gravida kvinnorna om deras åsikter, utan bara uteslutit det ena av alternativen och bestämt deras och barnens öde utan någon som helst hänsyn till de mest inblandade parter. Det reagerade jag starkast på och allt snack om fri abort är inte hållbart så länge kvinnan själv vill fortsätta graviditeten.
Abortlagstiftningen är till för kvinnans rätt att avsluta sin graviditet. Inte omgivningens.
Man kan ha sina åsikter om abort är rätt eller fel, men om fri abort ska vara ett alternativ ska det vara för den som det berör, inte ses som en självklarhet bland dem som ska finnas till som stöttepelare no matter what.
det där med status
Nu är filosofemma i farten igen. Men that's who i am.
Har funderat lite kring det här med status. Brottas nämligen med det problemet att det är viktigt för mig, men helt ärligt tycker jag att det hela verkar vara så sjukt värdelöst.
Mår man bättre av att ha status? Har hört att undersökningar visat på det. Men är man bekväm med sig själv då? Att välja status framför att utgå från vad man själv vill och mår bra av och som man på riktigt tror på tror jag inte är hälsosamt. Det stör mig i alla fall att min prioriteringslista verkar ha placerat punkterna i den ordningen.
Det känns liksom inte värt det.
Har funderat lite kring det här med status. Brottas nämligen med det problemet att det är viktigt för mig, men helt ärligt tycker jag att det hela verkar vara så sjukt värdelöst.
Mår man bättre av att ha status? Har hört att undersökningar visat på det. Men är man bekväm med sig själv då? Att välja status framför att utgå från vad man själv vill och mår bra av och som man på riktigt tror på tror jag inte är hälsosamt. Det stör mig i alla fall att min prioriteringslista verkar ha placerat punkterna i den ordningen.
Det känns liksom inte värt det.
hur. kunde. du?
Det finns liksom inga ord för hur äcklad jag blev i dag när jag fick veta en sak. Hur vidrigt och perverst och... hur illamående det gjorde mig. Det kändes ända ner i magen, upp till luftrören som gjorde det jobbigt att andas.
Kanske skulle folk inte tycka att det var värre än nåt annat. Men jag äcklas verkligen. Finns verkligen ingen logik överhuvudtaget i det beteendet. Ingenting som kan försvara det här.
Du äcklar mig.
Kanske skulle folk inte tycka att det var värre än nåt annat. Men jag äcklas verkligen. Finns verkligen ingen logik överhuvudtaget i det beteendet. Ingenting som kan försvara det här.
Du äcklar mig.
polettnerfall
För vad mer kan man begära? Inkomst, tak över huvudet, frisk, människor runt omkring en som får en att må bra. I ett land där man har alla rättigheter som finns att överhuvudtaget få. Jag har möjlighet att få ha skor på mina fötter, kläder att ha på min kropp, mat på bordet, en säng att sova i och dessutom lever jag i överflöd.
Det är som att poletten börjar falla ner. Problem som jag har sett som problem, som jag troligtvis fortfarande kanske ser som problem, behöver egentligen inte vara det. Jag har möjligheten att göra någonting åt det. Är jag missnöjd med någonting, har jag rätten, kunskapen, möjligheten, att ändra på det.
Det finns människor som inte har det. Som har riktiga problem. Som inte kan sova om nätterna, som inte får äta sig mätta, som inte får lära sig läsa eller skriva, som inte har några som helst rättigheter om de inte har rätt plånboksstorlek.
Kanske måste man uppleva det för att förstå. Men jag tvivlar på att man blir lyckligare av att aldrig bli nöjd.
Det är som att poletten börjar falla ner. Problem som jag har sett som problem, som jag troligtvis fortfarande kanske ser som problem, behöver egentligen inte vara det. Jag har möjligheten att göra någonting åt det. Är jag missnöjd med någonting, har jag rätten, kunskapen, möjligheten, att ändra på det.
Det finns människor som inte har det. Som har riktiga problem. Som inte kan sova om nätterna, som inte får äta sig mätta, som inte får lära sig läsa eller skriva, som inte har några som helst rättigheter om de inte har rätt plånboksstorlek.
Kanske måste man uppleva det för att förstå. Men jag tvivlar på att man blir lyckligare av att aldrig bli nöjd.
