emma

Älmhult är och kommer förbli en släktträffspunkt i min värld. Dit har man sedan man drack bröstmjölk firat alla möjliga högtider, och jag bara insåg att de följande åren inte kommer att vara några undantag. Kommunen med världens första Ikea, men där ingen vill bo.

Ni har kanske hört, på olika håll, att jag småkommenterar att det är en sådan baby boom att det är galet, men jag fick träffa det senaste tillskottet i syskonbarnsskaran för andra gången och han är huur sööt som helst. Det ger mig fortfarande ingen bebislängtan men han får mig verkligen att le. Sedan var det dags att träffa den senaste i raden av kusinbarn och hon va ju så pytteliten. Tre veckor gammal men med jättestora ögon som bara tittade på mig "och du är?" *rynka ögonbryn* "du är i alla fall inte min mamma". Och tur är väl det. :p Hon var i vilket fall jättesöt och gnällde ingenting. Hoppas hon passar i bodyn jag köpte. :)

Det finns ju alltid lite smågnabb (men i vilket familj gör det inte det) men på det stora hela så var det kul att träffa alla igen. Några saknades men dem träffar jag förhoppningsvis på fredag. :)

Men som man säger. Borta bra, men hemma bäst. Nu saknas bara S. ;)

Man läser detta och funderar lite. Med en bror som är mörk och en av mina bästa vänner under uppväxtåren som asiat har liksom olika hudfärg aldrig varit konstigt. Att jag som kristen vuxit upp i ett sekulariserat samhälle har fått mig att förstå att folk tänker olika och det krävs respekt för att folk ska få leva det liv de vill. Jag är så otroligt ovan vid rasism och fientlighet, oavsett religion, kultur eller hudfärg. Dock märkte jag av fientligheten mot religion något så sjukt under min korta tid i Värnamo att jag aldrig hört så mycket skitsnack som där. Det var lite av en chock. Att det fanns så mycket hat. Dessutom i gemytliga Småland.

I alla fall. Jag bara undrar vad det är som skapar detta hat. Det är så främmande för mig. Mediebilden har ju visserligen satt sina spår men inte någonstans till den grad man läser om i artikeln ovan.

För mig är fem killar från Mellanöstern som våldtar en tjej på en fest i Sverige inte värre än fem svenska killar som drar till Kos och våldtar en tjej på fyllan där. Gruppvåldtäkt som gruppvåldtäkt. Oförsvarbart och oacceptabelt, oavsett vilka som utför den. Skillnaden verkar bara vara att mellanösternkillarna tycks stämpla hela sin kultur och alla som tillhör den medan svenskarna, de gjorde ju bara ett dumt misstag.

Sen kan jag ju bara inflika att jag ständigt reagerar på när medier skriver om terrorbrott som att det är hot riktat mot västvärlden. Beskjutningen som var i Belgien i går klassas inte som terrorbrott liksom andra enskilda personer som riktat vapen mot folkmassor men om det är en muslim som gör det, då är det terror. Come on. Var konsekventa i stället. Oavsett bakgrund sprider man rädsla, vilket i grunden är det som kallas terror.

Men folk verkar gilla att hata. Som att det skulle göra dem lyckligare.

Det kan bara vara så tröttsamt. Ska det vara tröttsamt? Vad händer med viljan att vilja när det i stället känns tvunget? Kan bara bli så trött. Det går liksom inte ihop, det man får lära sig och verkligheten. Som människa är man inte komplett, det går liksom inte att inte såra. 

För att kunna utvecklas måste man ta tag i det där som hindrar en. Den smala vägen handlar väl om att fatta obekväma beslut, stå för det man står för även om det kan kännas svårt.

Är bara trött på att saker ska trötta ut en. Är trött på att bry mig om kulturen jag lever i för den är så otroligt självupptagen och egoistisk att det står mig upp i halsen. Ibland önskar jag att jag inte kände mig hemma här, för det handlar bara om yta. Anseende, rada upp sitt liv i punkter, This is who I am och nu ska jag bräcka dig för jag ska vinna tävlingen om vem som har lyckats här i livet.

Man kommer alltid vara slav under något. Frågan är bara under vad.

Det är december och jag har fått upp en ljusstake i fönstret och håller på och donar i lgh. För första gången på flera år så har jag julkänslor. Det är fett mysigt med ljus och ha filt om sig när man sitter i soffan. Sen har träden utanför ljusslingor i sig och det ökar också mysfaktorn. Nu fattas det väl bara snö, men det kommer. :)

Något som däremot inte är lika mysigt är människor som helt verkar sakna egenskapen Ödmjukhet. Här försöker man se bakom de beteenden som vissa har gjort och försöker ha större förståelse för händelserna, men det kommer bara tillbaka som att det de gjorde kan ursäktas och att ingen skada egentligen är skedd. Tänka sig så fel de kan ha.

Med det sagt ska jag fortsätta med städning och försöka skaka av mig elaka människors attityder och förhoppningsvis släppa taget och inse att deras ageranden i det stora hela inte betyder någonting.

Men det sårar, och det ger konsekvenser.