det där med värderingar
Det är lätt att tycka. Men hur okej är det att uttrycka sin åsikt? Man måste visa respekt för människor som väljer att fatta beslut i svåra situationer som man utifrån kanske inte kan förstå alls. Att omyndigförklara människor är kanske inte det lämpligaste om man råkar vara av en annan åsikt.
Men sen får man fråga sig vilket samhälle man vill leva i. Och vilken inriktning man vill gå mot. Visar man sig själv respekt om man godtar andras inställning som man egentligen inte håller med om? Var slutar respekten för andra och var börjar åsikts- och yttrandefriheten?
Men vissa saker kan jag bara inte acceptera. Bland annat i etiska dilemman där utgången blir egoism och man struntar i hur andra parter påverkas av situationen. Där ens önskemål värderas högre än andras och konsekvenserna kan bli riktigt tunga. Eller i situationer där maktmissbruk är ett faktum.
Jag tillhör ju generationen där ens önskemål ska gå först. Passar människor, omständigheter, miljö eller något annat som kan påverka, inte in i min föreställningsvärld eller plan blir jag fullständigt frustrerad och arg över att det inte blir som JAG vill. Jag har vuxit upp med bilden att jag kan bli vad jag vill i hela världen, jag har all potential att lyckas och JAG! har makten över mitt liv och JAG! bestämmer över hur det ska se ut.
Men slap in my face! när verkligheten knackar på dörren.
Man (jag) har tvingats tänka om i nästan varje ny situation där andra personer är inblandade. Min egoism känns helt plötsligt som en stor börda och jag kan skämmas över hur egocentrerad jag är ibland.
Mina värderingar prövas och de håller inte alltid. Det är sorgligt hur inpräntat det sitter i mig, när jag i förståndet kan tänka mer objektivt och konstatera att jag egentligen vill tycka annorlunda.
Jag hoppas att samhället kan bli mindre egoistiskt. Jag hoppas att jag kan bli mindre egoistisk. För värderingar styr beslut. Beslut som kan skada mer än det hjälper.
Men sen får man fråga sig vilket samhälle man vill leva i. Och vilken inriktning man vill gå mot. Visar man sig själv respekt om man godtar andras inställning som man egentligen inte håller med om? Var slutar respekten för andra och var börjar åsikts- och yttrandefriheten?
Men vissa saker kan jag bara inte acceptera. Bland annat i etiska dilemman där utgången blir egoism och man struntar i hur andra parter påverkas av situationen. Där ens önskemål värderas högre än andras och konsekvenserna kan bli riktigt tunga. Eller i situationer där maktmissbruk är ett faktum.
Jag tillhör ju generationen där ens önskemål ska gå först. Passar människor, omständigheter, miljö eller något annat som kan påverka, inte in i min föreställningsvärld eller plan blir jag fullständigt frustrerad och arg över att det inte blir som JAG vill. Jag har vuxit upp med bilden att jag kan bli vad jag vill i hela världen, jag har all potential att lyckas och JAG! har makten över mitt liv och JAG! bestämmer över hur det ska se ut.
Men slap in my face! när verkligheten knackar på dörren.
Man (jag) har tvingats tänka om i nästan varje ny situation där andra personer är inblandade. Min egoism känns helt plötsligt som en stor börda och jag kan skämmas över hur egocentrerad jag är ibland.
Mina värderingar prövas och de håller inte alltid. Det är sorgligt hur inpräntat det sitter i mig, när jag i förståndet kan tänka mer objektivt och konstatera att jag egentligen vill tycka annorlunda.
Jag hoppas att samhället kan bli mindre egoistiskt. Jag hoppas att jag kan bli mindre egoistisk. För värderingar styr beslut. Beslut som kan skada mer än det hjälper.
vill på upptäcksfärd
Det blir lite tema resor här. Men det finns så mkt jag vill se. Och det poppar upp bilder från tiden i Bolivia och jag känner mig så sjukt tacksam för att jag fick göra den resan. Alla borde flytta lite på sig och se världen från andra människors perspektiv. Eller åtminstone få se sin egen kultur på distans. Det gör en lite mer ödmjuk.
Det finns bara så mkt att lära, att uppleva och ta del av. Det finns så många miljöer som jag vill se.
Snart tar jag tåget och bara åker.
Det finns bara så mkt att lära, att uppleva och ta del av. Det finns så många miljöer som jag vill se.
Snart tar jag tåget och bara åker.
påverkningsbar? no shit
Sitter och blir bara mer och mer ressugen, speciellt när kollegor pratar om Mallorca, USA, Turkiet, ja allt möjligt. Själv blir man utan sommarlov, till helgen slutar vikariatet och på måndag börjar skolan. Från ett projekt till ett annat.
Satt och pratade med en kvinna i helgen om en resa hon och hennes man gjorde till Österrike tidigare i år. Och jag påmindes om en doktorsserie jag såg när jag var liten och hur jag fascinerades av utsikterna från den lilla byn. Och sedan dess har Österrike varit ett önskvärt resmål.
Sedan i dag satt vi några och pratade resor (som om det inte höjer ressuget ÄNNU mer) och San Francisco kom på tal. Ännu ett resmål jag tänkt att jag velat göra: På grund av serien Huset fullt som gick på 90-talet. Golden gate har ju varit något man velat åka på sedan dess.
När kollegorna efter ett tag började prata om Kalifornien poppade det upp igen: Dit har jag också velat åka ju! På grund av serien Sunset Beach!
Det är lite småkul. Att miljön i serierna tycks ha påverkat mig så pass mycket att DIT vill jag.
Men mest av allt just nu skulle en solsemester sitta fint. Bada i uppvärmt hav och ligga på stranden med skön musik och bara njuta.
Satt och pratade med en kvinna i helgen om en resa hon och hennes man gjorde till Österrike tidigare i år. Och jag påmindes om en doktorsserie jag såg när jag var liten och hur jag fascinerades av utsikterna från den lilla byn. Och sedan dess har Österrike varit ett önskvärt resmål.
Sedan i dag satt vi några och pratade resor (som om det inte höjer ressuget ÄNNU mer) och San Francisco kom på tal. Ännu ett resmål jag tänkt att jag velat göra: På grund av serien Huset fullt som gick på 90-talet. Golden gate har ju varit något man velat åka på sedan dess.
När kollegorna efter ett tag började prata om Kalifornien poppade det upp igen: Dit har jag också velat åka ju! På grund av serien Sunset Beach!
Det är lite småkul. Att miljön i serierna tycks ha påverkat mig så pass mycket att DIT vill jag.
Men mest av allt just nu skulle en solsemester sitta fint. Bada i uppvärmt hav och ligga på stranden med skön musik och bara njuta.
