emma

Man beter sig rätt pretto ändå. (jag) Man bloggar och tror att man med sina tankar kanske nånstans någon gång kan få folk att tänka till. Låtsas komma på något som någon annan inte redan har tänkt. Lite stört.

Nour El-Refai och Laleh är helt underbara sommarpratare. Man bara lyssnar. De säger kloka ord. Man tar åt sig. Fast man (jag) tar inte åt mig lika mycket, som manusskribenterna kanske tänkt. Som jag tänker när jag bloggar och vill säga något till de som inte verkar fatta något.

Självinsikt. Alltid nåt.

Rasdebatten fortsätter i USA och folk stör sig på heterotemat i Pridefestivalen, medan de säger: Det är 2009, fattar inte folk bättre?

I min lilla generation (kanske stora eftersom det var babyboom 87/88) så är man uppväxt med vissa värderingar. Har man inte haft en trasig barndom, blivit sviken eller något annat som formar en mycket som person så har vi fått lära oss att mannen och kvinnan ska ha lika villkor, vi ska vara individualister och inte kategoriseras, alla är lika mycket värda and so on.

Men, hur gamla är vi? Vi har snubblat över 20-strecket typ.

Det lever i dag människor som var med på den tiden då exempelvis homosexualitet var olagligt och att svarta skulle ställa sig upp på bussen när en vit person klev på. De har minnen, värderingar och uppfattningar som vi tycker är uuuuråldriga.

Men dessa människor finns kvar, 2009, och är inte uppvuxna med de värderingar som exempelvis jag är van vid. Det är faktiskt inte konstigt att det fortfarande finns andra inställningar än den 80-talisterna är inpräntade med, år 2009.

Nej. Nej. Nej!

Jag tänker sluta vara politiskt korrekt. Provokation skakar om ibland. Frustration också. Visar att man bryr sig. Att man inte är likgiltig. Det värsta är nog att bli likgiltig.

Att vara likgiltig är lika med att inte leva.

Jag bryr mig och jag tänker fortsätta med det.

Att vara ärlig. Finns det något viktigare? Stå för det man gör och tycker. Äkta. Genuin. Ärlig mot sig själv.

Inse att man inte kan vara alla till lags. Att man är den man är och ta det för vad det är.

Bara vara ärlig.

Jag har målat om mitt rum. Yey! (jag är inte alls rastlös och vill hitta ett eget place, inte alls. :p)

Grått vart det. Ljusgrått och inte mörka moln på himlen-grått som folk får för sig. Vaknade imorse och tittade på väggarna. Faktiskt nöjd. Färgen gör mig mindre rastlös.

Första hemmaprojektet jag gjort på egen hand. (är det något att skryta med eller är det pinsamt att man inte lekt hantverkare/målare förrän vid 21 års ålder? :p) Bild kommer kanske sen när alla möbler kommit på plats igen.

X: Hur gick det med den där killen?
Y: Asså, jag kan inte. Han har bara 50 vänner på facebook. Det måste vara något fel på honom.

Många fb-vänner är status. Glöm aldrig det.

Jag blir faktiskt irriterad.

Visst fine, om en person har värderingar som jag tycker är helt uppåt väggarna och skapar frustration inom mig så kan jag tänka "hur kan den här personen ha så FEL?! Inser han/hon inte att det här varken är etiskt eller realistiskt?"

Jag kan bli skitförbannad och kroppen förbereder sig instinktivt för en attack. Men slår jag? Nej. Går det inte att diskutera så drar jag någon annanstans i stället för att avreagera mig.

Till min poäng. Jag tycker det är viktigt att folk får ha sina åsikter. Varken jag, du, vi eller dem ska tycka något för att man "ska". Man ska tycka för att man tycker.

Så tycker i alla fall jag.

Som jag en gång skrivit om så fick jag en förfrågan på facebook för något år sedan "Abort, en mänsklig rättighet". Den inbjudan gjorde mig upprörd av diverse anledningar men fick mig också att börja tänka på vad mänskliga rättigheter faktiskt innebär. (Tanken kom upp nyss efter att jag läst lite om humanisternas tankesätt)

Är det egentligen bara ett politiskt beslut att mänskligheten har rätt till ett värdigt liv? Är det bara en bunt av lagar som vilka lagar som helst? (Har Kina rätt?)

Och om universum bara består av energi och materia, om jorden bara består av kemiska reaktioner, om vi bara är en art (som dessutom är bland de senaste på jorden!) bland alla andra, har vi då ens något att säga till om?

Sägs det inte att mänskliga rättigheter är något universiellt? Hur kan det vara det, om vi ändå bara är materia och energi?

Kan de där galet snygga människorna hålla sig borta från mitt liv? Så fort man stöter på en sån får man tunghäfta och spagettiben. Det slipper jag helst. Tack. Snygga. Ja. Men håll er på avstånd. Säkrast så.

På tal om något annat. Ibland undrar jag var i människans utveckling som vi började utveckla robotliknande mutationer. För det vore inte helt otänkbart att hjärnan har slutat tänka och hjärtat sluta känna. Det verkar te sig så hos vissa människor. Vi gör det som förväntas av oss. Reflekterar inte. Tänker inte. Känner inte. Vi bara gör. Bekvämast så kanske.

Emma is djup. Så är det bara. Take it or leave it.

Men på riktigt. Om alla livsmedelsbutiker skulle stängas igen, vattenkranarna skulle sluta funka och elen slogs ut. Va katten skulle man göra då?

Man är så löjligt beroende av systemet. Man litar på att det finns där. Frysdisken, grönsakerna, pastahyllan. Det bara ligger där och blir mitt i utbyte mot pengar.

Men utan det. Utan systemet klarar jag mig inte.

Man borde bli bonde.

Ju mer man tänker på det. Hur sjukt är det inte att tro att man kan äga någon? Vad är det för rätt man tror att man besitter. "Jag har känslor för dig så därför kallar jag nu dig för min. Bara min."

Finns det någon kärlek utan en vilja att äga?

Eller makthavare som tycker sig veta bäst och bestämmer hur folk ska leva. För folk vet ju i allmänhet inte hur man lever. Ordning och reda ska det vara. Ja just det. Följer du inte det vi har bestämt då ska du bli avskaffad rätten att leva som en fri människa. (Bara för att klargöra: jag är ingen förespråkare för anarki)

Jag vill också vara som pojken i Alkemisten. Jag vill också vandra, vara fri och följa mitt levnadsöde. Inte anpassa mig efter andras vilja (dock är det viktigt med respekt).

"Den som ingriper i någon annans levnadsöde kan aldrig finna sitt eget."

Boken bekräftar i alla fall mitt motto: Följ hjärtat.

... så verkar hela universum för att du ska få din önskan uppfylld."

Boken Alkemisten är grym. Inspirerande. Läääs den!

Jag vill vara i Visby, i Almedalen och lyssna på politiker. Jag vill rapportera, analysera och förstå vad dessa människor vill med våra liv. (kanske inte tillräckligt mycket, då hade jag förmodligen varit där nu) Men det är så intressant. Rikspolitik. Viktigt. Mest intressant. Nationalismen you know. Starkare än blod. Sägs det.

Men ibland går det inte ens att påverka människor med politik. Kulturen väger tungt. Oavsett vad politiker väljer att satsa på, går det emot människors värderingar så skiter de i't.

Och ibland by the way, tex när man inte har den plånbok man skulle vilja ha, förbannar man att världen är kapitalistisk.