emma

För de som inte vet är sociologi ett sätt att förstå den mänskliga världen. Och som ger möjlighet att se den värld på andra eller nya sätt. Man observerar människor helt enkelt. Och hur de anpassar sig till varandra.

Deep shit för att vara kortfattad.

Men otroligt intressant. Fast jag blir lite rädd, i ärlighetens namn. Vilka kontrollfreaks vi ÄR! Det är helt sjukt. SJUKT.

Vi måste ha ordning, annars kan vi inte tänka. Vi måste ha kontroll för annars fungerar vi inte. Vi måste planera, strukturera, fixa, ORDNA våra liv för att inte springa runt i cirklar. Vi måste ha datum, scheman, register, KONTROLL.

Det som är det läskiga är de mänskliga systemen. Samhällsstrukturen. Diffust men oerhört planerat. Makthavare som vill att människor ska bete sig på ett visst sätt. Om vi inte lyder så straffas vi, med inspärrning. Eller värst av allt, isolering. Kan låta klokt kan tänkas, att störda människor inte ska få beblandas med vanliga hederliga människor. Men vem bestämmer våra värderingar?

Det är inte lätt att vara människa, men man gör så gott man kan.

Det är lite trist att kvantitetsläsa en bok som egentligen kräver kvalitetsläsning. Intressanta tankar och slutsatser, men när man läser som en snigel typ och hemtentan ska vara klar om en vecka och jag har x antal sidor kvar att läsa så hinner hjärnan inte reflektera allt. Trist.

Annars så är ämnet sociologi typ löjligt fascinerande. Emma trivs redan. Samhällsfrågor blandat med filosofi. Kan det blir bättre? (Det kunde ju varit bättre med kvalitetsläsning dock)

Invanda mönster. Makt och resurser. Frihet och begränsningar. Vem bestämmer allt det? Who knows... I am gonna try to find out. Yä. :)

Förmågan att distansera sig. Från sig själv och från andra. Från nära och bekanta. Ta varandra med en nypa salt, ta det man ser som en självklarhet med en nypa salt. Förmågan att distansera sig. Inse att sin världsbild är en bland många andra.

Vi kommer aldrig få ett perfekt samhälle för vi kommer aldrig att bli perfekta.

Imorgon börjar skolan och jag ska åter få se de vackra ståtliga ljusblåa byggnaderna och ha tentaångest en gång i månaden. Önska mig lycka till.

Varför ska man behöva gå igenom jobbiga perioder? Varför ska man behöva lida? Varför ska det vara så svårt att må bra?

Jag tror, att det är det enda sättet att fortsätta utvecklas.

Det ringde på ringklockan i morse och dörren öppnades och där stod två kvinnor med varsin Bibel i handen. Y insåg snabbt vad dessa två kvinnor ville.

X: Oj, kommer vi och väcker dig?
(Y har morgonrock på sig)
Y: Nej, inte alls.
X: Vad bra. Jo, det är så att vi har en Bibel här.
Y: Jaha, nej men det är lugnt. Jag är redan kristen.
X: Oj men det var ju inte så bra. Men vi har Bibeln gemensamt i alla fall.
Y: Tack men nej tack. Ha det så bra.

Y stänger dörren och tänker: Inte så bra? Tänk vad de missar. :p

Undrar hur många timmar i sitt liv man har suttit och skrivit personliga brev. Till jobb man aldrig fått, som man aldrig ens blivit kallad till intervju för eller som man egentligen inte bryr sig om. Och hur många timmar kommer man inte att fortsätta ägna åt att skriva personliga brev, till jobb man ändå aldrig kommer få.

Nä, inga fler deppinlägg. Bäst jag slutar. ;)

En nära vän sa till mig för inte så länge sen "sluta var så svensk". Jag reagerade inte så mycket och tänkte bara "jo, kanske det."

Men varför måste svenskhet förknippas eller närmast intill vara synonymt med jantelagen? Har vi inget annat att komma med?

Jag känner fler som tror på sig själva och är trygga i sig själva än de som inte gör det. Som bor i Sverige.

När de inte är i trotsåldern, har kolik eller gnäller på annat sätt, så är barn ändå rätt söta. De har roliga funderingar och uttryck som man inte kan annat än le åt.

För ett tag sedan hade jag på mig en tröja där det stod "ord är mer än tre bokstäver" när några av syskonbarnen var och hälsade på. Den äldre flickan sa "ord är inte alls mer än tre bokstäver. o r d. det är tre bokstäver."

Jag försökte förklara för henne att ord skapar känslor. Tex att om jag säger att hon är snäll och duktig så blir hon glad. Om jag säger att hon är dum och elak så blir hon ledsen. Ord är alltså mer än tre bokstäver. Jag kände mig mycket stolt som kunde förmedla djupa tankar till nästa generation. Men icke, ord var fortfarande inte mer än tre bokstäver. :)

En annan gång hade de fått nallar av mams och paps där det stod en lapp "till våra älsklingar". Deras respons blev glada miner och kommentaren "vi tror de var till oss".

Kära hjärtanens och hujeda mig är också sköna uttryck, och hur underbart är det inte när man träffar dem efter lång tid och de springer fram till en och kramar en så hårt att man faller till marken.

När man åker över Essingeleden och inser att man snart är framme känns Stockholm väldigt mycket hemma. Så många gånger man har åkt på den vägen och helt plötsligt lyft på mungiporna med känslan: honey, I'm home.

Har haft ett par trevliga dagar i Jönköping. Det var ett tag sen jag var där och gosh vad man lyckas utvecklas på ett halvår. Kanske inte i allt men i mycket. Gårdagen (skriver så för att klockan är över tolv) tillbringade jag till största del i en buss och satt sjukt obekvämt. Men som i allt annat så anpassar man sig. :p Mötte sedan upp Ella och vi gick och såg teaterföreställningen "Jag är din flickvän nu", baserad på Nina Hemmingssons serier.

Shit vad jag skrattade. Helt underbart. Stunder som dessa är jag lite nöjd att heta Nina, även om det bara är mitt andranamn.

Här kommer lite citat som var med:

Ska man börja byta ut tunnelseende med datorseende? Nätperspektivet blir allt viktigare och man dömer världen utefter vad man ser på sin lilla skärm. Nej nej förlåt, jag menar facebook-skärm.

Jag dör.

Suck!

By the way läste jag en jättebra krönika (som jag inte kan leta mig fram till på nätet) i Metro Stockhom (7/8-09) i fredas som riktade sig mot alla 60-talister. Hon menade att deras barn lever i ett samhälle där man bland annat bloggar om sina känslor så mycket som möjligt men så fort en lärare frågar hur denne mår får läraren till svar "det har fan inte du med att göra" och man lägger upp massa bilder på facebook, bilddagboken eller på sin blogg men har ångest över att vara med i skolkatalogen.

Hon skällde ut 60-talisterna rent ut sagt. Och berättade klockrent att barnen hellre vill ha föräldrarnas tid än att mamma och pappa ska sitta och twittra hela dagarna.

Om det fysiska är som helt blortblåst så finns ju alltid möjligheten att läsa sitt barns blogg eller titta på barnets bilder. Sånt kallas u p p m ä r k s a m h e t.

Tjejen är född -92! You rock.

Sociologi here I come. Beställt första litteraturboken och ska nu klura ut hur människors identiteter formas och varför de beter sig som de gör i vissa situationer.

Om jag ändå inte var så skoltrött...


Har dock insett något. Fokus. Viktigt viktigt viktigt. I stället för att fokusera på det negativa så blir livet så mycket lättare om man fokuserar på det positiva.

Fokusera mera.

"Mamma, ni får faktiskt ta och börja källsortera lite. Mjölkpaket och plastförpackningar ska helst inte slängas i soporna och vi kan väl kanske dra till med en kompost?"

Mjölkpaketen hamnade faktiskt bland pappkartongerna ett tag men det höll inte i sig länge. Det andra blev inte ens utövat i praktiken. Menmen, de åker i alla fall runt i en bil med biogas.

Här går man runt och tror att man kan rädda världen med lite källsortering och försöker ändra andras invanda vanor för att leva i en mer miljövänlig miljö. Eller jag menar, mindre miljöovänlig.

Så faller tankarna tillbaka på Egyptenresan jag gjorde förra våren. Kairo med dess organiserade trafikkaos. (Finns det ens något ljusstopp alls i den stan?) De åker runt med bly i bensinen och invånartalet ligger runt 20 miljoner, folkräkningen verkar det vara lite si och så med.

Vilket fall. Minns när vi skulle skumpa runt i en buss (med bagaget fastspänt på taket) i öknen på väg till Dahab. Efter ett par timmar stannade vi vid en mack. Chauffören stannar och står på tomgång, i minst en kvart! "Vaddå, vi ska ju snart åka igen."

Ibland känns det fånigt. Sverige med sina nio miljoner tror att med lite källsortering kan vi sänka den stigande temperaturen. Hoppas går ju alltid. Men det blir svårt när realisten i mig ser i ett mer cyniskt perspektiv.

Men låt oss inte nedslås av cynismen. Oljeshejkarna kanske vaknar upp en dag och tänker "låt oss rädda världen."

Biljard igår. Det va kul. Försökte lära mig dricka öl. Gick så där. (Har fortfarande inte förstått grejen med att lära sig tycka om saker bara för att man ska)

Blev medveten om vilken liten bubbla jag lever i när vi satt där och snackade kvinnans rätt och vilket patriarkat vi fortfarande lever i och jag ser hur en full man slår till en kvinna vid baren. Helt random. Disch! Hennes huvud flyger bakåt och håret efter. "Vilken jädra smäll" som dynamitharry skulle sagt.

Första gången jag ser en man slå en kvinna, live.

Gick fram och frågade hur det va med henne. Det hon svarar är "syns det något?" Som om det är det som är det viktigaste! Shit. Sen går hon därifrån.

Gubben säger sitt till bartendern som sedan går fram till mig: "De är bara fulla och tydligen tillsammans. Hon hade slagit till honom tidigare".

Jo, för då är det okej. Förlåt, jag glömde.

Att folk accepterar att bli behandlade på ett sånt kränkande sätt. Det är helt sjukt!