emma

Det har blivit mycket eftersnack om Bolivia de här dagarna. Inte så konstigt eftersom vi har avslutningsdagar i Göteborg (en stad jag inte skulle ha nåt emot att bo i för övrigt) och pratar om vad vi har lärt oss.

Men jag blir så påmind. Och jag önskar att jag kunde formulera känslan jag har inom mig för den känns så fjuttigt och otillräckligt att säga "det sitter i hjärtat". Det är mer än så, för det här året har verkligen förändrat min bild på så många områden och den attityden jag har mött där bland människor är ju så fantastisk och jag blir så rörd av att bara tänka tanken på dem. Jag blir så glad när jag tittar tillbaka. Jag är så nöjd, och även om det bara är små små steg jag tagit så är jag rätt säker på att det är åt rätt håll. 

Sen blir livet inte alltid som man tänkt sig, typ aldrig. Men jag får lita på att det löser sig. Det är svårt att tro när man behöver det som mest, men det där med tålamod kanske inte är så dumt ändå. :p

Trevlig kväll ikväll by the way och jag insåg att det faktiskt finns trevliga svenskar, alla är inte egoistiska muppar som bara ser till sitt eget. Vissa vill faktiskt och är äkta. Gillar det.

Efter lite samtal ikväll så konstaterade jag en sak; det måste vara väldigt frustrerande att vara Gud, typ jämt.

För tänk dig liksom den känslan när du tror och känner dig helt övertygad om att du har rätt i en viss fråga, du verkligen är totalt sjukt säker på att du har rätt, och så väljer människor du bryr dig om att göra på ett helt annat sätt som du superdupersäkert vattentätt kan svära att det där kommer med högsta sannolikhet inte att sluta bra. Men du kan liksom inte veta, du är bara övertygad. Men bara att du är övertygad kan vara otroligt frustrerande för du tycker dig liksom kunna förutspå konsekvenserna, men du vill heller inte döma utan finnas där när det gäller.

Tänk dig då att du har vetskapen om att det kommer att gå fel. Du vet alltså att det verkligen inte kommer att gå vägen, när du förstår att en väldigt nära vän kommer hantera situationer på ett sätt som inte är sunt eller bra någonstans. Men vad kan du göra? Du kan bara stå där och försöka hinta om att det där kanske inte är så jättebra men ändå välja att finnas där när personen väl faller.

Så gör liksom Gud med alla människor. Vi har egna viljor, Han vet att det vi gör kommer skita sig, men Han väljer att ta emot oss när vi har misslyckats.

Otroligt frustrerande. Jag skulle inte palla i längden. Men det gör Han tydligen. 

Det är spännande att analysera sig själv när man märker att man blivit annorlunda i vissa situationer. Ibland till det bättre, ibland till det sämre.

För övrigt hade jag glömt bort hur krogkulturen i Sverige är. Vet inte vad jag tycker om det längre. Finns liksom, bättre platser att umgås på. Där man slipper skrika för att göra sig hörd och där allt inte behöver vara så sjukt dyrt. Men det va/är ju lönehelg så det har väl sin förklaring. Men för egen del tror jag att det finns andra ställen som ger mig mer.

Nu ska jag packa though. Ska hinna med Uppsala, Göteborg, Tjörn och Älmhult på en vecka. Men man börjar väl vänja sig vid att vara på resande fot. :p

God natt.

Men jaha. Varför ska det blåsa nu då? Jag har inte känt av blåst på åtta månader typ och så ska man typ blåsa bort när man kommer hem. Vet att man inte ska leva i det förflutna och fortsätta framåt, och det ska jag väl också göra. Men hjälp vad jag saknar Cochabamba. Vad jag saknar klimatet, maten, människorna, atmosfären, inställningen, bemötandet, vänskapen..

Voy a seguir adelante. Pero les extraño. Verdad. Estan en mi corazon, siempre van.

För den kärlek jag har mött i den här kyrkan har jag aldrig någonsin mött i en svensk församling. Den starka vänskap som finns här bland församlingsmedlemmarna är verkligen unik i sitt slag, kanske inte i latinamerika men det jag har stött på under mitt liv. Att man är en kroppsdel i Kristi kropp med olika uppgifter och olika personligheter är en självklarhet, man undervisas om att allas funktion har ett syfte och är lika mycket värt. Det finns en sån öppen gemenskap och de är liksom inte inneslutna utan de välkomnar alla som är intresserade av att komma med. En förebild. En sån kärlek. De har verkligen visat vad som menas med ett kristet liv. Det inkluderar inte bara söndagsgudstjänster, det är en livsstil.

Underbar kväll med underbara människor och det känns verkligen jobbigt att inse att det kommer dröja aslänge innan det finns en möjlighet att vi kommer ses igen. Jag som tänkte att jag bara skulle åka och att det kanske inte skulle bli så jobbigt. Så fel man kan ha.

Ni har, tillsammans med Gud, vart med och förändrat mitt hjärta och min inställning till saker under den här tiden. Les quiero muchisimo y voy a extrañarles monton. Gracias por todo.

Det är en märklig känsla att träffa en 13-åring som inte kan läsa och skriva och som man berömmer som om han var sex år. En annan märklig känsla är att försöka lära en 25-åring att simma och berömma honom som ett barn som precis tagit sina första simtag.

Saker man tar som gjutet i sten hemma ses på vissa ställen här som något långt borta som man kanske når till någon gång.

Man har i alla fall fått ta del av nyttiga upplevelser här där tacksamheten för det man har verkligen har vuxit.

Rättsystemet här är verkligen helt, a. Wicked! Fick höra om en man som bott i Spanien ett tag och som nyligen kommit tillbaka till sin familj här i Cochabamba. Tydligen blev han så full en kväll i förra veckan så han dödade sin fru och sina barn, dock lyckades de minsta flickorna på 2 och 4 överleva.

Sick story. Men vad gör polisen? Nada! Varför? För att familjen inte har råd att betala en utredning! Jaha? Ja men det säger du? Sinnes!

Mannen är på fri fot och det enda som görs är att folket vägrar tolerera det och startade vägblockeringar dagen eller ett par dagar efter morden för att visa att rättsystemet måste ändras. Enda och enda, but still. Polisen lyssnar ju inte, för det finns ju inga pengar.

Flickorna kommer att få vara ensamma tills någon tar hand om dem, "Kanske dör de men jag tror inte det. Folket i det området verkade ju vara så upprörda så någon kommer ju ta hand om dem" fick jag höra i kväll. Staten tar knappast något ansvar. Bad luck. Shit happends.

Helt sjukt.

Men vill bara dela med mig av den här. Den är fin och den liksom, ger hopp. Levanto mis manos aunque no tenga fuerzas (Jag lyfter mina händer när det inte finns nån kraft)

Todo esto es posible cuando levanto mis manos (Allt är möjligt när jag lyfter mina händer)

Den är fin. Tycker jag. Lyssna. :)

Hörde för några årsen av en kompis att om kvinnorna hade haft makten i världen så skulle vi aldrig haft något krig, för att vi bryr oss för mycket. Men ibland undrar jag, vad är bäst? Att slå slag i saken och kämpa mot motståndaren direkt eller gå bakom ryggen på den och pyssla med fula knep och såra djupt den vägen?

För girighet är ju ett mänskligt drag, inte bara något som drabbar män.

Män må vara mer känslokalla men kvinnor kan verkligen skapa djupa sår som tar tid att läka.

... betyder: guida mina vägar, eller vägled mig

I'm in love with a fairy tale, even though it hurts. Det finns så sjukt vackra miljöer, som man först nu fattar har funnits på rätt nära avstånd i åtta månader men som man upptäckt en dryg vecka innan man ska åka.

Det blev djungeltime i dag (har visserligen besökt djungeln tidigare men inte på jättehöga höjder) och tänkte dela med mig lite av det, även om det egentligen måste upplevas för att man ska uppfatta skönheten. :)

Wtf? Jo men. Jag gillar detta. Not!

Var ska alla som inte är stenrika få pengarna ifrån? Vad spelar det för roll att ni sänker skatten om utgifterna ändå blir högre? Det spelar ju liksom ingen roll. Idioti!

Jag saknar Stockholm men vissa vill uppenbarligen inte ha såna som mig där. För jag tillhör inte de som tycker att sjuhundranitto spänn cada mes! liksom, åttahundra spänn, ska gå till transport som är nödvändig för att man överhuvudtaget ska kunna ta sig någonstans i en storstad.

Smått upprörd.

Jag kan bara bli så ledsen ibland. På maktmissbrukare. På smutsiga egoister. På människor som slutat bry sig. Som min kursföreståndare sa under vårt boksamtal: "Hellre en passionerad människa som inte delar mina åsikter än någon som är likgiltig".

Agree.

Då har man sett filmen Thor dubbad till spanska. Det coola är ju att jag förstod det mesta. :) Va först skeptisk och tänkte att nä jag kommer inte fatta nåt, but I did. :) Nån spanska har man väl lärt sig under den här tiden. Filmen i sig var helt okej. Brukar inte gilla action men faktiskt så föll den ändå lite i smaken. Sen gillade jag budskapet. Kan hänga ihop med det. :p

Va för övrigt ute och sprang imorse. Såg en mopedist komma med minsta barnet framme vid styret och det större där bak. Utan hjälmar. Detta land slutar liksom inte att förvåna mig. Men kan man vara nio stycken i en femmannabil och strunta i bälte så kan man väl skjutsa sina barn på det sättet också. Allt går. Bara man vill. :p

"Om två veckor vid den här tiden sitter vi i Santa Cruz". /citat från kusinen Nina.

Okej, ja, jag ser fram emot att komma hem, ska inte sticka under stol med det. Men vi är i Santa Cruz om två veckor. På väg hem. Livet man är van vid här. Quechuatanterna med sina bebisar i färgglada filtar på ryggen, de rödblåvita bussarna som man tar sig fram med, marknaden med alla dessa olika stånd, församlingen, utsikten, bergen, maten, allt. Allt man har vant sig vid. Är snart borta. Livet man lever här. Pronto se va a acabar. Que barbaridad.

Två veckor! Ingenting. Nada! 

No falta mucho tiempo Suecia. Pronto nos vemos. Es que yo no entiendo. No mas Bolivia. No mas Cochabamba. Voy a extrañarte. Tú has cambiado partes en mi corazon. Gracias por eso. Gracias.

För jag fick se två av mina syskonbarn över Skype i dag. Vaddå lycklig. Vaddå att jag saknar dem. Vaddå att jag bara längtar efter att få krama om dem. De fattade nog inte vad som hände. Emma fanns helt plötsligt på datorn. Men. Hon är ju långt borta. Hur. kan hon. helt plötsligt. prata med oss i vårt vardagsrum?

De mest bara tittade. Sa knappt nånting. Men det va helt underbart att få se dem. Se dem le, skratta och bara vara så där underbara som bara de kan.

Snart ses vi underbara sötnosar! Toklängtar

Förra året vid den här tiden satt jag och kämpade med min B-uppsats i statsvetenskap. Jag hade valt att göra en jämförelse med hur medierna bevakade Ny Demokrati inför valet 1991 och hur de bevakade Sverigedemokraterna inför valet 2010. Var det någon skillnad i bemötandet av de två partierna? För att försöka besvara frågan kollade jag hur artiklarna var vinklade och hur mycket uppmärksamhet partierna hade fått.

För att hitta info kollade jag artiklar och annat, men jag tog också kontakt med journalisten Björn Häger som inriktat sig på främlingsfientligheten i Sverige. Av någon anledning fick jag för mig för en stund sedan att kolla in hans blogg för han höll på med något liknande projekt när jag skrev min B-uppsats, och jag ville bara se om han blivit klar och vad han kommit fram till. Men i stället fastnade jag vid inlägget där han hade länkat till sitt reportage i Kalla fakta.

Gillar undervisning som får hjärtat att vilja ändra riktning. Gillar när vissheten på nåt sätt sjunker in och man förstår att man bör handla på ett annat sätt. Gillar när vissa önskningar man gått runt och burit på någonstans inom sig uppfylls.

Jaha. ;)

För i torsdags var mina föräldrar i tidningen. I Smålandsposten. De intervjuades som "återvändare" efter att ha lämnat Vallentuna för sin hemort Älmhult. På frågan vad mamma skulle sakna från den kommun hon bott i de senaste 30 åren svarade hon: "Inte ett dugg, inte något. En granne var sjuk och avled senare, vi visste inte ens att han var sjuk, så var det där."

En parantes är ju att jag fick mig en chock när jag fick höra att han dött. Han va ju pappa till mina barndomsvänner och de bodde inte mer än tio meter från vårt hus.

Men det är gött att de hittat hem igen i alla fall. Ska bli spännande att se deras nya hus. Och jag längtar efter att få höra pappas tråkiga skämt igen. Ey, miss you guys.

... fick jag vara en boliviansk flicka. Det var missionstema på ungdomsgudstjänsten ikväll och några av oss fick klä ut oss i olika traditionella landsdräkter. Jag fick också lära mig lite quechua. Asså, underbart språk! Om jag bara kunde haft lätt för att lära mig. I stället åker det in genom ena örat och ut genom det andra. Men lite kommer jag ihåg:

Imaynan kashianki? = Hej, hur mår du?
Anchata munakuyqui = Jag tycker väldigt mycket om dig/Jag älskar dig
Ñawis = Ögon

Fascinerande språk. Vill. Lära. Mig.

Men kanske bör spanska gå före. En annan gång quechua. Vi måste få lära känna varann lite mer. Ari ari. :)


Ariel, jag (vi var traditionella bolivianer), Patty och Kevin (de representerade Jemen)


I går åkte vi för övrigt till Chapare och badade, inte helt fel :)