emma

Efter lite samtal ikväll så konstaterade jag en sak; det måste vara väldigt frustrerande att vara Gud, typ jämt.

För tänk dig liksom den känslan när du tror och känner dig helt övertygad om att du har rätt i en viss fråga, du verkligen är totalt sjukt säker på att du har rätt, och så väljer människor du bryr dig om att göra på ett helt annat sätt som du superdupersäkert vattentätt kan svära att det där kommer med högsta sannolikhet inte att sluta bra. Men du kan liksom inte veta, du är bara övertygad. Men bara att du är övertygad kan vara otroligt frustrerande för du tycker dig liksom kunna förutspå konsekvenserna, men du vill heller inte döma utan finnas där när det gäller.

Tänk dig då att du har vetskapen om att det kommer att gå fel. Du vet alltså att det verkligen inte kommer att gå vägen, när du förstår att en väldigt nära vän kommer hantera situationer på ett sätt som inte är sunt eller bra någonstans. Men vad kan du göra? Du kan bara stå där och försöka hinta om att det där kanske inte är så jättebra men ändå välja att finnas där när personen väl faller.

Så gör liksom Gud med alla människor. Vi har egna viljor, Han vet att det vi gör kommer skita sig, men Han väljer att ta emot oss när vi har misslyckats.

Otroligt frustrerande. Jag skulle inte palla i längden. Men det gör Han tydligen.