emma

För ett par veckor sedan fick vi bli vittnen till ett par som gifte sig. Bröllopet i kyrkan ska inte va förrän senare, men nu är de enligt lag man och hustru. De kan ju ha världens sötaste kids, helt fantastiska ögon. I alla fall. Deras utsikt från tomten va ju inte fy skam den heller. Tänk att vakna upp till detta varje morgon.


Jag är nog en liten lantis ändå.

En gång för längelängesedan hörde jag en predikan om besvikelse. Jag minns den fortfarande. Hon pratade om besvikelsens ryggsäck. Att av alla ryggsäckar vi bär på under livets resa så är besvikelsens ryggsäck den allra tyngsta. För den innehåller frågor utan svar och förväntningar som aldrig uppfyllts. Den innehåller händelser som blivit till besvikelser.

Ibland vill jag skrika förlåt. Då när jag inser mina misstag och handlingar som jag önskar jag kunnat göra på annat sätt, gjort ogjorda eller de som jag fortfarande inte vet hur jag skulle hanterat annorlunda men som ändå resulterat i sår. Men jag glömmer ofta bort något minst lika viktigt: att förlåta.

Aj aj. Det svider. Förlåta? Varför då? Varför ska jag förlåta något som någon gjort som är helt stört. När jag inte gjort något för att förtjäna det, när jag blivit sviken appropå absolut ingenting.

Bara det att, när man gör det, lättar besvikelsens ryggsäck en aning. Det blir lite lättare att andas, man mår lite bättre, den besvikelsen är inte längre en del av ens liv. Man blir lite mindre bitter.

Och man håller en undervisning för 11-14åringar hur? Som lever i en annan kultur och där jag ska prata om ett ämne som jag själv skulle behöva bli undervisad i. Och när folk i min egen ålder knappt förstår mina tankegångar för att jag hoppar fram och tillbaka och tänker så djupt att de inte orkar hänga med.

Nej men, det kommer bli fantastiskt bra.

Klockan är kvart i åtta på morgonen i Sverige. Här är hon kvart i två. Jag ska upp om sex och en halv timme. Så det kan gå.

Laleh är en av de bästa artisterna jag vet. Jag kommer aldrig ur min Laleh-period. Hon är helt fantastisk. Bjurö klubb och Invisible, Storebror och Bostadsansökan. Grym va ordet.

Lärde mig lite quechua idag, förutom spanska. Ari = ja, mana = nej, tchocoy (ingen som helst aning om hur det stavas) = sätt dig ner. De ska tydligen ha quechua-tema i kyrkan i helgen. Nej men nu kommer jag förstå ännu mer. ;)

God natt gott folk.

Matt 6:33.

Tror jag på. Vill jag sträva efter.

John Ortberg är en bra författare. Han bjuder i alla fall på sig själv i Livet jag längtar efter. En bok jag rekommenderar. Många aha-upplevelser där.

Leker facebooknörd och trycker på gillar-knappen för dessa textrader at the moment:
"Vila i nåden, bli helad i den.
Låt honom krama om dig, tycka om dig som du är.
Varje morgon väcker han dig med en stilla röst:
Mitt barn, jag vill umgås med dig"

Jag kan sakna allén i Åkeshov. Det känns ju lite smått stört. Men, det är höst nu, löven faller och jag minns tillbaka hur fantastiskt fint det verkligen är där under den här årstiden. Kan nästan känna de kyliga vindarna och solens värme i ansiktet, jag helt uppriktigt saknar det promenadstråket. Bergen här i Cochabamba är grymt fina, kan inte sluta fascineras. Men, det går bara att se dem på avstånd. Kanske saknar jag bara lite grönska, lite natur, mindre avgaser och mindre trafik.

För övrigt betyder broma skämt på spanska :p

Det är intressant att se hur många människor det faktiskt får plats i en femmannabil. Men som kommentaren jag fick tidigare idag: Estamos en Bolivia ahora (Vi är i Bolivia nu). Gillar också en rätt skön slogan på en buss som jag såg häromdagen: Solo Dios sabe mi destino (bara Gud vet min destination).

Det tar ett tag att släppa almanacka-attityden och planeringsfixeringen för att anpassa sig till vi-lever-för-dagen-attityden. Men det börjar arta sig. Det är inte alls lika stressigt i alla fall, man lever istället för att planera för att kunna leva sen. Kanske nyttigt för ett kontrollfreak som jag. Eller jag märker att jag är mer kontrollfreak än jag trott. Frustrationen över att inte kunna planera. Men planeringen tar ju bara tid, och mar får aldrig den där tiden över eftersom man planerar all den tid man har.

Jag trivs i alla fall med mindre stress. :)

Intellektuella samtal. När tankeknölarna får jobba hårt. När man går ner på djupet. När man diskuterar existens, moral, sanning, ont, gott, rätt, fel, jag får nästan gåshud. Som ett barn i en godisbutik. En möjlighet till utveckling, se saker ur nya eller större perspektiv. Inse sin litenhet, sin begränsning men ändå få utforska den man kan greppa.

Våga ifrågasätta. Det ger så mycket tillbaka. :)

Cochabambas skyltdockor har sjukt enorm byst. Och minigetingmidja. Jag som brukat reagera på Sveriges skyltdockor. Nothing against this. Och skyltdocksmännens tunga sticker ut som om de lipade och skyltdocksbarnens ögon ser helt besatta ut. Kreativt om inte annat. Varför låta dem se någorlunda mänskliga ut när de kan se ut på ett annat sätt.

Volleyboll med studs mot vägg idag. Sverige förlorade mot Bolivia, igen. Men revanch blir det. Allt har sin tid. :p

Btw, jag kommer liksom fira min födelsedag i Sydamerika. Det är lite coolt. :)