emma

Jag läste nånstans i nån artikel att när man börjar leva i det förflutna har man slutat leva. Så det bör vara adelante, som man säger här, om man ska leva. Men ibland måste man tillåta sig själv att vara lite nostalgisk. Sitter at the moment och chattar med en kompis från Kagge. Kaggeholms folkhögskola. Visst lovade jag mig själv att aldrig mer bo kollektivt (vilket jag gör nu, se där, livet går oftast inte dit man tänkt) men vilka människor som ändå bodde där. Som man fick kontakt med. Som blev nära vänner och andra som man glidit ifrån eller på ett eller annat sätt kommit bort från. Men det var en fin tid. Då jag mer och mer fick lära känna Ellas humor och lära känna henne som person, diskussioner i tv-rummet, cp-trucken med Victoria och han som satte sin frysta mat på en tallrik i köket och trodde att den skulle tina lagom fram till middag, UB40, Idolkvällarna, Desperate Housewifes, alla skratt och gråt och allt liftande när bussen inte ville gå. Allén fram till slottet och sjön att sätta sig vid och se ut över vattnet.

Det var en fin tid. Värd att minnas.