en god eftersmak
Jag läser en bok med kanske världens (i mina öron) tråkigaste titel: Dygdens glädje.
Men den är intressant. Och så är den rätt liten. Snart utläst och lämnar efter sig en hel del tankar.
Johan Wennström är lika gammal som mig och har skrivit boken. Titeln säger väl ganska mycket men det han menar är att dygder har en poäng och att det kan öka människans välbefinnande – och att det är något som borde uppmärksammas.
Wennström har lyckats sätta ord på saker jag tänkt och känt men som ingen riktigt orkat lyssna på. Inte ens jag själv. Men han fick igång någonting hos mig. Jag kunde rätt snabbt relatera till hans beskrivningar om den moderna västerländska kulturen och jag blev häpen när jag kunde koppla ihop de destruktiva känslor jag kan känna med vad för slags personer/produkter ett sådant samhälle skapar. Att jag kanske bara är en av många som känner likadant. Han skriver om vår moderna kultur som hela tiden strävar framåt och att den på så sätt blir ihålig. Det blir inget igenkännande och vi får ingen grund att stå på. Han beskriver hur jagfixeringen isolerar oss och hur kulturen höjer upp det dystra, negativa, provokativa och nästan hatiska inställning till det som en gång var normer som byggde upp de tidigare generationernas samhällen. Nu vill vi vara vulgära och det enda som har något värde är det som provocerar. Han menar att det negativa har blivit vårt mål.
Detta kopplar Wennström ihop med den psykiska ohälsan i det västerländska samhället. Han raserar den romantiska bilden av depression och argumenterar med olika forskningsstudier att det inte är något annat än destruktivt både ur individ- och samhällssynpunkt. Och under hela boken skriver han om den positiva psykologin, och att det kan vara en motsats till den negativa spiral vi hamnat i. Att vi kan ta reda på vad som får en människa att må bra och finna mening i livet, i stället för att fokusera på allt elände överallt.
Recensioner har skrivits om boken att den inte är som recensenterna förväntade sig att den skulle vara. Men från mitt perspektiv, som inte hade några förväntningar alls (och som inte är så aktiv i samhällsdebatten) så tar den upp jätteintressanta saker. Det destruktiva och provokativa behöver inte vara eftersträvnadsvärt. Jagfixeringen och vardagens mest bistra stunder behöver inte ta all fokus. Att sträva efter att må bra och vara en god medmänniska kan helt klart vara värd sin dygdansträngning om det kan fylla livet med ett bättre och mer meningsfullt innehåll.
Men den är intressant. Och så är den rätt liten. Snart utläst och lämnar efter sig en hel del tankar.
Johan Wennström är lika gammal som mig och har skrivit boken. Titeln säger väl ganska mycket men det han menar är att dygder har en poäng och att det kan öka människans välbefinnande – och att det är något som borde uppmärksammas.
Wennström har lyckats sätta ord på saker jag tänkt och känt men som ingen riktigt orkat lyssna på. Inte ens jag själv. Men han fick igång någonting hos mig. Jag kunde rätt snabbt relatera till hans beskrivningar om den moderna västerländska kulturen och jag blev häpen när jag kunde koppla ihop de destruktiva känslor jag kan känna med vad för slags personer/produkter ett sådant samhälle skapar. Att jag kanske bara är en av många som känner likadant. Han skriver om vår moderna kultur som hela tiden strävar framåt och att den på så sätt blir ihålig. Det blir inget igenkännande och vi får ingen grund att stå på. Han beskriver hur jagfixeringen isolerar oss och hur kulturen höjer upp det dystra, negativa, provokativa och nästan hatiska inställning till det som en gång var normer som byggde upp de tidigare generationernas samhällen. Nu vill vi vara vulgära och det enda som har något värde är det som provocerar. Han menar att det negativa har blivit vårt mål.
Detta kopplar Wennström ihop med den psykiska ohälsan i det västerländska samhället. Han raserar den romantiska bilden av depression och argumenterar med olika forskningsstudier att det inte är något annat än destruktivt både ur individ- och samhällssynpunkt. Och under hela boken skriver han om den positiva psykologin, och att det kan vara en motsats till den negativa spiral vi hamnat i. Att vi kan ta reda på vad som får en människa att må bra och finna mening i livet, i stället för att fokusera på allt elände överallt.
Recensioner har skrivits om boken att den inte är som recensenterna förväntade sig att den skulle vara. Men från mitt perspektiv, som inte hade några förväntningar alls (och som inte är så aktiv i samhällsdebatten) så tar den upp jätteintressanta saker. Det destruktiva och provokativa behöver inte vara eftersträvnadsvärt. Jagfixeringen och vardagens mest bistra stunder behöver inte ta all fokus. Att sträva efter att må bra och vara en god medmänniska kan helt klart vara värd sin dygdansträngning om det kan fylla livet med ett bättre och mer meningsfullt innehåll.
Kommentarer
Trackback
