ansvarstagande
Tycker lite synd om mina nya kollegor som hela tiden får höra mig berätta anektdoter från min Bolivia-resa, att till och med jag börjar känna att det är tjatigt. Men jag hittar hela tiden kopplingar, saker jag såg och insåg som jag vill dela med mig av. Tiden där gav mig så otroligt mycket.
Någonting jag funderat lite över på sista tiden, som jag också kom och tänka på när jag läste Dygdens glädje, är det där med ansvar. När vi ibland åkte till kyrkans lokaler i Cochabamba och hjälpte barn med läxor så fick till och med fyraåringar hjälpa till att städa klassrummet. De lärde sig ansvar, tidigt. Medan jag själv på sin höjd har behövt städa mitt rum och stryka min tvätt. That's it. Sen är jag lillasyster också och har väl halkat lite på bananskal ibland, men i alla fall. Jag tror ju inte att allt bara är mina föräldrars fel. :p
Kanske är det en blandning av en önskan hos mig själv att kunna ta mer ansvar och erfarenheter från bland annat vården, där sjukfrånvaron är skyhög vid fint väder, som får mig att fundera. Hur kan man tycka att man har rätt att vara ledig när man känner för det? Hur kan man anse sig ha rätt till god ekonomi om man inte är beredd att jobba för den? Hur kan man tycka att man har rätt att leva livet på någon annans bekostnad och utan att behöva lyfta ett finger?
Jag tror det handlar om brist på undervisning av ansvar. För det är knappast en mänsklig rättighet att leva så. Vi behöver inte kämpa för vår egen överlevnad längre så därför verkar det liksom fallit bort från den svenska uppfostran. Vi verkar tro att alla tjänster kan köpas för pengar – så varför anstränga sig i onödan.
Men hade jag kunnat ta hälften av det ansvar jag såg tilldelas bolivianarna hade jag vart sjukt duktig på ansvar. Jag hade velat äga den kunskapen. Och jag tror att arbetsmoralen skulle bli bättre om vi fick lära oss vad ansvar faktiskt är.
Någonting jag funderat lite över på sista tiden, som jag också kom och tänka på när jag läste Dygdens glädje, är det där med ansvar. När vi ibland åkte till kyrkans lokaler i Cochabamba och hjälpte barn med läxor så fick till och med fyraåringar hjälpa till att städa klassrummet. De lärde sig ansvar, tidigt. Medan jag själv på sin höjd har behövt städa mitt rum och stryka min tvätt. That's it. Sen är jag lillasyster också och har väl halkat lite på bananskal ibland, men i alla fall. Jag tror ju inte att allt bara är mina föräldrars fel. :p
Kanske är det en blandning av en önskan hos mig själv att kunna ta mer ansvar och erfarenheter från bland annat vården, där sjukfrånvaron är skyhög vid fint väder, som får mig att fundera. Hur kan man tycka att man har rätt att vara ledig när man känner för det? Hur kan man anse sig ha rätt till god ekonomi om man inte är beredd att jobba för den? Hur kan man tycka att man har rätt att leva livet på någon annans bekostnad och utan att behöva lyfta ett finger?
Jag tror det handlar om brist på undervisning av ansvar. För det är knappast en mänsklig rättighet att leva så. Vi behöver inte kämpa för vår egen överlevnad längre så därför verkar det liksom fallit bort från den svenska uppfostran. Vi verkar tro att alla tjänster kan köpas för pengar – så varför anstränga sig i onödan.
Men hade jag kunnat ta hälften av det ansvar jag såg tilldelas bolivianarna hade jag vart sjukt duktig på ansvar. Jag hade velat äga den kunskapen. Och jag tror att arbetsmoralen skulle bli bättre om vi fick lära oss vad ansvar faktiskt är.
Kommentarer
Trackback
