Dag 9 - Min tro
De senaste åren kan jag ju utan tvekan säga att min tro har åkt bergochdalbana ganska rejält. Den har mest befunnit sig i dalarna (men nu i efterhand kan jag se att det faktiskt var då som jag som mest har försökt ta kontroll över mitt liv på ett rätt osunt sätt).
Jag har en tro på Gud och jag tror på en personlig relation med honom genom Jesus, jag tror på förlåtelse och först nu har jag på riktigt börjat inse att det först och främst inte handlar om prestation utan om kravlös kärlek.
För att ge lite kött på benen så kan jag berätta att jag är uppvuxen i en kristen familj och har under hela livet på ett eller annat sätt fått höra att det finns en Gud och att Jesus dog för mänskligheten. Fram tills jag slutade identifiera mig själv med mina föräldrar var Gud en självklarhet. Det mina föräldrar trodde på var ju det som var sant.
Sen började jag själv fundera. Och på riktigt började jag fundera i tvåan på gymnasiet och Gud blev allt annat än självklar. Ett par år senare var jag också med om något som fick mig att kapa all kontakt med Gud och kristendomen och jag ville inte vara med mer. Om det jag var med om var från Gud så ville jag inte ha med honom att göra. Alls.
Men något höll mig kvar. Jag vet egentligen inte vad eller varför, men egentligen så slutade jag kanske aldrig tro, jag bytte bara sida. Gud blev min fiende i stället för min vän.
Men på senare tid har jag varit med om saker, känt saker, försått saker, och försökt ta upp kontakten med Gud igen. Lite "om du finns Gud så får du allt visa det". Och vad kan jag säga, han har visat sig på olika sätt, främst i form av kärlek och visdom. Ibland via människor och ibland via situationer. Relationen håller på att byggas upp igen och jag har kommit till insikt att när man vågar falla så tar han emot en.
Jag har en tro på Gud och jag tror på en personlig relation med honom genom Jesus, jag tror på förlåtelse och först nu har jag på riktigt börjat inse att det först och främst inte handlar om prestation utan om kravlös kärlek.
För att ge lite kött på benen så kan jag berätta att jag är uppvuxen i en kristen familj och har under hela livet på ett eller annat sätt fått höra att det finns en Gud och att Jesus dog för mänskligheten. Fram tills jag slutade identifiera mig själv med mina föräldrar var Gud en självklarhet. Det mina föräldrar trodde på var ju det som var sant.
Sen började jag själv fundera. Och på riktigt började jag fundera i tvåan på gymnasiet och Gud blev allt annat än självklar. Ett par år senare var jag också med om något som fick mig att kapa all kontakt med Gud och kristendomen och jag ville inte vara med mer. Om det jag var med om var från Gud så ville jag inte ha med honom att göra. Alls.
Men något höll mig kvar. Jag vet egentligen inte vad eller varför, men egentligen så slutade jag kanske aldrig tro, jag bytte bara sida. Gud blev min fiende i stället för min vän.
Men på senare tid har jag varit med om saker, känt saker, försått saker, och försökt ta upp kontakten med Gud igen. Lite "om du finns Gud så får du allt visa det". Och vad kan jag säga, han har visat sig på olika sätt, främst i form av kärlek och visdom. Ibland via människor och ibland via situationer. Relationen håller på att byggas upp igen och jag har kommit till insikt att när man vågar falla så tar han emot en.
Kommentarer
Trackback
