emma

Jag ser gravid ut. Men jag lovar, det är all glass jag proppat i mig på sistone. Här sitter jag me två tjejer från ett barnhem här i Cochabamba. Fick ett flertal förfrågningar om jag ville bli deras madrina (fadder/gudmor). Men vi får se.

De senaste åren kan jag ju utan tvekan säga att min tro har åkt bergochdalbana ganska rejält. Den har mest befunnit sig i dalarna (men nu i efterhand kan jag se att det faktiskt var då som jag som mest har försökt ta kontroll över mitt liv på ett rätt osunt sätt).

Jag har en tro på Gud och jag tror på en personlig relation med honom genom Jesus, jag tror på förlåtelse och först nu har jag på riktigt börjat inse att det först och främst inte handlar om prestation utan om kravlös kärlek.

För att ge lite kött på benen så kan jag berätta att jag är uppvuxen i en kristen familj och har under hela livet på ett eller annat sätt fått höra att det finns en Gud och att Jesus dog för mänskligheten. Fram tills jag slutade identifiera mig själv med mina föräldrar var Gud en självklarhet. Det mina föräldrar trodde på var ju det som var sant.

Sen började jag själv fundera. Och på riktigt började jag fundera i tvåan på gymnasiet och Gud blev allt annat än självklar. Ett par år senare var jag också med om något som fick mig att kapa all kontakt med Gud och kristendomen och jag ville inte vara med mer. Om det jag var med om var från Gud så ville jag inte ha med honom att göra. Alls.

Men något höll mig kvar. Jag vet egentligen inte vad eller varför, men egentligen så slutade jag kanske aldrig tro, jag bytte bara sida. Gud blev min fiende i stället för min vän.

Men på senare tid har jag varit med om saker, känt saker, försått saker, och försökt ta upp kontakten med Gud igen. Lite "om du finns Gud så får du allt visa det". Och vad kan jag säga, han har visat sig på olika sätt, främst i form av kärlek och visdom. Ibland via människor och ibland via situationer. Relationen håller på att byggas upp igen och jag har kommit till insikt att när man vågar falla så tar han emot en.

Oj, vad svårt. Det finns många ögonblick. Många första gångsögonblick och ögonblick med uppfyllda förväntningar och ögonblick som förändrat hela ens världsbild och ögonblick som blivit till besvikelser. Ögonblick kan förändra så mycket, men även bekräfta det man redan hade på känn.

Men jag minns en höstdag 2005 när jag precis sagt hejdå till min bror och hans dåvarande flickvän inne i stan. Vi hade varit och sett en pjäs mitt på dagen och jag började promenera mot östra station för att kunna fortsätta hemåt. Det var en molnfri eftermiddag och solen lyste skarpt mot de färgade löven som låg på marken. (This sounds cliché but..) Vinden blåste i ansiktet samtidigt som solen värmde hela mig och jag tittade åt sidan för ett ögonblick och såg hur löven virvlade upp av vinden. Och med ens uppfylldes jag av ren och sann glädje liksom en känsla av tacksamhet. Det var ett fantastiskt ögonblick och känslan varade hela vägen hem och jag bara kände mig helt lycklig. Lycklig över lövens färger, över solen, över vinden, över möjligheten att vara fri, att få tänka fritt, att få vara precis den man är, att få uppleva små ögonblick som en virvelvind en molnfri höstdag. Att bara få känna tacksamhet över att man får vara vid liv. Minns även att jag tänkte att jag verkligen hade livet framför mig och att ingenting verkade omöjligt. Det var ett ögonblick där jag inte kände någonting annat än ren lycka.

Under en två-årsperiod har Johannes varit en väldigt nära vän och som jag både har sagt till honom men också tänkt att han är min bästa vän. Men sen har jag min syster också, som står mig ännu närmre och som alltid funnits och förhoppningsvis alltid kommer att finnas där i vått och torrt. Nu tvivlar jag inte på Johannes vänskap men systeryster ligger mig nog närmast. :)

Min syster (och bästa vän) heter Nathalie och fyller 26 om en vecka. Hon älskar estrella pepparchips och falukorv (dock inte tillsammans, fast det skulle inte förvåna mig om hon gjorde det :p), även annan mat men hon är en av få jag känner som brukar ha chips på mackan. Hon kan skratta ihjäl sig åt bajshumor och gillar det där med att pyssla. Hon har väl inte alltid varit den jättesnälla systern though, finns många saker jag skulle kunna rabbla upp här som hon gjorde mot mig när vi va små. Men det skippar vi nu :p för det var först under gymnasietiden som vänskapen stärktes och vi kom varandra närmre.

Det jag älskar mest med henne är hennes goda hjärta. Hon har ett hett temperament though men hennes goda hjärta lyser igenom även där. Ibland kan hon säga saker som förvånar mig och då är det ofta en positiv överraskning. Hon resonerar logiskt och har en sund inställning till livet. Hon är grym helt enkelt.

Med henne kan jag alltid känna mig helt avslappnad och bara vara. Vi brukar ta varsin kopp kaffe och sitta på hennes balkong och bara snacka skit. Eller promenera eller ligga och sola eller åka och shoppa eller vad som nu faller oss in. Hon finns alltid där och jag älskar henne otroligt mycket. Tack för att du finns. <3

Jag hatar rapporter. Fy vad det är tråkigt. Jag ska inte jobba med administration när jag blir stor. I alla fall inte på heltid. I alla fall inte skriva rapporter dag ut och dag in. Det är nästan värre än att syssla med ekonomi. Fast nä, ekonomi är tråkigare.

I dag vaknade jag tio minuter innan lektionen började, men det gjorde ingenting för vi började inte i tid, som vanligt. ;) Lektionen handlade om vad som menas med Guds vilja och hur det ska kännas när man väljer att följa den. En väldigt givande lektion med många uppmuntrande ord.

Sen skrev jag månadsrapport. Och efter det aktivitetsrapport. Sen gick jag och sov i tre timmar.

Vid sex-tiden kurrade magen till och det fick tillagas lite pasta och köttfärssås, så nu är jag mätt som en plätt. Om en stund är det tänkt att vi ska ha andakt och lite lovsång och kanske avslutas kvällen med en film, eller lite bokläsning.

En mindre produktiv dag men å så skönt att vara klar med rapporterna. Two more to go innan jullov, men dem tar vi tag i när det är dags.

Kärlek är för mig något gott. Troligtvis det bästa som finns. Det är något som gör en glad, tillfredställd, lycklig, trygg, värdefull, fri. Det smittar också av sig. Får man, vill man också ge vidare.

Det finns olika sorters kärlek though. Som man kan känna för olika människor men också för sig själv. Det finns också egoistisk kärlek. Fast jag vill nog inte kalla det kärlek, snarare kontroll.

Det jag definierar som kärlek kräver ingenting. Den vill bara finnas till.

Tycker att 1 Kor 13:4-7 säger det ganska bra:

"Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den."

Kärlek är något jag inte vill leva utan. Det får låta hur klyschigt som helst, men kärleksförklaringar är klyschiga. Deal with it. :p

Ett mindre roligt ämne. Vem bryr sig om vad jag har ätit idag? Det är knappt att jag själv bryr mig. Till frukost blev det i alla fall två maracetas, det är typ små baguetteliknande bröd. Mycket gott. Godaste brödet här hittills. Mellan brödhalvorna fanns det, det låter mindre gott men det var gott, mjukost med.. ta da! vanlig ost. Detta svaldes ner tillsammans med en mindre god chokladmjölk.

Till lunch/middag vart det pannkakor med sylt och socker. Även detta med den mindre goda chokladmjölken. Nina gillade den i alla fall, så alltid nåt. ;)

Jag har smått börjat inse att jag saknar sallad till maten. Men man vågar ju inte äta så mycket sallad här ... Men tänk en färsk knaprig gurka. Jammi!

Snart ska jag till kyrkan på undervisning och sen blir det ungdomsgudstjänst. Det brukar alltid finnas någon som är sugen på att äta något efteråt, antingen glass eller nån köttbit av något slag. Så det blir säkert en måltid till ikväll, för den som är intresserad. ;)

Kan fortfarande inte länka! Vad är problemet liksom. Irriterande. Menmen, what to do.

I dag ska jag ta upp dem som är orsaken till att jag finns till - mina föräldrar. När man befinner sig på andra sidan jorden är det lättare att få ett annat perspektiv, och kanske har det även att göra att man lämnat tonårstiden bakom sig. De uppskattas mer nu än förr i alla fall.

Mams och paps är uppvuxna i de småländska skogarna och det som fick dem att flytta upp till huvudstaden var pappas samhällsintresse då han fick jobb på nuvarande Kristdemokraten. De har uppfostrat fem barn och nu när nästan alla så gott som är utflugna (jag är iaf fortfarande bokförd på deras adress även om jag inte bor där nu) har de valt att bygga hus bland sina rötter i småland igen. Ska för övrigt bli spännande att se huset när det är färdigt.

Mamma älskar spädbarn. Hon blir helt tokig när hon ser ett. Hon kan inte låta bli att busa med det, gör allt för att få det att skratta eller le. Tidigare jobbade hon som barnskötare och dagmamma men de sista 17 åren innan sin pension jobbade hon på ett ålderdomshem. Att ta hand om människor, det är det hon brinner för.

Pappa i sin tur är en utbildad matematik- och samhällskunskapslärare som är förtjust i deckare och kriminalare. Han har varit partipolitiskt aktiv sedan 1964 och innan sin pension satt han sammanlagt 15 år i riksdagen. Han är inte rädd för att stå upp för sina åsikter och gillar det där med ordvitsar (så sjukt tråkigt men det får mig att skratta :p)

Vad ska man säga mer.. Det kan ibland bli mycket diskussioner kring köksbordet men också väldigt mycket skratt. Enkelhet är lite av deras grej vilket också har överförts på mig. Jag minns att det alltsom oftast luktade nybakade bullar när man kom hem från skolan och det var så mysigt att sätta sig ner med en varm bulle och ett kallt glas mjölk och berätta om dagen.

Mamma och pappa har varit gifta i 43 år och kärleken finns fortfarande kvar. Även om de kan vara som natt och dag så älskar de verkligen varandra. De är en väldig trygghet och de är medvetna om att de inte är fullkomliga människor utan gör så gott de kan. Visst har de sina nackdelar men i slutändan spelar det ingen roll. De är mina föräldrar.

Dagens ämne handlar om något som kan få mig att le ända upp till öronen - kärleksrelationer. :) Finns det något bättre? Något roligare? Något mer romantiskt eller fantastiskt att höra om? (för andra så kanske ja, men jag älskar att höra om relationer) Så fort jag fått höra att folk blivit kära och det är besvarat kan jag skutta runt som om jag själv var inblandad. Så detta ämne är lite roligt för mig.

Första kärlek är ändock en komplicerad definition. För kär var jag nog inte när jag först sa att jag va kär, men det kanske ändå kan va kul att ta det från början. :p Jag minns att jag gillade A på lekis, men det var mest för att min storasyster tyckte om hans storebror så vi kanske ska hoppa det. Sen var det B där kärleken varade till och från mellan låg- och mellanstadiet, men för att analysera mig själv så hade jag två vuxna bröder med seriösa förhållanden och jag trodde att den första man hittade skulle man hålla sig till. Japp. Sån var jag som 9-åring (tills jag insåg att det inte behövde vara så :p).

Nu snurrar tankarna lite här. Ens första kärlek. Ska man räkna då man kände sig riktigt förälskad för första gången eller när man faktiskt älskade någon för första gången? Min definition går nog vid första förälskelsen. Hoppas det är okej.

Jag skulle börja nian och hade fått kontakt med C när jag skulle åka tåg sent hem en kväll. Utan något vidare intresse tog jag hans nummer och utan att veta vilka konsekvenser det skulle ge. Efter någon månad var jag tokförälskad. För att exemplifiera: Jag var tvungen att ringa honom kl 4 morgonen efter att vi blivit tillsammans bara för att dubbelkolla att han var min (jag var rädd att jag bara hade drömt det hela).

Sagan fick dessvärre inget sött slut men förälskad, det var jag.

Min blogg verkar strejka när det gäller viljan att länka. Vet inte vad jag kan ha gjort för att det skulle sluta fungera, men som tekniskt geni så lyckas jag ju med alla möjliga saker utan att veta riktigt hur jag gör. I alla fall.. En kompis (finns med i trion trevisemannen.wordpress.com) liksom länkar till sin kompis (http://hjartligt.wordpress.com/2010/11/24/30-dagar) tänkte skriva om en specifik sak varje dag i 30 dagar. Jag tänkte haka på den idén. Nu lägger jag dock in en brasklapp för jag vet inte om jag kommer ha tillgång till internet under decembermånad men vi gör ett tappert försök. Om inte annat får jag fortsätta när internet är på plats igen.

Det första handlar om att presentera sig själv.

Well. Here we go. Emma heter jag. Är 23 år gammal och kommer aldrig mer att få se mitt rum live igen. Päronen kommer att flytta medan jag befinner mig utomlands. Jag har en tro på Gud och ser det som en viktig del av mitt liv. Är utbildad journalist men just nu går jag en missionsutbildning i Bolivia där jag praktiserar i en kyrka samt får bibelundervisning via nätet från Sverige. Jag gillar att aktivera mig och socialisera mig men bland det skönaste som finns är att vila när man känner att man behöver. Djup skulle nog många skriva under på att jag är, funderar på det mesta i livet och ställer frågor som det ibland känns som om folk inte riktigt orkar engagera sig i. Har lätt för att skratta och kan vara riktigt spontan ibland. Som att tex helt random köpa två guldfiskar på en kvällsmarknad i Cochabamba. Är mer indiepop än någon annan genre tror jag men indiepop kan vara sjukt deprimerande så jag behöver något att väga upp det med, då blire kanske lite r'n'b, rock eller pop.

Vi börjar så. Nos vemos.