emma

(Det vore nästan kul att göra sin tonårsrevolt när man passerat 20-sträcket. Typ bli punkare eller svartrockare på heltid)

Men på tal om hårfärg...

Minns när jag var liten och inte ville något hellre än att vara blond. Så där ariskt vacker som man skulle vara på 90-talet. Kanske gäller det nu också, men att vara förknippad som blåst är inte lika tilltalande.

Inte nog med det att man skulle se ut så. Sagor gör det ju inte bättre för att man som brunett ska trivas med sitt utseende. Ett exempel är Spara och Slösa. Vem är blond och vem är brunett? Vem är duktig och vem är dålig?

Ett annat är, minns ej titeln, en liknande askungesaga om en blond söt flicka kom till en kvinna med en (brunhårig) dotter. Mamman och dottern blev med ens avundsjuk på flickan för att hon var så söt. Så de behandlade henne illa. Tills hon en dag gick under en bro och fick guldglimmer över sig. Den brunhåriga flickan blev avundsjuk även där och sprang till bron för att också få vackrare lyster. Men vad fick hon över sig? Lera. Jo, man tackar.

Nej, arisk skulle man va. Då var man som sötast.

Det där med skönhetsideal har en historia det också.