emma

Alkoholiserade presidentfruar, nyblivna kändisar, gamla kändisar, artister, skådisar, makthavare av alla de slag, alla ska de någon gång i sitt liv komma ut med en biografi. Där de berättar om sin tragiska uppväxt, sina jobbiga tonårsår, depressioner och ångest som präglat deras liv.

Jag säger bara, och?

Visst, ja, det är gripande och intressant, bra att folk vågar stå för vilka de är. Men snälla, vems liv ser inte ut så?

Vem har inte vaknat vissa mornar med enorm ångest? Vem har inte bråkat med sina föräldrar? Vem har inte hamnat snett i livet för att sedan ta sig upp?

Deras liv är inte mer intressant än någon annans, egentligen. Det handlar om människoöden. Bara för att de är kända behöver inte deras liv vara mer värda att läsa om än läsarnas egna livsval och trauman.

Jag börjar bara bli trött på alla dessa biografier som skrivs, om och om igen.

Denna bekfräftelse, se mig, hör mig, förstå mig. (Ska jag säga egentligen som skriver blogginlägg)

Men det finns liksom ingen dragning till biografierna. Såklart man vet att presidentfruar har hård press på sig, de pallar inte trycket och drogar ner sig med hjälp av alkohol eller piller för att ständigt stå vid sin mans sida. De ler det där vackra stela leendet och får sen åka hem och vänta tills mannen kommer hem någon gång i månaden och vara lycklig ändå: "jag är ju trots allt presidentfru".

Eller skådisar som inte får nån bekräftelse som barn som måste vara i centrum och hela tiden synas för att konstatera att de visst är värda nånting.

Men vi vet det, vi vet. Och det är inte lätt att handskas med ångest och ensamhet. Kanske är det därför det är bra med biografier så vi kan känna igen oss och inte känna oss ensamma. Men vi vet redan, vi är också människor.