emma

Maria Sveland må mest vara bitter för att hennes pappa var egocentrisk under hennes barndom och att hennes mamma var olyckligt gift. Men boken Bitterfittan har nog påverkat mig mer än jag vill erkänna.

Ett typiskt exempel på det är att jag var hemma hos en kompis i lördas för att fira hennes födelsedag. Vi satt och fikade och diskuterade och hade det trevligt. Tårtan var superdupergod och muffinsen var så sjukt stora att de mättade på en gång.

Så var det dags att plocka undan. Värdinnan reser sig självklart, och vi tjejer följer snällt efter. Det är inget tvång, men det känns oartigt att sitta kvar. Man vill ju hjälpa till efter att ha blivit servad på så gott fika.

Och vad gör killarna? Ingenting!
De sitter kvar och fortsätter diskutera allt mellan hockey-VM till OS i Peking och fläker ut sig som om de ägde världen. Och vi passar upp, plockar in, lägger i diskmaskinen, ställer in saker i kylen medan de inte lyfter ett finger.

Jag fick en kommentar:
"Vad duktig du är Emma."

Mitt kyliga svar blev:
"Tack, du kan ju också hjälpa till."

Reste han sig? Självklart inte.

Sånt stör mig. Det börjar redan i tidig ålder. Flickor passar upp, pojkar tar plats.

Ibland önskar jag att jag var man.