emma

Tvångssteriliseringarna som pågick i Sverige under 1900-talet uppmärksammades inte förrän 1997. Nittonhundranittiosju. För tolv år sedan. Det är inte bara upprörande för att det tog så lång tid innan en debatt kom upp utan för att hela tanken på att makthavare hade rätten att ta ifrån människor chansen att föra sina gener vidare för att de inte ansågs vara goda föräldrar gör mig röd ända ner till tårna.

Tvångssterilisering.

Sinnes.

Får bilder i huvudet på sprattlande ben och armar och män och kvinnor i vita rockar som sticker långa nålar in i dessa människor så de somnar och sen vaknar upp med vetskapen att: Jag anses inte tillräckligt bra nog för att bli förälder. Jag kommer aldrig kunna få barn. På grund av att De inte tyckte det.

På tv4-nyhetsmorgon sa en programledare för inte så länge sedan att det pågår rasism i Italien angående romer och visade ett reportage om hur de tvingas leva i misär eftersom italienarna misstror deras livsstil. Fortfarande. 2009. Hur är detta möjligt, var undertonen.

Och det som slog mig. När jag bland annat läste om tvångssteriliseringarna, var att vi inte alls är så perfekta som vi vill tro. Det handlar om kontroll, perfektionism och politiskt korrekthet. År 2009 ska väl inte rasism ens existera??

Så fel vi har.

Vi lever inte i perfekta samhällen. Vi är inte perfekta. Vi kan skratta åt hur man levde innan man hade den kunskap som vi tror oss ha nu. Men vi är precis likadana. Människor liksom. Vi är inte allsvetande. Vi gör fortfarande fel. Utan att veta om det, eller att faktiskt veta men skita i det. Trots att det är Tjugohundranio. Visst är det konstigt?

Vi säger så.