emma

Något som verkligen kan göra mig upprörd är hur män och kvinnor behandlas olika. Och jag blir så frustrerad över den inställning som finns. Och jag blir frustrerad på mig själv som själv har gått runt med den inställningen som en rätt så nykläckt feminist att sätta män och patriarkatet i samma fack.

Ibland känns feminism som en trend. Det är politiskt korrekt. Inget som man egentligen står för utan som låter bra eftersom man ska tycka så. (eller så tänker man som i Danmark, att man redan har uppnått målet att män och kvinnor behandlas lika och slutar upp med politiska åtgärder för att förändra skevheterna)

Att kvinnan kan vara ekonomiskt oberoende mannen är bra, i och för sig. Men ska vi stanna där?

Grejen är att det handlar om inställning. Det handlar om vad man förväntar sig av människor. Kvinnor är den som är omtänksam, kärleksfull, ödmjuk, bäst på att uppfostra barn osv. Män ska vara starka och beskyddande, självständiga och beslutsamma.

Det handlar BARA om inställning.

Man kan jämföra med den här pressen man känner när man är 20 plus nånting. "Aaaah! Vad ska jag göra med mitt liv? Jag måste ta tag i mitt liv. Jag måste resa över hela världen, utbilda mig till något kreativt eller i alla fall något med status och att man tjänar riktigt bra med pengar och vid 28 ska jag ha ett toppjobb och vid 30 nångång så skaffar jag familj." Men sen så följer inte livet den där mallen och man blir tokig!

Eller tjejer som säger "jag är mannen i förhållandet" och killar som säger "jag är tjejen i vårt förhållande". På riktigt! Om det inte finns inställningar till hur män och kvinnor ska vara varför tänker människor så då??

Och varför ska män och kvinnor tas på olika allvar i olika situationer?

Jämställdhet. Att det ska vara så svårt!