emma

Kalla kriget-föreläsning i dag. (I går) Såg hemska bilder. Blev berörd.

Det är (nog) när man får en relation till något som man känner empati. Små barn springandes på en väg bland soldater medan städerna bombas. Blöt asfalt. Hungriga magar. Trasiga fötter. Förtvivlan.

Man är så maktlös. Skulle vilja kunna hjälpa. Nu var jag visserligen inte ens född när de där barnen va små men i dag. I dag finns det fortfarande små barn som springer bland soldater, hungriga och förvirrade. Oskyldiga små människor som får stora sår i sina hjärtan, för alltid.

Ibland (rätt ofta) får man höra att empati är mänskligt likadant som att egoism är mänskligt. De båda stämmer ju men vad är mest rätt?

Men som föreläsaren sa i dag: Det beror på.

Kul svar va?

Man märker nu ännu mer hur Pearl Harbour-filmen är sjukt vinklad. Med det säger jag god natt och nynnar till Team America World Police-låten The End of an Act:

I miss you more than Michael Bay missed the mark,
When he made Pearl Harbor.
I miss you more than that movie missed the point,
And that's an awful lot.
And now, now you've gone away,
And all I'm trying to say,
Is Pearl Harbor sucked and I miss you