emma

Jag kan bli så glad ibland. När någon annan sätter ord på det jag gått runt och tänkt på men inte vetat hur jag ska formulera mig. Nu håller vi på och läser "Livet jag längtar efter" med John Ortberg, har inte kommit så långt så kan inte riktigt recensera den än. Men. Han tar upp någonting som jag verkligen verkligen har observerat och det blir som en befrielse när det sätts svart på vitt:

"Det värsta är att 'innefolket' ofta blir stolta och dömande gentemot andra. De tillämpar ett slags 'gränsorienterad' syn på det andliga livet, där det räcker att titta på andra människor för att veta vilka som är fåren och vilka som är getterna. Det här kan man kalla för pseudo-förvandling."

Oh yes. Oh yes. Så mycket ytligt, så mycket utifrån och in, istället för inifrån och ut. Dömande blickar, vi och dem-tänk, vi måste hitta gränsmarkörer för att visa att vi är lite bättre än alla andra.

Sånt får mig att vilja spy.

"Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting."

Identitetsmarkörer ska inte vara viktigare än det som är viktigast.