det är så man skäms
Jag inser. Att jag har bott i Sydamerikas fattigaste land i mer än sju månader. Jag har sett misär, jag har känt sopstanken som finns på gatorna, jag har sett kvinnor sitta med sina barn på gatan och tigga pengar och jag har sett vad alkoholismen kan ställa till det för människor som valt flaskan framför annat.
Ändå. Ändå lever jag lyxliv. På CSN-bidrag. Jag tvättar inte, jag städar inte, jag åker taxi vart jag än ska, jag äter ute nästan hela tiden och nu senast frågade Julia om jag ville gå på manikyr.
Visst det är svajnbilligt. Men jag skäms. Folk letar mat i soptunnor trots att vi bor i den rikare delen av stan. Och jag klagar över att jag inte har några pengar.
Skärpning.
Ändå. Ändå lever jag lyxliv. På CSN-bidrag. Jag tvättar inte, jag städar inte, jag åker taxi vart jag än ska, jag äter ute nästan hela tiden och nu senast frågade Julia om jag ville gå på manikyr.
Visst det är svajnbilligt. Men jag skäms. Folk letar mat i soptunnor trots att vi bor i den rikare delen av stan. Och jag klagar över att jag inte har några pengar.
Skärpning.
Kommentarer
Trackback
