emma

En annan familj bodde på "fastlandet" eller vad man nu ska säga, och bodde även de under de mest enklaste former. Men vilken livsglädje det fanns hos båda familjerna. Trots smutsiga fötter utan skor, trasiga kläder och ett hus som inte ens hade fyra väggar om sig så kunde man känna av kärleken och se glädjen i barnens ögon. Och vilka skratt. :)

Sjukt sött djur.             Barnen kände för att leka lite med mitt hår.

Den här resan gav mycket, samtidigt som jag kände mig som den mest bortskämda snorunge som nånsin vandrat på denna jord. Men det är väl nånting som drabbar alla som vuxit upp i ett i-land och möter de fattigaste människor i ett u-land. Men man inser att det går att klara sig på mycket lite, man kan vara lycklig ändå.

Fast nåt som också är lätt att ramla ner i är pretto-träsket. Jag vet att det finns massa problem i i-länder också och att när man lever i sin vardag så stöter man på problem som blir allvarliga för en men som inte skulle vart så allvarliga för andra som lever i en annan vardag. Relativitetsteorin är jag medveten om. Men såna här upplevelser ger en ändå en tankeställare.

Men jag undrar en annan sak som handlar lite om deras synvinkel. Och ur andras (inkl min egen som tonåring). Har man rätt att bygga relationer som man vet är kortvariga? För varför ska man knyta starka vänskapsband om planen är att dra vidare (detta är inte för "resenärens" skull utan för mottagaren)? Ex. Det kommer missionärer för att evangelisera på en plats, det byggs relationer, tillit uppstår, starka vänskapsband knyts, evangeliet når fram, sen drar missionärerna vidare. Men jaha, muchas gracias. Nice to meet you. Vi ses i evigheten? Det sårar nämligen alltid när nära människor försvinner ur ens liv.

Har jag rätt att ta plats i barnens hjärtan när jag vet att jag ska hem efter en viss tid? Hur gör man? Det känns som en skör balansgång. Jag vill hjälpa, men hur mycket plats får jag ta? När lovar man för mycket?