en lördag att minnas
Hemkommen från La Paz. Lagom kyligt på bussresan hem så det blev lite svårt att sova, men tackar Julia för att hon delade med sig lite av sin filt.
Två dagar blev det i huvudstaden. Jag hade räknat med tre, men det va inte alla som ville så då fick majoriteten bestämma. Men adrenalinkick fick man allt, i alla fall en liten. Vi hade planerat dödsstigen (klassats som världens farligaste väg) men det blev inte så. Det är främst cyklister som tar sig ner på den och det är en dagsutflykt (fem timmars ren cykling) och det hann vi inte. Det va lite trist.
Men. Vi råkade hamna på ett hostel som bara låg några tiotal meter ifrån det ökända fängelset San Pedro, där svensken Jonas Andersson i El Choco hamnade när han skulle smuggla kokain från Bolivia till Sverige. I fredas sa en av vakterna att vi kunde få möjlighet att besöka fängelset på lördagen. Jag blev aspepp. Tänk va coolt att få se fängelset med egna ögon efter att ha läst boken. Så vi satsade på att dra dit tidigt på morgonen.
Men när man befinner sig i Bolivia går ingenting som planerat. Det borde jag ha lärt mig, men viljan att komma in var lite för stor. Det började med att vakterna sa nej utan att ge ett svar på frågan varför, sen kom en kvinna som sa att vi inte fick va där utan hon skulle hjälpa oss att komma in bara vi gick en bit därifrån. Summan hon ville ha för besväret var inte nådig men efter lite övervägande så bestämde vi oss; it's once in a lifetime, typ.
Då började adrenalinet. Mot bankomaten, hämta ut pengar, lämna värdesaker på hostelet och gå två kvarter bort och vänta innan det var dags. Men snart började det hela bli skumt. Kort sagt så insåg vi att hon försökte blåsa oss. Vilket antiklimax.
Dock när vi senare skulle ta oss nånstans å käka träffade vi på en fånge som va ute på permission. Adrenalinet ökade igen. Det fanns alltså en chans. Han frågade var vi var ifrån och när vi sa Sverige frågade han om vi kände Jonas; "He's a friend of mine" sa han. Hur mycket sanning det va vet jag inte, men det va lite coolt. Men när vi tillslut var över 30 vitingar som i en grupp ville in på fängelset började vi tveka. Hur stor är chansen att vakterna släpper in 30 turister på en gång?
Det blev ett antiklimax igen. Men lite coolt ändå att snacka med en fånge som satt där inne. Nu har man fått lite mer info också ifall man skulle ta sig dit igen. Det ligger ju ändå bara 7 timmar härifrån. ;)
