emma

För någon vecka sedan hörde jag en rätt intressant analys om baksidan med välfärden. Jag är sjukt glad över det system som Sverige har men jag tyckte ändå att det fanns en poäng:

"Eftersom samhället ska ta hand om allt så tar enskilda människor inte längre sitt ansvar. Man räknar med att det tar staten hand om."

Detta ska då gälla inom vården, skolan och i princip den större delen av barnens uppfostran. Varför ska man ta ansvar för sina föräldrar när de blir äldre? Det ansvaret lämnar vi över till andra som, rent cyniskt från min sida, inte alltid jobbar där för att de brinner för att ta hand om andras föräldrar utan för att de behöver en inkomst. Varför ska man ta ansvar för sina barn? Det gör ju förskola, fritids, skola och föreningar. Varför ska man bry sig om människor i sin omgivning? Det finns ju psykologer, terapeuter, kuratorer och alla möjliga specialister som kan ta hand om de som mår dåligt. Varför skulle jag?

Jag tror man har tappat något på vägen. System kan inte ersätta människors omtanke. Pappersarbete och experter kan inte ersätta personliga relationer. Jag tror på att ta sitt personliga ansvar att bry sig, och inte skylla ifrån sig när man hör om människor som hamnat snett. Man har inte ryggen fri av att bara vara passiv.