emma

Blev tipsad om en blogg, läste detta inlägg och började darra. Jag vill fly rent tankemässigt, rent känslomässigt, bort från det som kommer hända alla. Inklusive de jag bryr mig om. Inklusive mig själv.

 

Döden.

 

Han som skriver är tjugonio år. Han har fått cancer för andra gången. Två tumörer i kroppen, minst. Hans utsikter är inte ljusa, han kommer troligtvis att dö. Och han håller på att förbereda sig på det.

 

Han skriver väldigt vackert, målande, jag dras med. Jag vill inte skriva så mycket om det han skriver, vill inte riskera att förminska hans sätt att uttrycka sig.

 

Men att läsa bloggen sätter saker i perspektiv. Det blir klarare vad det är som betyder något. Vad livet egentligen bör fyllas med. Att ytan egentligen inte betyder något. Det gör verkligen inte det. Men det glöms bort så lätt. Det blir liksom enklare med yta. Bekvämt. Inte så jobbigt.

 

Först ville jag bara se hans inlägg som en saga. Inget verkligt. Men det han skriver om är sant. Han vet att han troligtvis kommer att dö. Att jag en dag ska dö vill jag helst inte tänka på. Men om jag tänker på det, blir saker jag oroar mig för inte värda att ens tänka på. Det tappar i värde. Det enda som betyder något, är att ta till vara på vad livet erbjuder i stället för att ta det för givet.