emma

Det är de små sakerna som gör det. Jag tror det. Detaljerna. Det där lilla extra som man inte förväntade sig. Det som får kroppen att kittla till lite. Det tar en till en lite högre nivå.

Att få frukost serverad på morgonen utan att ha begärt det, att få en liten present som egentligen inte är någonting men för att det betyder något för den som ger gåvan, att någon spelar Luciasången för en när man insett att man inte fick lyssna på den under själva Lucia-dagen eller att överraskat få en efterrätt serverad utan att behöva betala för den.

Those little unexpected things, means a lot to me.

Oh well.

Man lär ju i alla fall känna sig själv när man drar utomlands på egen hand och möter en av sina största utmaningar hittills.

Vill tacka för allt stöd jag får och jag ska fortsätta kämpa vidare. Det blir liksom inte bättre av att ställa sig i ett hörn och tjura. Men man måste väl inse det själv på något sätt. Komma till insikt om felen man gör för att sedan kunna rätta till dem.

Till helgen planerar jag i alla fall en tripp till Toledo tillsammans med några andra utbytesstudenter. Det blir nog kul. :)

Hasta luego

Jag glömmer bort det med jämna mellanrum. Sen påminns jag. Om en gammal klasskompis som gick bort alldeles för tidigt.

Begravningen är nu snart. Hade jag kunnat hade jag gått. Vi skulle träffas några från klassen för några veckor sedan och bara prata, men stressen inför Spanienresan blev för stor och jag hann inte. Och nu kan jag inte heller gå på begravningen. Det känns lite tungt.

Hans död kom så plötsligt. Så oväntat. Jag vill fortfarande inte förstå det.

Nicke. När jag tänker på dig så ser jag ditt leende och glittrande ögon. Jag tänker på din fina personlighet, det goda hjärta du hade och ditt engagemang för människor och för samhället. Jag tänker på att du hade en alldeles egen karaktär och att din närvaro spred en positiv energi.

Rest in peace.

Fuck cancer.

Hej hallå.

I torsdags kväll landade jag i Madrid för att plugga här i fyra månader. En del av mig säger att det är helt vansinnigt (då studierna är på spanska) medan en annan del av mig ser det som ett äventyr. Och som ni förstår så vann den äventyrslystna delen av mig. :)

I morgon börjar kurserna och under helgen har jag gått och blivit sjuk. Men jag hoppas på att vara frisk i morgon i alla fall.

Jag har inte hunnit ta så mycket foton än eftersom jag kom till mitt studentrum i fredags med all packning (det tog sin tid från hotellet) och i går blev jag sjuk.

Men jag delar studentrum med en tjej från Taiwan som är jättesnäll. Hon har hjälpt mig att köpa frukost och sånt nu under helgen, och vi åt middag tillsammans i fredags.

Nu tänkte jag vila lite.

Hasta luego :)

Det blir lite tema resor här. Men det finns så mkt jag vill se. Och det poppar upp bilder från tiden i Bolivia och jag känner mig så sjukt tacksam för att jag fick göra den resan. Alla borde flytta lite på sig och se världen från andra människors perspektiv. Eller åtminstone få se sin egen kultur på distans. Det gör en lite mer ödmjuk.

Det finns bara så mkt att lära, att uppleva och ta del av. Det finns så många miljöer som jag vill se.

Snart tar jag tåget och bara åker.

Något jag har haft svårt för under en längre tid är hur man prackas på åsiktspaket för att man identifierar sig med en viss typ av grupptillhörighet. Varför ska man behöva köpa allt som majoriteten i den gruppen tycks stå för med hull och hår? Eller det som fördomarna talar?

I kristna sammanhang kan jag i alla fall uppleva detta. Och jag tror inte att de är ensamma om detta, utan att det är mänskligt att kategorisera och förvänta sig saker. Men jag tror verkligen på vikten av att kunna komma fram till sina slutsatser själv. Låta det sjunka in och ta det i sin egen takt. Sluta svälja kameler och representera något man egentligen inte har tänkt igenom. Utan i egen. takt.

Lyssnade på en uppenbart tänkande predikant i dag. Verklighetsförankrad och genomtänkt predikan. Ödmjuk men ifrågasättande. Och jag tyckte mig blir ännu mer beslutsam om att det är viktigt att få bolla sina egna tankar. Det man står för är ju det man faktiskt ska stå för och tro på. På egen hand.

Autopiloten kan behöva pausas ibland. För att avsätta lite tid för reflektion. Som ett uttryck jag hörde för inte så länge sedan: För att få en smak av sanning.

Tycker lite synd om mina nya kollegor som hela tiden får höra mig berätta anektdoter från min Bolivia-resa, att till och med jag börjar känna att det är tjatigt. Men jag hittar hela tiden kopplingar, saker jag såg och insåg som jag vill dela med mig av. Tiden där gav mig så otroligt mycket.

Någonting jag funderat lite över på sista tiden, som jag också kom och tänka på när jag läste Dygdens glädje, är det där med ansvar. När vi ibland åkte till kyrkans lokaler i Cochabamba och hjälpte barn med läxor så fick till och med fyraåringar hjälpa till att städa klassrummet. De lärde sig ansvar, tidigt. Medan jag själv på sin höjd har behövt städa mitt rum och stryka min tvätt. That's it. Sen är jag lillasyster också och har väl halkat lite på bananskal ibland, men i alla fall. Jag tror ju inte att allt bara är mina föräldrars fel. :p

Kanske är det en blandning av en önskan hos mig själv att kunna ta mer ansvar och erfarenheter från bland annat vården, där sjukfrånvaron är skyhög vid fint väder, som får mig att fundera. Hur kan man tycka att man har rätt att vara ledig när man känner för det? Hur kan man anse sig ha rätt till god ekonomi om man inte är beredd att jobba för den? Hur kan man tycka att man har rätt att leva livet på någon annans bekostnad och utan att behöva lyfta ett finger?

Jag tror det handlar om brist på undervisning av ansvar. För det är knappast en mänsklig rättighet att leva så. Vi behöver inte kämpa för vår egen överlevnad längre så därför verkar det liksom fallit bort från den svenska uppfostran. Vi verkar tro att alla tjänster kan köpas för pengar – så varför anstränga sig i onödan.

Men hade jag kunnat ta hälften av det ansvar jag såg tilldelas bolivianarna hade jag vart sjukt duktig på ansvar. Jag hade velat äga den kunskapen. Och jag tror att arbetsmoralen skulle bli bättre om vi fick lära oss vad ansvar faktiskt är.

Jag läser en bok med kanske världens (i mina öron) tråkigaste titel: Dygdens glädje.

Men den är intressant. Och så är den rätt liten. Snart utläst och lämnar efter sig en hel del tankar.

Johan Wennström är lika gammal som mig och har skrivit boken. Titeln säger väl ganska mycket men det han menar är att dygder har en poäng och att det kan öka människans välbefinnande – och att det är något som borde uppmärksammas.

Wennström har lyckats sätta ord på saker jag tänkt och känt men som ingen riktigt orkat lyssna på. Inte ens jag själv. Men han fick igång någonting hos mig. Jag kunde rätt snabbt relatera till hans beskrivningar om den moderna västerländska kulturen och jag blev häpen när jag kunde koppla ihop de destruktiva känslor jag kan känna med vad för slags personer/produkter ett sådant samhälle skapar. Att jag kanske bara är en av många som känner likadant. Han skriver om vår moderna kultur som hela tiden strävar framåt och att den på så sätt blir ihålig. Det blir inget igenkännande och vi får ingen grund att stå på. Han beskriver hur jagfixeringen isolerar oss och hur kulturen höjer upp det dystra, negativa, provokativa och nästan hatiska inställning till det som en gång var normer som byggde upp de tidigare generationernas samhällen. Nu vill vi vara vulgära och det enda som har något värde är det som provocerar. Han menar att det negativa har blivit vårt mål.

Detta kopplar Wennström ihop med den psykiska ohälsan i det västerländska samhället. Han raserar den romantiska bilden av depression och argumenterar med olika forskningsstudier att det inte är något annat än destruktivt både ur individ- och samhällssynpunkt. Och under hela boken skriver han om den positiva psykologin, och att det kan vara en motsats till den negativa spiral vi hamnat i. Att vi kan ta reda på vad som får en människa att må bra och finna mening i livet, i stället för att fokusera på allt elände överallt.

Recensioner har skrivits om boken att den inte är som recensenterna förväntade sig att den skulle vara. Men från mitt perspektiv, som inte hade några förväntningar alls (och som inte är så aktiv i samhällsdebatten) så tar den upp jätteintressanta saker. Det destruktiva och provokativa behöver inte vara eftersträvnadsvärt. Jagfixeringen och vardagens mest bistra stunder behöver inte ta all fokus. Att sträva efter att må bra och vara en god medmänniska kan helt klart vara värd sin dygdansträngning om det kan fylla livet med ett bättre och mer meningsfullt innehåll.

Har inte bloggat på länge och kan nog skylla på Iphones intåg i mitt liv. Helt plötsligt fick facebook och twitter en mkt större uppmärksamhet än tidigare och längre inlägg har bytts ut till 140-tecken långa tweets.

Men det här jag tänker på kräver mer än så. Kanske har jag tjatat för mkt om sådant här i min omgivning och kanske kräks hela svenska folket när jag känner för att prata feminism, men jag gör det ändå. Mest för att jag blir påmind om det när jag surfar runt eller bara umgås med människor och inser hur attityder accepteras beroende på kön, att olika nivåer av respekt ges beroende av kön och inställningen till prestation beror på kön.

Har funderat på begreppen tjejslag, tjejfilm och kärringstopp den senaste tiden. Och tänkt på vilka signaler de ger. Liksom hos sportnyheterna när man berättar om allsvenskan och annat (har ingen koll på sportvärlden faktiskt men det beror inte på mitt kön utan på mitt ointresse :p) där man automatiskt börjar med männen och sen säger "och nu damfotboll". Vanlig fotboll är per automatik herrfotboll.

Kvinnligt anses liksom inte på riktigt. Inte lika normalt. Inte så som det faktiskt är tänkt att vara.

För att ta ett exempel är James Bond inte direkt en favorit i min smak. Men det verkar vara ett måste att se i alla fall. En typisk killfilm men som ska älskas av "alla". För det är ju.. normalt?

Varför kan inte en tjej få lika mkt respekt om hon har samma attityd som en kille? Varför måste hon bossa och hävda sig för att folk ska lyssna? Att leka pajas funkar ju knappast. Då kan hon ju inte tas seriöst. Men killar kommer undan. För de har ju redan ett visst övertag, de anses ju redan normala.

Kan vi inte bara skippa "tjejslag", "tjejfilm" och "kärringstopp"? Varför måste kvinnliga intressen och egenskaper klassas som larviga? Varför nervärderas de? Varför är det töntigt att gilla kärlekshistorier, använda säkrare redskap eller vilja vara försktig i trafiken? Borde inte sådant i stället uppmuntras?

När man tittar på svtdebatt och lyssnar till en tjej som förstorat läpparna "för skojs skull" och gäspar när andra framför sin åsikt om just skönhetsoperationer, antar jag att man har rätt att bli irriterad. Jag tar mig i alla fall rätten att bli det. 

När jag såg programmet var jag på jobbet och började under tiden diskutera det med mina arbetskollegor. Och jag funderade lite kring varför det störde mig att folk tyckte det var allmänt accepterat att skönhetsoperera sig. Och varför man störde sig på sådana som mig som stör sig (ja, jag är en analyserande människa och jag har insett att jag inte har några problem med det).

Det jag konstaterade var att skönhetsoperationer signalerar att man inte duger som man är. Och det tycker inte jag är okej. Speciellt när Jane, aktuell i svts Skönhetsbubblan, ville öppna för debatt om att skära bort sina blygdläppar för att de ansågs för stora. Då reagerade jag instinktivt "lägg ner!" och tänkte genast på mäns förväntningar. Och hur svag man kan vara som tjej att gå med på det. På riktigt. Vi ser ut så här! Deal with it!

"Är man snygg är det lättare att bli framgångsrik" sa en kollega. "Får det dem att känna sig bättre så låt dem göra det."

Jaha? Så för att en industri påverkar ett samhälle att man blir lyckligare av att se ut på ett visst sätt så är det okej? Jag har själv analyserat fram vad det är som gör en tjej vacker rent utseendemässigt, om man ska följa "mallen". Och förstått att jag inte passar in i den för jag saknar en hel del kvalifikationer. Men ska jag acceptera att det gör mig mindre framgångsrik? Ska jag acceptera att jag är mindre värd, har mindre chans, är rent ut sagt oduglig för att jag inte har ett visst utseende? Nej. Vill jag vara med och forma ett sånt samhälle där man förändrar sig för skojs skull men där resultatet blir att alla ser likadana ut? Nej. Det är som när alla skulle blondera sig på 00-talet, för skojs skull.

Man skapar en norm där alla ska vara lika. Jag tycker det är fel, för alla är inte lika. Alla duger faktiskt, precis som de är. Vill folk skönhetsoperera sig, fine. Men jag tycker inte om signalen, eftersom det skapar press och ångest. Fel väg att gå, när man kan må bra och leva i vetskapen att man duger. Precis som den man är.

Det börjar bli läskigt hur allt verkligen ska dokumenteras för att visas upp. Snart gör man väl saker bara för att kunna visa upp något. Jag har skrivit om det tidigare, om personer som lägger upp ultraljudsbilder och andra känsliga situationer, och de senaste månaderna verkar det första nyblivna föräldrar gör vara att visa upp babyn på fb direkt från BB. Andra fotar temuggar, vinkvällar, promenadstråk, träningsoutfits, allt vardagligt och allt festligt.

Det kan vara trevligt. Men ska man någonsin kunna njuta av situationen utan att slänga ut det bara för att få visa upp sig? "Det här är jag. GILLA!!"

Jag tycker det börjar gå överstyr. Det är kul med foton, det är kul med statusuppdateringar, det är kul med kommentarer. Men det är inte längre kul om det blir det mest väsentliga i hela ens tillvaro.